För många informatörer ? för lite professionalism

Informationen kring läkemedel växer lavinartat. Alltmer finns att informera om, allt fler finns att informera och alltfler ser som sin uppgift att informera. Inom den professionella sektorn tävlar olika yrkesgrupper, industrin, Apoteket AB, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Läkemedelsverket, Läkemedelskommittéerna, SBU, NEPI, IHE och senast landstingen om huvudrollen i informationsdramat. Inom den publika sektorn återfinns också flera av […]

18 jul 2002, kl 23:31
0

Informationen kring läkemedel växer lavinartat. Alltmer finns att informera om, allt fler finns att informera och alltfler ser som sin uppgift att informera. Inom den professionella sektorn tävlar olika yrkesgrupper, industrin, Apoteket AB, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet, Läkemedelsverket, Läkemedelskommittéerna, SBU, NEPI, IHE och senast landstingen om huvudrollen i informationsdramat. Inom den publika sektorn återfinns också flera av de nämnda vid sidan av journalister, reklambyråer, släkt och vänner. De samhälleliga insatserna är i behov av samordning och förhoppningsvis kommer den informationsutredning, som Lars Jeding i dagarna färdigställt att anvisa några vägar framåt.
Läkemedelsinformationens växande betydelse har lett till en omfattande forskning kring fenomenet. Vi vet t ex att informationen för att nå fram måste vara lättbegriplig och anpassas till mottagaren, att bäst resultat uppnås med kombinationen muntlig/skriftlig information och att repetition är värdefull. Samtidigt vet vi att betydelsen av många informationsinsatser är liten.
Förhoppningar knyts nu till att IT-stödd läkemedelsinformation skall ge bättre resultat. Denna har säkert stora möjligheter att förbättra faktabilden och pedagogiken gentemot förskrivare och yngre friska läkemedelskonsumenter. För övriga, t ex äldre och psykiskt sjuka, kvarstår behovet av mänsklig kontakt.
En väsentlig förklaring till informationens tillkortakommanden är att vi saknar bra läkemedelsinformatörer. Läkare, sjuksköterskor, apotekare, och receptarier saknar med få undantag grundläggande utbildning för uppgiften. Det förhärskande synsättet har inneburit att faktakunskaper utgör en tillräcklig grund för verksamheten och att skickligheten kommer genom erfarenhet. Det nyligen reviderade receptarieprogrammet är troligen den enda vårdinriktade utbildning, som har ämnet läkemedelspedagogik på schemat. Läkemedelskonsulenterna tränas visserligen i att på ett professionellt sätt presentera sina produkter, men deras uppdrag är ett annat än den opartiske informatörens.
Många patienter får läkemedel de inte behöver, inte bett om och inte vill ta. I dessa fall kan informationen kring de förskrivna läkemedlen aldrig bli bra och förhållandet bidrar till att sänka dess anseende. Sjukvården saknar för övrigt indikatorer för att mäta vad bra läkemedelsinformation är. Vi har inte kommit längre än att vi kan ringa in den som är oacceptabel!
Det är kanske dags att starta en diskussion om vad bra läkemedelsinformation skall resultera i förutom att lära mottagaren att använda läkemedlet korrekt. Är informationens mål också att ge mottagaren ett så bra underlag som möjligt för att själv kunna delta i beslut om sin terapi? Är målet att åstadkomma strikt följsamhet? Vem bestämmer målen?
Rätt förskrivna och rätt använda läkemedel är en stor tillgång för ett bättre liv. Alla som informerar om läkemedel kan påverka utfallet av behandlingen. Behovet är därför stort av såväl en mer beteendevetenskaplig utbildning som av praktiskt användbara kvalitetsindikatorer för dem, som tar sig för att informera om läkemedel.


 

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng