Cellerna som gäller

Forskningen kring människans stamceller har på kort tid blivit ett av de hetaste framtidsspåren inom medicinen och sysselsätter idag hundratals forskarlag världen över. Än så länge sätter fantasin gränserna för de möjligheter som fältet rymmer.

Den största utmaningen för dagens stamcellsforskare är att lära sig hur man får stamceller att utvecklas till en viss önskad celltyp. Det hisnande slutmålet är att kunna aktivera denna reservkapacitet av bland annat hjärnceller och hjärtceller hos en person när behov uppstår ? helst med hjälp av en tablett.

30 aug 2001, kl 17:01
0

Under de senaste åren har forskningen kring stamceller exploderat och sysselsätter idag tusentals forskare över hela världen. Tidskriften Science utnämnde 1999 framstegen inom stamcellsforskningen till det årets viktigaste vetenskapliga genombrott. Konceptet stamceller har laddats med ett starkt symbolvärde och kommit att förknippas med enorma medicinska möjligheter, men uppfattas samtidigt av många som etiskt brännbart.

En serie pionjärupptäckter under de senaste åren har varit centrala för den snabba utvecklingen och tillhör redan medicinhistorien. Hösten 1998 rapporterade till exempel två forskargrupper i princip samtidigt att man lyckats odla mänskliga embryonala stamceller (ES-celler) in vitro. De embryonala stamcellerna är totipotenta, det vill säga har förmågan att bilda alla cell- och vävnadstyper i kroppen.
Svenska genombrott

Flera av de andra genombrotten har åstadkommits av svenska forskare. Neurologen Peter Eriksson vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg bröt till exempel ny mark när han 1998 kunde föra i bevis att mänskliga hjärnceller kan nybildas, tvärtemot den etablerade uppfattningen.

Strax därefter kunde docent Jonas Friséns forskargrupp vid Karolinska institutet, i nära samarbete med professor Urban Lendahls dito, för första gången påvisa stamceller i den vuxna hjärnan. Cellerna finns i det tunna så kallade ependymlagret som innesluter det hålrum som rymmer hjärnan och ryggmärgen.

De initiala fynden gjordes i försöksdjur, men i en uppföljande studie hittade man även stamceller i motsvarande vävnad hos människa. Hjärnan verkar alltså, precis som många andra organ men tvärtemot den tidigare rådande dogmen, kunna mobilisera ?reservceller?, antingen kontinuerligt eller som svar på en skada. När och hur detta sker är dock fortfarande till stor del höljt i dunkel.

Mångsidiga hjärnstamceller

Under fjolåret kunde KI-forskarna dessutom konstatera att hjärnans stamceller är betydligt mer mångsidiga än vad man tidigare trott.

Genom att föra över stamceller från en vuxen hjärna till embryon lyckades man få cellerna att bilda en uppsjö av celltyper, exempelvis hudceller, tarmceller och hjärtceller. Denna egenskap tycks dessutom, att döma av andra studieresultat, inte vara unik för hjärnans stamceller utan gäller även ?vuxna? stamceller i andra organ.

Den svenska studien, som publicerades i tidskriften Science sommaren 2000, visade alltså att skillnaden mellan de embryonala stamcellerna och de mer differentierade i kroppens organ tycks vara mindre än vad man tidigare ansett. I kombination med den etiska debatt som seglat upp kring ES-cellerna ? i högre grad internationellt än i Sverige ? och andra faktorer har detta bidragit till att forskarna nu fokuserar allt mer intresse på de vuxna stamcellerna.

Aktivering av reservkapacitet

Den största utmaningen för dagens stamcellsforskare handlar om att lära sig hur man får stamceller att utvecklas till en viss, önskad celltyp. Tanken att vid behov kunna aktivera denna reservkapacitet av hjärnceller, leverceller och hjärtceller är förstås tilltalande och öppnar hisnande perspektiv.

Den tillämpning av den nya kunskapen om stamceller som enligt de flesta bedömare är mest realistisk i ett kortare tidsperspektiv är dock transplantationer. I synnerhet gäller detta den forskning som är inriktad på Parkinsons sjukdom och stroke, men förhoppningar finns även om att sjukdomar som multipel skleros och diabetes på längre sikt ska kunna behandlas på detta sätt. Tanken är att föra över odlade stamceller, alternativt mer differentierade celler som man odlat fram från stamceller, till den del av hjärnan där bristen på celltypen eller skadan finns.

Läkemedel möjliga

De svenska forskarna Anders Björklund och Olle Lindvall vid Lunds universitet har redan visat att transplantation av dopaminproducerande celler från aborterade foster till hjärnan hos patienter med Parkinsons sjukdom kan fungera. Att istället använda stamceller från patienten själv skulle ge många fördelar, inte minst vad gäller risken för avstötning. Än så länge är dock frågetecknen många och vägen till klinisk praxis lång.

Den omfattande forskningen kring hur stamceller utvecklas kan också tänkas leda till nya läkemedel. I framtiden är det fullt möjligt att man genom att ta en tablett kan få sina egna stamceller att börja producera den typ av celler man har brist på eller har skadat. Även här finns en palett av tänkbara indikationer; stroke, hjärtinfarkt, diabetes, neurodegenerativa sjukdomar för att nämna några.

Biotechsektorn har inte oväntat fått upp ögonen för fältet och flera rena stamcellsföretag har bildats. Ett är svenska Neuronova som i första hand har stamcellsbaserade transplantationer som verksamhetsidé. Företaget, som grundades 1998 av KI-forskarna Jonas Frisén och Ann-Marie Janson, hoppas på sikt kunna inleda kliniska prövningar på patienter med Parkinsons sjukdom.