Aromatashämmare minskar risken för återfall i bröstcancer

Genom att byta till en aromatashämmare efter två till tre års behandling med tamoxifen kan risken för återfall i bröstcancer minska för postmenopausala kvinnor.

23 mar 2004, kl 13:39
0

Behandling med tamoxifen i fem år är idag standardbehandling för postmenopausala kvinnor med östrogenreceptorpositiv bröstcancer. Trots denna behandling får många patienter återfall och dör inom fem år efter den initiala diagnosen. Det är också känt att resistens till tamoxifen i vissa fall kan komma redan efter 12 till 18 månaders behandling.
Därför gjordes en studie för att utvärdera om patienter med bröstcancer kunde ha nytta av att byta från tamoxifen till en aromatashämmare efter två till tre år. Hypotesen var att patienterna på så sätt skulle kunna dra full nytta av tamoxifen samtidigt som riskerna för läkemedlets långtidsbiverkningar som blodpropp och cancer i livmodern minimerades. Resultatet visar att de som bytte behandling till exemestan fick en signifikant lägre risk att få cancer i det andra bröstet.
I den randomiserade dubbelblinda studien ingick 4 742 postmenopausala kvinnor med primär bröstcancer. Hälften av kvinnorna bytte till aromatashämmaren exemestan (25 mg dagligen) efter två till tre års behandling med tamoxifen (30 mg dagligen). De andra kvinnorna fortsatte med tamoxifen i upp till fem år.
Studien, som sponsrades av Pfizer, kordinerades av International Collaborative Cancer Group i London. Efter i medeltal 30 månaders uppföljning var det liten skillnad i den genomsnittliga överlevnad mellan de två grupperna med 93 dödsfall för de som bytt terapi mot 103 dödsfall för de som fortsatt med tamoxifen.
För att kunna uppskatta överlevnaden krävs dock längre
tids uppföljning, påpekar forskarna.
Om man däremot tittar på den totala risken för att få en ny cancer, att få en metastas eller att dö hade kvinnor som behandlats med exemestan en risk som i genomsnitt var 32 procent lägre jämfört med de som bara fick tamoxifen; 183 respektive 266 kvinnor.
New England Journal
of Medicine 2004;350:1081-92