Att byta dyrt mot billigt

Ja, då vill jag hälsa er varmt välkomna till den här ekonomikursen för landstingspolitiker. Vi startar direkt med listan över rekommenderade läkemedel som kommit ut alldeles nyligen.

25 mar 2004, kl 17:08
0

Se här: Dyrt läkemedel, låt oss säga Zocord, byts till billigt läkemedel Simvastatin. Vips så har landstinget sparat hundratals kronor. Så enkelt!

En deltagare på första raden viftar med handen.
– En fråga bara…
– Visst, fråga på. Jag förstår att det här kanske känns lite för bra för att vara sant…
– Vem har gjort den här listan?
– Det här är listan för vårt landsting. Det finns drygt 30 läkemedelskommittéer över hela landet som tar fram egna listor, decentralisering, vet du.

Kvinnan på första raden ser förbryllad ut.
– Menar du att över 30 kommittéer i landet gör samma sak, samtidigt, varje år?
– Nu vet jag ju inte exakt hur allt går till, några landsting har ju flera olika kommittéer och de samarbetar väl antagligen. Varje landsting sköter ju sitt så att säga.

– Så 30-40 kommittéer med ett gäng arbetsutskott… kanske sådär en 40 engagerade personer i varje kommitté… det blir en total organisation på runt 1 400 högavlönade personer som ska utreda, analysera och träffas flera gånger per år…
– Fast kostnader för personal ingår inte i vår budget…
– Men vem samordnar det hela så att det blir samma rekommendation oavsett var man bor?

En arm räcks upp längre bak i salen.
– Det där kan jag svara på. Det finns ingen samordning. Ett hett tips är att undvika Östergötland, där har jag bott.
Förvirringen ökar för varje minut som går. Det är helt tyst i salen och tankarna ligger som en tät dimma i luften. En klurig man harklar sig och frågar:
– När jag var på apoteket med min gamla mor bytte de till billigare tabletter automatiskt, har det med den här listan att göra?
Kursledaren börjar bli irriterad och lägger på en ny färgglad bild.
– Alltså, apoteken får byta till en billigare kopia, och se så mycket vi kan spara…
Kvinnan på första raden bryter in igen:
– Men om apoteket byter automatiskt, vad är då meningen med listorna?

Kursledaren blir högröd i ansiktet av ilska och sätter igång:
– Ja, men vi måste få läkarna att tänka själva utan att läkemedelsindustrin bestämmer allt!
– Jo, men om vi ska upp till kamp och tapetsera listor i tunnelbanan, i tidningar och överallt, det blir väl extrema summor? Dessutom kan vi inte ens göra en gemensam kampanj om alla har olika listor. Jag begriper inte det här.
En annan kvinna skakar på huvudet och bryter in:
– Om vi nu skiter i de här kaffepengarna en stund, alltså är det inte så att läkemedel i sig utgör en besparing för samhället? Om jag kan jobba istället för att vara hemma med migrän är väl det en vinst?
– Jo…
Hon fortsätter:
– Borde vi inte lyfta blicken och se till den totala nyttan för olika typer av behandlingar och inte bara stirra på läkemedel?
Kursledaren suckar tungt.
– Vi kan faktiskt inte sätta pris på allting i vården. Jag menar…vad kostar kärlek?
Kvinnan fnittrar till och svarar med ett leende:
– Det beror allt på vad du menar. I “kärleksbranschen” finns det definitivt bestämda priser för omvårdande behandlingar på de rätta ställena, det ska du ha klart för dig.
– Nu tycker jag du är oförskämd. Vi måste ju faktiskt visa siffror för någonting och ja…läkemedel vet vi ju vad de kostar…
Kursledaren tittar ilsket på klockan och fortsätter.
– Nu måste ni låta mig fortsätta här. Alltså, dyrt läkemedel byts mot billigt läkemedel…

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng