Norge är bättre än Sverige på gratis läkemedel till fattiga

Läkemedelsbehandling är den mest omfattande och avgörande interventionen i hälso- och sjukvården globalt. I både Norge och Sverige är målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. 

I Norge får patienter med begränsad betalningsförmåga (barn under 16 år och fattiga pensionärer; minstepensionister) läkemedel som ingår i högkostnadsskyddet gratis. I Sverige får insulinbehandlade diabetiker (med eller utan betalningsförmåga) gratis insulin. Personer med sjukdomar som lyder under smittskyddslagen får gratis smittskyddsläkemedel i båda länderna. En klar fördel i Norge är att slippa administrering och fakturering till socialen för patienter utan betalningsförmågas inköpta läkemedel. 

Farmacevter i Sverige tvingas, istället för att diskutera läkemedlen och hur de bäst används, ofta till att svara på frågan: Vad kostar det? För att veta vad det kostar måste farmacevten gå igenom en rad procedurer. Efter allt arbete kan mardrömmen vara ett faktum då patienten vill plocka bort preparat, ibland läkemedel som måste tas i kombination för att uppnå bästa behandlingseffekt. Detta tar tid, skapar långa köer och onödig irritation på ett apotek. Det blir då också vanskligt att diskutera merförsäljning av egenvårdsprodukter som skulle kunna förbättra behandlingen. Möten vid apoteksdisken som handlar om patientens betalningsförmåga; delbetalningar och kanske betalningsanmärkningar, med risk för att andra ska höra, är inte trevliga. Det har hänt att jag har betalat ur egen plånbok när det varit angeläget att behandla och patienten har betalningsanmärkningar och därmed inte kan få delbetalning.

Jag är säker på att det vore förenligt med riksdagsbeslutet från 1997 med påföljande tillägg i Hälso- och sjukvårdslagen, HSL (1982:763), att ge läkemedel kostnadsfritt till svenskar med begränsad betalningsförmåga. Den etiska plattformen som lades fast då bottnar i människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. 

Svenska farmacevter är duktiga på att spara pengar åt samhället. Cirka fem miljarder kronor per år sparas genom enbart generikabyten. Vi är ju samhällets läkemedelsspecialister och bäst på att ge läkemedel ett mervärde. Jag anser därför att den svenska staten borde betala för vad det kostar och bespara farmacevter att behöva diskutera priser och kostnader vid apoteksdisken. Vi kan då fokusera på att förbättra läkemedelsanvändningen, eliminera felanvändning, öka följsamhet samt åtgärda läkemedelsinteraktioner och biverkningar. Jag tycker att den svenska staten bör göra som Norge och erbjuda gratis läkemedel till personer med begränsad betalningsförmåga.