I en artikel i Läkemedelsvärlden nr 12 /2003 menar apotekaren och adjungerade professorn i tillämpad farmakokinetik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, Per Hartvig, att ?dålig samordning mellan vårdenheter, otillräckligt ansvarstagande och avsaknad av kontinuitet i form av personliga kontaktpersoner i vårdkedjan gör att äldres läkemedelsanvändning i många fall är långt ifrån tillfredsställande?. Sveriges Farmacevtförbund är av samma åsikt och vi har i vårt remissvar över den Ekbergska utredningen uppmärksammat problemen med kontroll av förskrivningar till äldre.
Liksom Hartvig har Farmacevtförbundet pekat på det positiva värde som farmacevternas insatser i hälso- och sjukvården utgör. Hartvig menar att farmacevter skulle kunna tillföra mycket på äldrevårdscentraler, en ny institution som ordföranden i SPF, Barbro Westerholm, föreslagit borde inrättas. På dessa skulle farmacevterna få en bättre bild av patienternas läkemedelsanvändning. Sveriges Farmacevtförbund delar denna uppfattning men det är inte bara på en sådan speciell institution som farmacevter skulle höja kvaliteten på användningen av läkemedel. Hälso- och sjukvården i sin helhet, inte minst den kommunala hälso- och sjukvården, har ett hittills icke uppmärksammat behov av farmacevter. Vi vågar påstå att farmacevter i vården skulle på ett synligt sätt höja säkerheten för patienter med många läkemedel.
Från Sveriges Farmacevtförbunds sida ser vi inte ambitiösa farmacevter som ett problem och att de ?förstör ibland mer än vad de tillför? som Hartvig är bekymrad över. Däremot vet farmacevten i dag för lite om patientens totala läkemedelssituation. För Sveriges Farmacevtförbund är det en självklarhet att farmacevterna skall ha tillgång till det läkemedelsregister som Ekbergska utredningen föreslagit skall finns på apoteken, framförallt om patienten samtycker till detta. Farmacevtförbundet är inte som Hartvig rädd för att farmacevter skall få tillgång till läkemedelsregistret. Vi inser emellertid att ett register i sig inte räcker för att få en total bild av patientens situation. Det är här det viktiga samtalet mellan patient och farmacevt kommer in, och där läkemedelsprofiler är ett nödvändigt redskap för att optimera samtalet.
Det är detta samtal mellan patient och farmacevt som läkaren Leif Bergdahl kommenterar i sin insändare i detta nummer av Läkemedelsvärlden. Bergdahl anser att farmacevterna skall ?sluta leka läkare? och i stället för att informera patienten om sina läkemedel expediera medicinerna så snabbt som möjligt. Vidare anser Bergdahl att farmacevterna med sin information förmedlar skrämselpropaganda genom att ta upp
olika aspekter av läkemedelsanvändningen, bland annat genom att diskutera biverkningar.
Den som lämnar ut läkemedel på apotek har vissa författningsreglerade skyldigheter. I Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1997:10) om förordnande och utlämnande av läkemedel med mera (receptföreskrifter) finns bindande bestämmelser specifikt om ansvar för färdigställande och utlämnande av läkemedel. Receptföreskrifterna anger att apotekspersonalen ?genom att ge individuellt anpassad information, så långt det är möjligt skall förvissa sig om att patienten kan använda läkemedlet på rätt sätt?. Om den utlämnande farmacevten inte skulle ge information så innebär det, på samma sätt som för en läkare som inte fullföljer sina skyldigheter, att farmacevten riskerar att bli anmäld och fälld om patienten eller kunden drabbas. Det primära syftet med bestämmelsen är naturligtvis att den skall utgöra ett incitament för att patienten kommer att använda sitt läkemedel på rätt sätt. I Apoteket AB:s verksamhetsavtal med staten ingår bland annat att apoteken skall tillhandahålla en kundanpassad information och rådgivning för att åstadkomma en rätt läkemedelsanvändning.
Bipacksedeln är en skriftlig information som tar upp läkemedlets positiva effekter men också samtliga biverkningar och risker. Listan kan bli rätt lång och möjligen skrämmande för en patient då både vanliga och sällsynta biverkningar rapporteras. På apoteken initierar farmacevterna vanligtvis inte diskussioner om biverkningar. I de fall patienten önskar information om biverkningar görs detta på ett balanserat sätt för att motivera patienten att använda sina förskrivna läkemedel. Detta anser jag inte kan rubriceras som att förmedla skrämselpropaganda. Jag utgår ifrån att flertalet patienter tycker att det är bättre att reda ut eventuella frågetecken kring läkemedlet och dess verkningar vid utlämningstillfället än när de i hemmet med bipacksedeln i handen försöker tyda hur den berör dem.
Inom Apoteket AB arbetar man med att via kompetensutveckling i kundkommunikation utveckla och förbättra rådgivningskvalitén. Målet är att uppnå en differentierad, individanpassad rådgivning för att motivera patienten att använda sina läkemedel. Bergdahl har alldeles rätt när han skriver att ?Det är den utskrivande läkarens uppgift att informera om eventuella biverkningar vilket säkert de flesta läkare gör?. Som nämnts ovan är detta inte enbart den förskrivande läkarens uppgift utan även den utlämnande farmacevten skall bidraga till att läkemedel används rätt. Farmacevtens roll är att förstärka, inte stjälpa, den information och de råd som förskrivaren ger. De patienter, till exempel läkare, som anser att de inte vill eller behöver information slipper naturligtvis detta om farmacevten blir informerad om dessa önskemål.
Med en utökad samsyn mellan professionerna och respekt för varandras kunnande och kompetens, åstadkommer vi tillsammans bästa möjliga nytta för patienten. Målet för oss alla, vilket är en del av ansvaret som legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal, är att uppnå bästa möjliga läkemedelsanvändning i samhället.
Ronnie Hansson
Förbundsordförande
Sveriges Farmacevtförbund