Årlig arkivering 2004

Leif Bergdahl menar i sitt inlägg i LMV 1-2/04 att farmacevterna på apoteken inte bör ägna sig åt läkemedelsinformation till kunden utan istället snabbt leverera det utskrivna preparatet. Jag frågar mig då vad jag som apotekare har för plats på apoteket.
Att det finns en stor rädsla för biverkningar och att det är illa att i onödan skrämma upp kunden håller jag med om. Jag håller med Ronnie Hansson om att informationen bör vara mer differentierad än vad den är idag. En läkare eller en kroniker har troligtvis god koll på sin medicinering och bör besparas den ?vanliga ramsan?.

Min erfarenhet är dock att många kunder ibland direkt frågar vilka biverkningar som finns (ibland efter att ha läst bipacksedeln och blivit uppskrämd). Jag ser det då som min uppgift att motivera kunden till att ta läkemedlet genom saklig information.
Bergdahl skriver vidare att det är läkarens sak att informera patienten men i samtalen med kunden på apoteket är det snarare regel än undantag att denne känner sig osäker med sin läkemedelsanvändning. Kommentarer som att ?läkaren var så stressad?, ?hon/han har inte sagt något? eller helt enkelt att kunden inte minns eller är osäker på vad doktorn egentligen sa är vanliga. I dessa fall är det min uppfattning att vi på apoteken informerar och förklarar för kunden istället för att skicka hem en otrygg kund med en pillerburk fortast möjligt för att korta kötiderna. Alternativet att hänvisa kunden tillbaka till läkaren för korrekt information faller på att köerna där är ännu värre än på apoteken.

David Rungstad
Apotekare, Apoteket Kronan, Södertälje

På hösten 1998 skrev jag och en medarbetare en debattartikel i Dagens Medicin om den som vi då uppfattade det ofullständiga redovisningen av några registreringsärenden hos Läkemedelsverket. I frågan om losartan påpekade vi då att mortalitetsdata, hoppfullt beskrivna i en sekundär analys av ELITE I-studien, borde ha kompletterats av att det i en kortare, mindre men publicerad studie av en jämförelse av losartan och enalapril vid hjärtsvikt, hade inträffat sex dödsfall hos de losartanbehandlade mot inga hos de enalprilbehandlade (referens 6 i monografin). Senare resultat från studierna ELITE II och OPTIMAAL kan sägas ha devalverat losartans värde något sedan 1998. Hoppet att ?losartan (skulle) kunna vara ett andrahandsmedel för att minska dödligheten i den svåra sjukdomen hjärtsvikt? har inte infriats, väl?

I frågan om candesartan uppfattar Alvan mig fel. Jag menar förstås inte att candesartan redan borde ha fått indikationen hjärtsvikt godkänd. Bortse från ordet ändå i mitt ursprungliga citat, Gunnar, men den publicerade dokumentationen över candesartan och hjärtsvikt ser rätt bra ut idag.
Må processen av dokumentationsgranskning ta sin tid. Vi som är utomstående kan ju inte veta något om eventuell opublicerade data som kan göra att en indikation godkänns eller ej.

Hans Liedholm
Leg. läkare, docent, Universitetssjukhuset MAS, Malmö

Efter att ha tagit del av den refererade rapporten ?The Economic Impact of Pharmaceutical Parallel Trade in European Union Member States: A Stakeholder Analysis? i original har jag följande kommentarer. Rubriken till såväl artikeln i Läkemedelsvärlden som texten i sammanfattningen ger, åtminstone mig, intrycket att den totala besparingen i Sverige för ett visst år (2002) skulle ha stannat vid 34 Mkr. Dock, besparingsberäkningarna i undersökningen bygger på ett stickprov bestående av produktkategorierna PPI, statiner, ACE hämmare (ACE-I), angiotensin-II-antagonister, atypiska neuroleptika och SSRI, sammanlagt 19 produkter. Förhållandena i sex länder har undersökts: Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Sverige, Norge och Danmark.

I rapporten presenteras ett antal resultat och slutsatser, varav några förefaller märkliga:
De direkta besparingarna för samhället är blygsamma. I Tyskland sparades 17,8 MEuro, i Nederländerna 12,8 MEuro, i UK 6,9 MEuro, i Danmark 3 MEuro, i Sverige 3,8 MEuro och i Norge 560 tEuro under 2002 genom försäljning av parallellimport ur ovanstående produktgrupper.
Inga ekonomiska fördelar uppnåddes för patienterna.
Mellan 1997 och 2002 kunde knappast någon priskonkurrens eller priskonvergens mellan direkt- och parallellimporterade varor identifieras.

Bruttovinsten för parallellimportföretagen är mycket högre än besparingen för samhället.
I Sverige uppges preparaten i stickprovet utgöra 19,4 procent av den totala läkemedelsmarknaden år 2002 (24 miljarder kronor). Dock är stickprovet, åtminstone för Sveriges vidkommande, snett, då det långt ifrån handlar om 19 produkter med ?fri? tillgång till parallellimport: Två av de 19 produkterna fanns inte registrerade på den svenska marknaden (quinapril och pantoprazol), för tre av produkterna fanns ingen tillgänglig parallellimport (kaptopril, losartan och valsartan), för två fanns mycket begränsad tillgång beroende på originalföretagens agerande mot parallellimport (Zocord och Zoloft) och för ytterligare en produkt fanns också begränsad tillgång av samma orsak (Cipramil). Kvarstår endast 11 produkter med något så när ?fritt? varuflöde. Av dessa är lansoprazol
en atypisk produkt, då originalföretaget snabbt efter parallellimport-konkurrensens uppträdande på marknaden sänkte priset till under de parallellimporterade varorna. Detta gav ju visserligen lägre kostnader för produkten, men inte genom direkt försäljning av parallellimporterade varor.
Under år 2002 tillhandahölls enligt Apotekets prislista totalt 187 (någon variation under året) parallellimporterade läkemedel. Ett mindre antal av dessa fanns i realiteten inte tillgängliga.

Inom Läkemedelrådet i Skåne arbetade vi aktivt med att för hela regionen välja ut det/de mest prisvärda fabrikatet/-en baserat på pris, tillgänglighet, volym, förpackningsutformning inklusive märkning med mera och distribuerade denna rekommendationslista till länets apotek.
Detta innebar att av ovanstående rekommenderades 75 parallellimporterade produkter för lagerhållning och expedition på Skånes apotek.
Besparingspotentialen för de rekommenderade 75 produkterna var år 2002 beräknad till 68 Mkr vid fullständig tillgänglighet från leverantörerna och hundraprocentig expedition på de skånska apoteken. Genom att helt enkelt beräkna prisdifferenserna mellan direkt- och parallellimporterade varor och försåld volym kunde vi konstatera att vi faktiskt sparade totalt 43 Mkr. (För år 2000 var motsvarande siffra 31 Mkr och för år 2001 36 Mkr.)
Prisdifferenserna mellan direkt- och parallellimport var mestadels 10 procent (en minimigräns som fanns som villkor för registrering fram till och med 2001), men för vissa högvolympreparat väsentligt högre.

Andelen försåld parallellimport år 2001 varierade i Sveriges län från 15,6 procent i Västerbotten till 8,9 procent i Örebro län av totala läkemedelsförsäljningen. Då folkrika Västra Götaland och Stockholm låg förhållandevis lågt (10,0 respektive 9,2 procent) liksom Skåne, se ovan, kan snittet för riket beräknas till cirka 10 procent (även om 14 län låg över denna siffra), vilket utgör 2,1 miljarder kr för detta år. Med en genomsnittligt prisskillnad på 14 procent blir besparingen 294 Mkr år 2001.
Den största delen av besparingen tillföll samhället, medan patienterna givetvis också fick del av denna genom minskade läkemedelskostnader för den del som patienten själv betalar. Med en genomsnittlig patientkostnad på 21 procent utgör patientbesparingen för år 2001 62 Mkr av de 294 miljonerna ovan.

Givetvis är bruttovinsterna för företagen större än de direkta vinsterna för samhället, i annat fall kunde ju inte företagen existera. Dessa inkomster hade, om inte parallellimportföretagen funnits, givetvis tillfallit originalföretagen och dessutom förmodligen varit än större på grund av högre priser.
Besparingssiffran för Skåne år 2003 är ännu inte färdigberäknad. Dock kan vi förvänta oss att besparingen av parallellimporterade varor blir lägre än för året innan på grund av att vi hade många patentutgångar under året, vilket försköt besparingarna för utbytbara läkemedel från parallellimporterade varor till generika. Patentutgångar av samma dignitet som under förra året är dock inte att vänta framöver, vilket innebär att parallellimportens andel av den totala besparing, som vi kan göra på utbytbara läkemedel, åter förväntas öka.

Beräkningar kan göras på många olika sätt. Dock kvarstår faktum att den besparing på 34 Mkr, som angivits för Sverige under 2002 de facto var 43 Mkr enbart i Skåne med, för detta år, 13 procent av den svenska läkemedelsmarknaden.

Anita Ferm
Leg apotekare, projektkoordinator
Läkemedelsenheten i Region Skåne

Läkaryrket utövas idag i allt större utsträckning av kvinnor. Så har det dock inte varit länge. ?Sjelfva arten af den tjenstgöring som åligger läk. i offentl. tjenst ? är sådan att det genast faller hvar och en i ögonen huru olämpligt qvinnans användning till dyl. skulle vara?, tyckte lundaprofessorn i praktisk medicin Pehr Erik Gellerstedt (1815-81), som å det bestämdaste motsatte sig att det motsatta könet skulle få ägna sig åt yrket.

Snabba hopp

I några märgfulla, anakronistiska citat i stil med detta får Håkan Westlings skildring av den medicinska fakulteten i Lund läsaren att hoppa till. Westling är professor emeritus i klinisk fysiologi vid Lunds universitet och har tecknat en fakultetshistorik som delvis följer i spåren av Elis Essen-Möllers dito från 1947.
Kanske har det faktum att fakultetens tidiga historia redan finns gediget nedtecknad bidragit till att boken fått en så kraftig slagsida mot det senare 1900-talet. Redan efter 60 sidor har läsaren förflyttats från Karl XI till den nutida stamcellsforskaren Sten-Eirik Jacobsen. Till stora delar är boken mer av nutida lägesbeskrivning än historieskrivning.

Tyngande personfokus

Dispositionen med en till synes outsinlig rad av summariska personskildringar blir i längden tyngande, och den lätt vördnadsfulla fokuseringen på professorer är monumental och tröttande. De senares formella meriter radas upp medan personlighetsdrag bara skildras glimtvis i vissa fall och sällan gör att man får någon klar bild av personen ifråga. Personbeskrivningarna är exempelvis mycket summariska för nutida profiler som Göran Hermerén, Leif Groop och Arne Melander.
Bortsett från några allmänbildande kapitel om lundauniversitetets och den medicinska fakultetens tidigaste framväxt på 1600- och 1700-talen har boken nog främst värde för de med personlig anknytning till fakulteten. Den lämpar sig definitivt bättre som referensverk än för sträckläsning.

Farmacevter i Storbritannien får förskriva

De första 14 farmacevterna med beteckningen "supplementary prescribers" har registrerats i Storbritannien. Samtliga 14 arbetar i Skottland och har fått sin utbildning vid Robert Gordon University i Aberdeen.
Farmacevterna ska efter diagnos av en läkare och inom en fastställd behandlingsplan för varje patient kunna ändra dos eller intervall av ett läkemedel samt byta eller lägga till läkemedel.

Läkemedelsvärldens upplaga fortsätter öka

Den TS-kontrollerade upplagan för Läkemedelsvärlden ökar med 900 exemplar (8,2 procent) till 11 900 exemplar 2003, enligt den årliga undersökningen från Tidningsstatistik, TS. Läkartidningen är fortfarande störst bland de medicinska tidningarna med 27 000 exemplar, följt av Medikament (21 600), Dagens Medicin (19 800) och Incitament (12 400). Sett till prenumererad upplaga är också Läkartidningen störst med 25 700 exemplar. Sedan följer Dagens Medicin med 15 800 och Läkemedelsvärlden med 8 000. Fullständiga siffror finns på www.ts.se.

Losec enterokapslar åter i Sverige

När patentet på Losec (omeprazol) gick ut avregistrerade Astrazeneca enterokapseln.
Även om EU tidigare beslutat att parallellimport är tillåtet, trots att ett preparat inte är registrerat i landet, plockade Medartuum bort sin parallellimporterade Losec ur sortimentet på grund av en "ohållbar prissituation". Medartuums vd Patrik Hellström säger utifrån sin kontakt med patienter och förskrivare att det finns en biverkningsproblematik med generiskt omeprazol. En prisjustering från LFN har nu gjort det ekonomiskt möjligt för Medartuum att åter sälja Losec enterokapslar i Sverige.

Djurslag måste anges på alla recept

Läkemedelsverket vill att veterinärer tydligt ska ange djurslag på alla recept. Detta eftersom apoteken under våren kommer att börja registrera djurslag vid expeditionen, samt att det är ett krav enligt Receptföreskrifterna. Syftet med kravet är att kunna få fram djurslagsindelad statistik över vilka läkemedel som förskrivs på recept. Bakgrunden är att regeringen våren 2003 gav i uppdrag till Jordbruksverket att redovisa användningen av läkemedel till djur.

Stridiga viljor om tabletter med kodein

I början av mars uttalade en företrädare för Socialstyrelsen i media att man ville att Läkemedelsverket ska narkotikaklassa värktabletter som innehåller kodein. Egentligen är kodein redan klassat som narkotika, men den låga mängden i varje tablett gör att tabletterna hittills inte har tagits upp på listan. Senare sa Björn Beermann vid Läkemedelsverket att man istället tittar på nya receptföreskrifter för läkemedel som innehåller kodein. Det kan vara klart i maj och ska enligt honom ge bättre koll på både patienter och läkare. I USA pågår ett liknande arbete i syfte att minska missbruket av sådana läkemedel.

Förtydligande om försäljning av antidepressiva läkemedel

I förra numrets tema om depression angavs att försäljningen av antidepressiva läkemedel ökade med 600 procent från 1992 till 2002. Enligt Mikael Hoffmann, ordförande för läkemedelskommittén i Östergötland, kan ungefär hälften av denna ökning tillskrivas att många patienter flyttades över från tricykliskt antidepressiva läkemedel (TCA) till SSRI-preparat. Varje person som flyttas över till SSRI bidrar till en ökad försäljningsvolym, eftersom förskriven daglig dygnsdos (PDD) av TCA är ungefär 0,8, medan motsvarande dos för SSRI är i snitt 1,4.
Mikael Hoffmann menar att det som sågs är en sjudubbling av antalet DDD, men inte en sjudubbling av antalet behandlade individer.
– Det rör sig snarare om grovt skattat en tredubbling av antalet behandlade individer, säger Mikael Hoffmann.

Cecilia Bernsten, apotekare, Socialstyrelsen:

Samarbete är alltid bra om det bygger på ömsesidig respekt för varandras roller och kompetens och likartad tillgång till information.
Möjligheter till uppföljning och utvärdering på nationell, regional och lokal nivå utgör den nödvändiga grunden för den dialog mellan industri och beslutsfattare som leder till en bättre läkemedelsanvändning och en bättre hälsa för patienterna.

Berndt Nilsson, ordförande, Handikappförbundens samarbetsorgan:

Samarbete är naturligtvis i grunden positivt, men för vår del gäller det att vara väldigt försiktiga i umgänget med vårdens aktörer.
Vi vill naturligtvis inte riskera bli anklagade sitta i knät på någon, vårt intresse är att företräda våra medlemmar och inget annat.

Barbro Westerholm, ordförande för Sveriges Pensionärsförbund (SPF):

Läkemedelsindustrin har under de senaste åren försökt etablera samarbete med ideella organisationer i en form där organisationerna riskerar att förlora en del av sin oberoende ställning och därmed sin intressepolitiska trovärdighet. SPF har därför antagit etiska principer för sitt samarbete med näringslivet som innebär att det begränsas till enstaka insatser som seminarier, där SPF ansvarar för innehåll, val av föreläsare etcetera. Jag tror det är klokt att vårdens aktörer tänker över noga vad ett samarbete med läkemedelsindustrin kan innebära för deras oberoende.

Anders Hernborg, informationsläkare, Hallands läns läkemedelskommitté:

Personligen blir jag misstänksam när läkemedelsföretag talar med mig om samarbete. Jag försöker ständigt hålla i sinnet att vi har skilda roller. Pfizers vd:s främsta uppgift är att säkra aktieägarnas långsiktiga vinster. Min, som kliniker och som anförtrodd en del av skattebetalarnas medel, är att kritiskt värdera alternativa behandlingar med honnörsord som kvalitet, empati, kostnadseffektivitet och ansvar. Vi ska nog inte kramas för mycket.

Mikael Hoffmann, ordförande för Östergötlands läns läkemedelskommitté:

Det finns många goda skäl till att skapa ett gott och normalt kund-leverantörsförhållande mellan vården och industrin. Framförallt gäller detta vårt gemensamma behov av läkemedelsutveckling. Men en relation handlar inte bara om vilka kontaktytor och former som är bra utan också vilka som är mindre bra eller olämpliga. Om detta behöver politiker, chefer och personal inom vården samt industrin ha en bättre samsyn än idag.

Se här: Dyrt läkemedel, låt oss säga Zocord, byts till billigt läkemedel Simvastatin. Vips så har landstinget sparat hundratals kronor. Så enkelt!

En deltagare på första raden viftar med handen.
– En fråga bara…
– Visst, fråga på. Jag förstår att det här kanske känns lite för bra för att vara sant…
– Vem har gjort den här listan?
– Det här är listan för vårt landsting. Det finns drygt 30 läkemedelskommittéer över hela landet som tar fram egna listor, decentralisering, vet du.

Kvinnan på första raden ser förbryllad ut.
– Menar du att över 30 kommittéer i landet gör samma sak, samtidigt, varje år?
– Nu vet jag ju inte exakt hur allt går till, några landsting har ju flera olika kommittéer och de samarbetar väl antagligen. Varje landsting sköter ju sitt så att säga.

– Så 30-40 kommittéer med ett gäng arbetsutskott… kanske sådär en 40 engagerade personer i varje kommitté… det blir en total organisation på runt 1 400 högavlönade personer som ska utreda, analysera och träffas flera gånger per år…
– Fast kostnader för personal ingår inte i vår budget…
– Men vem samordnar det hela så att det blir samma rekommendation oavsett var man bor?

En arm räcks upp längre bak i salen.
– Det där kan jag svara på. Det finns ingen samordning. Ett hett tips är att undvika Östergötland, där har jag bott.
Förvirringen ökar för varje minut som går. Det är helt tyst i salen och tankarna ligger som en tät dimma i luften. En klurig man harklar sig och frågar:
– När jag var på apoteket med min gamla mor bytte de till billigare tabletter automatiskt, har det med den här listan att göra?
Kursledaren börjar bli irriterad och lägger på en ny färgglad bild.
– Alltså, apoteken får byta till en billigare kopia, och se så mycket vi kan spara…
Kvinnan på första raden bryter in igen:
– Men om apoteket byter automatiskt, vad är då meningen med listorna?

Kursledaren blir högröd i ansiktet av ilska och sätter igång:
– Ja, men vi måste få läkarna att tänka själva utan att läkemedelsindustrin bestämmer allt!
– Jo, men om vi ska upp till kamp och tapetsera listor i tunnelbanan, i tidningar och överallt, det blir väl extrema summor? Dessutom kan vi inte ens göra en gemensam kampanj om alla har olika listor. Jag begriper inte det här.
En annan kvinna skakar på huvudet och bryter in:
– Om vi nu skiter i de här kaffepengarna en stund, alltså är det inte så att läkemedel i sig utgör en besparing för samhället? Om jag kan jobba istället för att vara hemma med migrän är väl det en vinst?
– Jo…
Hon fortsätter:
– Borde vi inte lyfta blicken och se till den totala nyttan för olika typer av behandlingar och inte bara stirra på läkemedel?
Kursledaren suckar tungt.
– Vi kan faktiskt inte sätta pris på allting i vården. Jag menar…vad kostar kärlek?
Kvinnan fnittrar till och svarar med ett leende:
– Det beror allt på vad du menar. I ”kärleksbranschen” finns det definitivt bestämda priser för omvårdande behandlingar på de rätta ställena, det ska du ha klart för dig.
– Nu tycker jag du är oförskämd. Vi måste ju faktiskt visa siffror för någonting och ja…läkemedel vet vi ju vad de kostar…
Kursledaren tittar ilsket på klockan och fortsätter.
– Nu måste ni låta mig fortsätta här. Alltså, dyrt läkemedel byts mot billigt läkemedel…

Landstingen är med sitt kostnadsansvar för läkemedlen den ena slagskämpen i den stora läkemedelsfighten. Via decentralisering av läkemedelsbudgeterna till vårdenheter, kreativa läkemedelskommittéer samt uppföljning och kvalitetskrav på förskrivningen arbetar man intensivt för en mer kostnadseffektiv läkemedelsförskrivning, givet sina begränsade ekonomiska resurser.

Betalningsansvaret och den trängda ekonomin i kombination med den oinskränkta förskrivningsrätten ger en inte helt avundsvärd sits. Generikareformen och stora patentutgångar har dock medfört en lägre ökningstakt för läkemedelskostnaderna och gett landstingen viss vind i seglen.

I motsatta ringhörnan står en lika utmattad kombattant och flåsar – läkemedelsindustrin. Här består problembilden, förutom betalarsidans sparbeting, av uppskruvade vinstkrav, medial motvind och en utdragen period av läkemedelstorka trots en i grunden mångsidig forskningspipeline.

Den nya Läkemedelsförmånsnämnden har inte gjort livet lättare, även om industrin prisar dess arbetssätt. Tidigare subventionerades alla läkemedel med automatik; nu har ytterligare ett hinder tillkommit på läkemedlens väg till patienten.
Parternas verklighetsbeskrivningar tycks ibland som tagna från olika planeter. Landstingens spargeneraler beskriver stora delar av läkemedelsförskrivningen som rent slösaktig.

I skottgluggen finns framför allt den del av förskrivningen som inte följer kommittéernas rekommendationer och där specifika medicinska skäl för detta saknas.

Statistiken visar tydligt att säkerligen effektiva men kostsamma, icke-rekommenderade läkemedel som Nexium och Cipralex förskrivs i stor omfattning. En studie från Nepi häromåret visade att kommittélistorna vinner stor respekt i teorin, men bara till liten del lyckas styra förskrivarnas svårtyglade pennor i verkligheten.

Idag kan landstingen följa upp läkemedelförskrivningen vad gäller volymer och följsamhet till rekommendationslistor. Nu arbetar man för att få tillgång till data från ett framtida läkemedelsregister, som en aktuell statlig utredning vill inrätta. Enligt utredningsförslaget skall dock den samlade registerinformationen förbehållas Socialstyrelsen.

– Om det bara som idag är volymer och följsamhet till listan som sjukvården enkelt kan följa upp samtidigt som man har kostnadsansvar, blir de t lätt volymsbegränsningar och följsamhetskrav till listor som gäller, säger Mikael Hoffman, ordförande i Östergötlands läkemedelskommitté.

– Har man däremot möjlighet att söka upp på diagnosnivå, koppla till andra data som blodfetter och andra diagnoser kommer kraven att se annorlunda ut, till exempel "hur många diabetiker behandlar ni med statiner?", "hur många med hjärtsjukdomsdiagnos hos er är bedömda med blodfetter?" och så vidare. Gissa vilket som leder till bäst sjukvård?

Tveeggat hot

Industrins representanter menar istället att läkemedelskostnaderna måste få öka och ser landstingens ökande kostnadsfokus som ett hot. I retoriken är hotet främst riktat mot patienterna, men indirekt omfattar det förstås även industrin själv.

– Ett skräckscenario är att landstingens kostnadsfokus blir så starkt att patienterna inte får optimal behandling. De moderna alzheimerläkemedlen är ett varnande exempel. Bara två av tio som borde få behandlingen får den idag. Det beror till stor del på att samhällsvinsterna av behandlingen hamnar hos kommunerna, landstingen ser bara kostnaderna, säger Lars Gunneflo, vd på Pfizers svenska marknadsbolag.

Industrifolket ställer gärna de relativt sett mindre läkemedelsutgifterna i kontrast till de totala vårdkostnaderna eller samhällets utgifter för sjukskrivningar, som i en jämförelse ter sig monumentala.

Tumskruvar dras åt

Mellan dessa kraftfält befinner sig förskrivarna, och indirekt deras patienter. Trycket från industrin består, medan det från betalarsidan förstärks och konkretiseras i takt med decentraliseringen av kostnadsansvaret och ett idogt arbete i läkemedelskommittéerna.

Det har dock kommit signaler från statsmakterna på senare tid om att vården på sikt generellt bör få större resurser relativt andra samhällssektorer. Befolkningen blir allt äldre och knappast i mindre behov av läkemedel än tidigare.

– Det kommer troligen att bli svårt att undvika att hälso- och sjukvården i framtiden kostar relativt sett mer än idag. Det är vanskligt att uttala sig om hur mycket mer, men det har från många håll förts fram att tio procent av BNP kan vara en rimlig nivå på sikt, säger Anders Blanck, departementsråd på socialdepartementet.

Dialog möjlig

Man kan alltså med rätta säga att industrin och landstingen har olika världsbilder, och tendensen tycks alltså vara att dessa glider isär allt mer.

Samtidigt – eller antagligen just därför – kommer allt fler signaler på att läkemedelsindustrin söker dialog. Branschföreningen har centralt anslagit ett mer samarbetsvilligt tonläge och Lars Gunneflo bjöd i höstas in vårdens aktörer till rundabordssamtal i ett uppmärksammat utspel.

Liksom läkemedelsindustrin har landstingen på senare tid blivit medialt tilltufsade. Kritiken har bland annat gällt den långt gångna sparnit som tydliggjorts genom öppna prioriteringslistor och frånvaro av vissa läkemedelsgrupper på kommittélistorna. Kanske kan detta bidra till en ökad benägenhet att delta i en dialog med meningsmotståndaren i kampen om förskrivarens penna.

Framtiden lär utvisa om det går att nå en mer samstämmig verklighetsbeskrivning kring läkemedlen – där patientens bästa står i centrum.