Myrkrypningar i benen, eller ?restless legs?, är ett tillstånd som kan vara mycket svårt att leva med. Att de som behöver får hjälp för sina problem är bra.
Men det finns ett intresse från läkemedelsindustrins sida att vidga indikationen och inkludera allt fler patienter i diagnosen, patienter som kanske egentligen klarar sig bra utan behandling. I den processen spelar medier en viktig roll. Den slutsatsen drar Steven Woloshin och Lisa M Schwartz i en artikel publicerad i aprilnumret av Public Library of Science. Artikeln är en av tio artiklar på temat ?disease mongering?, se länk till höger.
Författarna har följt medieutfallet av en informationskampanj från Glaxosmithkline 2003-2005 om behandling med ropinirol mot “restless legs” syndrom. Av 187 publicerade nyhetsartiklar med frasen ?restless legs? i ledande dagstidningar (från Lexis Nexis och ProQuest databaser) analyserades de 33 artiklar som mer ingående handlade om sjukdomen.
I ungefär hälften av artiklarna omskrevs syndromet som underdiagnosticerat. I hälften av artiklarna nämndes ropinirol, med patienters egna berättelser om vad läkemedlet kunde åstadkomma, i de flesta fall en substantiell förbättring, inte sällan mirakulös. Endast en artikel kvantifierade läkemedlets nytta, som i själva verket är måttlig skriver författarna.
Problem med eventuell överdiagnosticering framgick inte i någon artikel, och biverkningar nämndes i fem artiklar.
I sin slutsats skriver artikelförfattarna att de förstår varför medier attraheras av att okritiskt föra fram nya behandlingar. Berättelserna är fulla av dramatik: en stor folkhälsokris som inte uppmärksammats, tilltalande personliga berättelser, läkare som förbiser problemen och mirakelkurer.
Problemet är bara att det i själva verket kanske inte är någon folkhälsokris, de personliga berättelserna kanske inte är den typiska erfarenheten från människor som lider av sjukdomen, läkare kanske har rätt i att inte behandla vaga symtom som kan ha flera orsaker, kurerna är sällan mirakulösa och människor kan fara illa.
