E-posta artikel

1. Ni gjorde förstås alltid rätt när ni bröt mot regelverket och expedierade insulin i ditt exempel. Som legitimerad apotekare har du ditt personliga yrkesansvar att falla tillbaka på.

   Däremot borde vi kunna diskutera förändrade arbetsformer – och föreskrifter – som faktiskt skulle kunna innebära att situationer likt de ovan faktiskt minimeras och yrkesansvaret som apotekare utnyttjas. Ledsen långt inlägg här nedan …

   Ett exempel är receptet. Varför en giltighetsperiod på ett år? Jo, för då börjar löven gulna igen och sådana säsongscykler styr inte bara vårt samhälle utan även våra personliga rutiner/minnen. Som läkare är det en självklarhet att vissa ordinationer är längre än ett år men förutsätter en medicinsk bedömning/uppföljning/kontakt för att jag ska kunna ta det fortsätta medicinska ansvaret. Ibland skulle det kunna vara längre.

   Det viktiga med det här resonemanget är att det för mig som ordinatör är en skillnad på en ordination (eller ett recept) som inne bär att patienten ska ha behandling en viss tid och sedan SLUTA; respektive en ordination för en viss tid där utgångspunkten är att patienten sannolikt ska fortsätta men innan jag kan ta det fulla medicinska ansvaret för en fortsättning behöver göra någon typ av uppföljning.

   Receptet skiljer inte på de här två olika situationerna för det saknar information som skiljer dem åt. Men det vore enkelt om vi faktiskt såg detta och bytte även denna information i läkemedelskedjan. Då skulle vi t ex enklare kunna hjälpa patienten till återbesök i god tid (för att det är planerat och inte för att receptet är slut) men även lösa den situation som du beskriver eftersom det är uttalat från vården att patienten sannolikt ska fortsätta med behandlingen utan att farmaceuten behöver ta ansvar för en medicinsk bedömning. Istället kan farmaceuten hjälpa patienten att genomföra behandlingen så som vården sannolikt avsett.

   Det bär är bara en del i en rad förändringar som t ex att antal uttag eller expeditionsintervall inte behövs annat än i ett fåtal fall där det finns medicinska skäl som beroenderisk eller suicidrisk. I alla andra fall är det förmånsregler som läkaren inte kan styra över ändå varför apoteken mycket hellre kan lösa det hela efter förmånsregler som kanske också då kan bli lite mer flexibla.

   Allt underlättas också om en ev framtida nationell läkemedelslista bygger på kontinuerligt uppdaterade ordinationer och ordinationskedjor med medicinskt ansvariga istället för som idag intermittenta recept som inte är kopplade till varandra.

   Det här har jag bloggat om tidigare här men också talat om det redan på den första e-hälsodagen för tio år sedan. I dagarna presenterade SKL genom sitt bolag Inera sina tankar om delat av framtidens läkemedelsprocess. Läs den gärna om du är intresserad av e-hälsa och läkemedel. https://www.inera.se/kundservice/dokument-och-lankar/projekt/stod-till-saker-lakemedelsprocess/rapport-med-bilagor/

   • Jag tror att en dialog med överenskommelse bör ske med läkarkåren bör ske centralt så apotekspersonalen känner sig säkrare. Vi kan inte klara det själva. Vad gäller receptförnyelse kanske apoteken kan hjälpa till med detta via Mina vårdkontakter i samband med sista uttaget. Alla har inte Internet.

     Var med om något uppskakande igår. En diskussion på Axess kom fram till att dagens skola selekterade fram skitpratare och inte kunskaper. Herregud det är ju precis som apotekscheferna de senaste 30-40 åren. På 70-talet hade äldre apotekschefer högre gymnasiebetyg än läkare. Idag är ju det så att betygen är skrala jämförelsevis. Sett i backspegeln är apotekschefen på sätt och vis utvecklingsstörd och offer för en felaktig utveckling. Vi bör nog kräva minst apotekare som apotekschef.

2. Som pensionär och medlem i Jätteproppen Orvar kanske redaktörn ursäktar om jag revirmarkerar lite i denna centrala fråga för apotekspersonalen. Författningar var nog viktiga före förstatligandet, eftersom en apoteksinnehavare ofta tjänade mer än en överläkare. Idag är det ju så att en apotekschef har en inkomst som ligger närmare en tiggare än en överläkare. Vi har inte så mycket att förlora längre varken ekonomiskt eller i social status.

   Dina sista rader råkade jag faktiskt berätta för personalen på ett apotek, som jag tillfälligt jobbade på i början på 80-talet. Det är viktigt att förstå det man kan, men det är lite av kårens verkliga Akilleshäl. Först finns det kunskapsbrister, men ännu värre är att de flesta inte förstår vad de kan. Fruktansvärt handikappande. Där finns mycket att jobba med också vad gäller grundutbildningen.

   Sedan vad gäller att bryta mot lagen, så kan man göra det i vissa fall som du beskriver. MEN vissa bör vara försiktiga. Känner du att arbetsgivaren vill bli av med dig eller att dina kollegor är mot dig gäller att helst inte göra avsteg för det kan användas mot dig. Salig Sigvard Hammar skrev en gång: Vår likhet inför lagen som gäller ända tills man själv står där framför skranket.

3. Ni gjorde förstås alldeles rätt när ni bröt mot regelverket och expedierade insulin i ditt exempel. Som legitimerad apotekare har du ditt personliga yrkesansvar att falla tillbaka på.

   Däremot borde vi kunna diskutera förändrade arbetsformer – och föreskrifter – som faktiskt skulle kunna innebära att situationer likt de ovan faktiskt minimeras och yrkesansvaret som apotekare utnyttjas.

   Ett exempel är receptet. Varför en giltighetsperiod på ett år? Jo, för då börjar löven gulna igen och sådana säsongscykler styr inte bara vårt samhälle utan även våra personliga rutiner/minnen. Som läkare är det en självklarhet att vissa ordinationer är längre än ett år men förutsätter en medicinsk bedömning/uppföljning/kontakt för att jag ska kunna ta det fortsätta medicinska ansvaret. Ibland skulle det kunna vara längre.

   Det viktiga med det här resonemanget är att det för mig som ordinatör är en skillnad på en ordination (eller ett recept) som inne bär att patienten ska ha behandling en viss tid och sedan SLUTA; respektive en ordination för en viss tid där utgångspunkten är att patienten sannolikt ska fortsätta men innan jag kan ta det fulla medicinska ansvaret för en fortsättning behöver göra någon typ av uppföljning.

   Receptet skiljer inte på de här två olika situationerna för det saknar information som skiljer dem åt. Men det vore enkelt om vi faktiskt såg detta och bytte även denna information i läkemedelskedjan. Då skulle vi t ex enklare kunna hjälpa patienten till återbesök i god tid (för att det är planerat och inte för att receptet är slut) men även lösa den situation som du beskriver eftersom det är uttalat från vården att patienten sannolikt ska fortsätta med behandlingen utan att farmaceuten behöver ta ansvar för en medicinsk bedömning. Istället kan farmaceuten hjälpa patienten att genomföra behandlingen så som vården sannolikt avsett.

   Det bär är bara en del i en rad förändringar som t ex att antal uttag eller expeditionsintervall inte behövs annat än i ett fåtal fall där det finns medicinska skäl som beroenderisk eller suicidrisk. I alla andra fall är det förmånsregler som läkaren inte kan styra över ändå varför apoteken mycket hellre kan lösa det hela efter förmånsregler som kanske också då kan bli lite mer flexibla.

   Allt underlättas också om en ev framtida nationell läkemedelslista bygger på kontinuerligt uppdaterade ordinationer och ordinationskedjor med medicinskt ansvariga istället för som idag intermittenta recept som inte är kopplade till varandra.

   Det här har jag bloggat om tidigare här men också talat om det redan på den första e-hälsodagen för tio år sedan. I dagarna presenterade SKL genom sitt bolag Inera sina tankar om delat av framtidens läkemedelsprocess. Läs den gärna om du är intresserad av e-hälsa och läkemedel. https://www.inera.se/kundservice/dokument-och-lankar/projekt/stod-till-saker-lakemedelsprocess/rapport-med-bilagor/

Kommentarer inaktiverade.