Annons

Att kunna leva det annars omöjliga livet

?Människors krav på lycka och besvärsfrihet är större än någonsin?

8 jun 2001, kl 18:37
0

Annons

Mediciner tar man för att bli frisk, eller för att lindra symptomen av sina sjukdomar. Kemiska preparat som används för att uppnå andra mål, såsom ökad prestationsförmåga eller förändrade sinnestillstånd, är inte mediciner utan droger. Så tror jag att de flesta människor ser på saken. Mediciner betraktas i allmänhet som en välsignelse och droger som en förbannelse, skillnaden i våra attityder gentemot två företeelser kunde inte vara större.

Forskningens och samhällets utveckling under senare år ger anledning till eftertanke vad gäller denna knivskarpa gräns. Jag tar i dagarna del av en mediediskussion som rör
en eventuell narkotikaklassning av Rohypnol, ett medel som tydligen kan användas såväl till att lindra sömnsvårigheter som för att i kombination med alkohol uppnå helt andra effekter. En sådan dubbeleffe är naturligtvis ingenting nytt i medicinens historia ? morfinet har sedan begynnelsen använts både som smärtlindrare och som rusmedel.

Betydligt intressantare är den gränsdragning som inte bara handlar om att man kan använda samma kemiska preparat för att förverkliga olika mål, utan om innebörden i själva målförverkligandet. ?Livsstilsmediciner? är en ny etikett som dykt upp i samtalet kring Viagra och Xenical, och beteckningen ger vid hand att vi här rör oss med mediciner som inte är till för att bota sjukdomar utan för att möjliggöra ett sätt att leva som annars vore oåtkomligt för individen i fråga. Regeringens beslut att inte subventionera konsumtionen av dessa preparat kan ses som ett inlägg i debatten om vissa former av impotens och fetma verkligen skall betraktas som sjukdomar. Låt vara att socialministern snarare har lyft fram det hela som en prioriteringsfråga och talat om promenader istället för medicin som en väg till ett smalare liv, det är till syvende och sist också en fråga om vilka tillstånd vi skall betrakta som sjukdomar och vilka vi skall se som oönskade, men likväl inte patologiska delar av ett människoliv.

Vi lever i en tid där människors krav på lycka och besvärsfrihet är större än någonsin. I alla fall här i den rika och informerade delen av världen. Men de ökade förväntningarna hänger inte bara samman med att vi håller på att förvandlas till bortskämda barn som förväntar sig att genast få det som vi vet att föräldrarna ? läs läkarna ? kan ge oss om de bara vill. Det hänger också samman med ökande krav och intolerans i ett samhälle där den zon som utgör det normala livet ständigt krymper. Vi ser det i skolan, vi ser det i arbetslivet och vi ser det även i synen på de gamla som avlagda, utslitna och kostnadskrävande vårdpaket. Vi ängslas över stökiga barn, tjockisar, och utbrända och nedstämda människor som inte längre finner mening i livet.

Frestelsen att här låta de som inte lever upp till vår vision om det goda livet falla under sjukdomsstämpeln kan vara stor. I många fall verkar det vara en välsignelse för de drabbade som med en medicinsk diagnos kan få ökade resurser. Men i takt med att läkemedelsbolagen tar fram preparat för att behandla dessa tillstånd bör vi nog ställa oss ett par viktiga frågor. För det första: vad är egentligen roten till det onda, är det brist på en kemisk substans, eller brister i vår egen kultur? För det andra: när vi väljer att kalla dessa tillstånd för sjukdomar och därigenom öppnar vägen för behandling av dem med mediciner, har vi då inte också stängt vägen för andra former av ?behandling? som verkar på en mellanmänsklig och politisk nivå? Om vi inte betänker detta tror jag att vi riskerar att i framtiden äta en hel del mediciner som bara lindrar symptomen av ?sjukdomar? som i själva verket befinner sig på en helt annan nivå än den kemiska.

Fredrik Svenaeus är filosofie doktor i
medicinsk filosofi vid Tema Hälsa och
samhälle, Linköpings universitet, och en återkommande kåsör i Läkemedelsvärlden.