Det går bra för Sverige. Det är ett ofta återkommande påstående från regeringen. Visst, men för människor med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar kommer dock inga givna förbättringar. Inte heller för änkorna, vars ekonomiska förutsättningar slogs sönder i ett dråpslag av socialdemokraterna för några år sedan, skymtar förbättringarna bland de ännu hyggliga tillväxtsiffrorna. Fattigdomen har ökat i vårt land. Värst far ofta de människor som inte får den uppmärksamhet de behöver, människor som saknar kraftfulla intresseorganisationer. 250 000 personer avstod enligt uppgifter från SCB och Socialstyrelsen 1999 från att hämta ut de läkemedel som läkare eller sjuksköterska hade skrivit ut till dem.
I höstas presenterades regeringens utredare olika förslag om hur statens kostnader för läkemedelsförmånerna ska kunna sänkas. Patienterna ska själva betala hela summan för receptbelagda läkemedel upp till 1 800 kronor. I dag minskar kostnaden gradvis från 900 kronor tills högkostnadsskyddet träder in vid 1 800 kronor. Därefter är medicinen gratis under upp till en tolvmånaders period. Dessutom föreslås att stomipatienter och andra som besöker Apotek ofta skall få betala en ny receptavgift utöver högkostnadsskyddet varje gång man hämtar läkemedel. Varför funderar då staten på detta när det går bra för Sverige? Det beror på att kostnaderna för läkemedel rusat iväg kraftigt. Notan för läkemedel uppgick förra året till cirka 20 miljarder kronor. Ökningstakten ligger på 10-12 procent per år. Problemet är således inte att regeringen funderar på besparingar, utan snarare på hur och vilka man tänker spara på. Utredningens tankar om att istället begränsa vilka läkemedel som omfattas av statliga subventioner verkar vettigare. Beslutet nyligen att den generella rabatten på läkemedel mot impotens och fetma slopas ger en blixtbelysning av problemen i stort. Att det dessutom idag kastas mediciner för kanske en miljard per år är skandal för oss skattebetalare, men lönsamt för läkemedelsföretagen. Att konsekvent försöka finna billigaste alternativet vid receptsförskrivandet borde vara en självklarhet. Frågan är dock inte enkel eftersom gränsen mellan sjukvård och läkemedel suddas ut med nya vetenskapliga landvinningar. Det kan därför i praktiken vara så att den vårdcentral, det sjukhus eller det landsting som har lägst läkemedelskostnad per innevånare ur samhällsekonomisk aspekt är kostsammast. Pengarna satsas helt enkelt fel.
Det är planerat att landstingen helt och hållet tar över statens kostnader för läkemedel från och med nästa år. Detta är en rimlig förskjutning eftersom det är varje landsting som nära varje patient kan effektivisera användandet av de dyra läkemedlen. Frågan är dock hur vissa landsting, till exempel Örebro läns landsting med stora underskott, hanterar detta nya ansvar. Erfarenheter från annat kommunalt håll är mindre goda. Om man ser hur fler kommuner levt upp till ansvar som delegerats, till exempel gentemot funktionshindrade är det lätt att bli oroad. Det är sannolikt att läkemedelsutvecklingen fortsätter framåt med stormsteg oavsett vad vi hittar på i Sverige. Människor som förr antingen led svårt eller dog tidigt kan idag hjälpas till ett längre liv och en förbättrad livskvalitet. Detta är positivt och en enorm välfärdsutveckling.
Läkarförbundet har hävdat att den ökade läkemedelskostnaden är långt mer komplicerad än en ytlig översyn ger vid handen. Man menar att Sverige alltid kommer att ha kostnadsökningar så länge som vi accepterar forskning som leder till nya läkemedel. Det är sannolikt den riktigt kniviga frågan, eftersom någon måste betala. I det amerikanska presidentvalet för några månader sedan var frågan om läkemedelskostnader en stor valfråga. Det kan det komma att bli även i Sverige.