? Förklaringen är dels att immunsystemet är ett reglerbart system med en
lång rad möjliga måltavlor för läkemedelsutveckling. Här finns potential
för en framtida mångfald av exakt verkande läkemedel.
Den andra förklaringen är att sjukdomen är vanlig, det medicinska
behovet är stort, och företagen ser den kommersiella potentialen, säger
Lars Klareskog, professor i reumatologi vid Karolinska sjukhuset.
Markant förbättring
Ett antal substanser med inriktning på inflammatoriska interleukiner,
IL-1- och IL-6-receptorantagonister, har exempelvis testats, men det
stora genombrottet kom för drygt två år sedan när två preparat som
verkar hämmande på cytokinen TNF-alfa introducerades på marknaden
(infliximab och etanercept, se LV 4/99).
? Dessutom har vi blivit betydligt bättre på att använda äldre
läkemedel, till exempel metotrexat. Sammantaget innebär detta att
behandlingen av reumatoid artrit tagit ett oerhört stort steg framåt.
Förbättringen kan illustreras av en i reumatikervården vanlig
skattningsmodell, baserad på så kallade destruktionspoäng.
? Tidigare försämrades en medelpatient omkring nio poängenheter om året.
Idag handlar det för liknande patienter om en funktionsnedsättning
motsvarande 1-2 poäng årligen, eller i vissa fall där behandlingen satts
in tidigt ingen destruktion alls.
? Man får dock inte glömma biverkningsproblematiken och det faktum att
en tredjedel av patienterna inte svarar på behandlingen.
RA-problematiken i stort är långt ifrån löst men detta är åtminstone en
bra början, säger Lars Klareskog.
Nya krav på vården
Behandlingen ställer dock nya, höga krav på reumatikervården.
? Kapaciteten på mottagningarna måste vara sådan att man klarar av de
nya avancerade behandlingsprotokollen. Kraven är idag högre på en
strukturerad bedömning av patienterna, och det är mycket viktigt med en
adekvat uppföljning, inte minst av biverkningar. Dessutom har det blivit
allt mer angeläget med en så tidig behandlingsintervention som möjligt.
? Mot bakgrund av de nya möjligheterna ska ingen patient behöva
acceptera att man inte snabbt gör vad som är möjligt för att förhindra
sjukdomens handikappande konsekvenser. Det är till exempel inte längre
tolererbart att patienter rutinmässigt bara får ett NSAID-medel
utskrivet, allt medan sjukdomen förvärras.
? De nya behandlingsmöjligheterna ställer högre krav på samarbete mellan
öppenvården och sjukhusklinikerna. Här är en större snabbhet i utbytet
nödvändig, säger Lars Klareskog.
Ökade kostnader
Parallellt med denna omställning av vårdresurserna ? som på många håll
kommit långt ? har läkemedelskostnadernas andel av de totala
vårdkostnaderna inom området ökat i och med de nya preparatens
genombrott. Samhällskostnaderna för artritsjukdomar beräknas totalt till
sju miljarder kronor årligen. Tidigare var läkemedelskostnadernas andel
av denna siffra omkring två procent, men under de två senaste åren har
en ökning med 2-3 gånger skett.
?Det måste få kosta?
Frågan är dock om detta verkligen ska ses som så alarmerande som
medierapporteringen emellanåt gjort gällande. Lars Klareskog ser
fördyringen som ofrånkomlig.
? När den biokemiska revolutionen äntligen burit frukt i form av
läkemedel som så markant kan höja livskvaliteten för en stor grupp
människor, vore det fel att tro att detta kan göras inom ramen för
oförändrade vårdkostnader.