Arkivering

Låt 20-talet bli årtiondet då antalet kliniska prövningar ökar i Sverige

0

Vi är inne i ett nytt år och till och med ett nytt decennium. Det innebär att vi är inne på det tredje decenniet vad gäller åtgärder för att förbättra förutsättningarna för kliniska studier i svensk hälso- och sjukvård.

Sedan mitten av 00-talet har antalet kliniska studier i Sverige minskat. Under tiden har det blivit vanligare med läkemedel som riktas till mer nischade indikationer, vilket också påverkat upplägget på de kliniska studierna. Dagens studier är generellt sett mer komplexa och de traditionella studieuppläggen med tusentals patienter allt mer sällsynta. Men även med det i beaktande har inte den kliniska forskningen i Sverige prioriterats i tillräcklig utsträckning.

Redan under 00-talet kom de första utredningarna kring detta där Olle Stendahl och Nina Rehnqvist både beskrev problematiken väl och även kom med konkreta förslag till åtgärder för att förbättra förutsättningarna för klinisk forskning. Dessa utredningar har efterföljts av flera andra under 10-talet, och även om vissa åtgärder har kunnat skymtas är vi långtifrån så långt fram som vi borde vara. Statistiken visar att både prövar-initierade och industri-finansierade kliniska studier avseende läkemedel och medicinteknik fortsätter att sjunka i antal.

Det är få områden som medför så mycket positivt för så många aktörer som just kliniska studier. Just därför är det svårbegripligt varför inte större krafttag görs för att bryta trenden. Kopplingen mellan den kliniska forskningen, där kliniska prövningar ingår, och kvalitetsutvecklingen av hälso- och sjukvården är oomtvistad. Kliniska studier medför en ökad kompetens hos hälso- och sjukvårdens personal.

Genom att delta får man kunskap om såväl nya metoder som läkemedel, och det gäller för många professioner i vården. Att vara verksam som prövare och studiesköterska är kanske det man oftast hör om, men även för de verksamma inom laboratorier, imaging-tekniker, studiekoordinatorer, farmaceuter med flera så innebär kliniska studier en välbehövlig källa till kompetensutveckling.

För patienterna finns det flera fördelar. Det som oftast lyfts är tillgång till nya innovativa behandlingar, men här ska även betonas vikten av att ha en hälso- och sjukvårdspersonal som förutom sin grundutbildning och kliniska erfarenhet även har kunskap om det senaste inom området i fråga. Det kan ju till och med handla om viktig kunskap om vad som inte längre bör användas. För nog är förväntningarna höga hos allmänheten kring detta när vi eller våra anhöriga väl hamnar i sjukvården.

Det finns självklart andra sätt på vilket sjukvårdshuvudmännen kan säkerställa kontinuerlig kompetensutveckling kring de olika forskningsområdena, men det kommer att bli svårt att täcka och sannolikt kostsamt. De etiska aspekterna relaterade till industrins kliniska studier är noga reglerade och tydligt beskrivna så det kan ju inte gärna vara ett hinder nu på 2020-talet.

För Sveriges skattebetalare, det vill säga alla i Sverige (även om man är så lyckligt lottad att man aldrig behöver söka vård), är det positivt med satsningar som medför fler kliniska studier. Det attraherar industrin till att prioritera Sverige högre när de väljer länder att investera i. Läkemedels-/life science-industrins investeringar har ett högt förädlingsvärde, vilket även medför höga skatteintäkter från dessa investeringar.

Och ja, naturligtvis gynnas är industrin. Men, med allt som redan listats ovan, gör det verkligen något när det finns så många andra vinnare på dessa satsningar? Det är så klart inte lätt med alla de utmaningar vården har på flera områden, men har vi verkligen råd att inte göra detta?

Alla vinner på att Sverige lyckas vända trenden med sjunkande antal kliniska prövningar. Så låt oss hoppas att 20-talet blir ett decennium av verkstad där de åtgärder som föreslagits under årtionden av utredningar nu äntligen implementeras.

Sverige bör ta ledarroll mot antibiotikaresistens

1

Nu är vi mer än halvvägs inne i antibiotikaveckan, som även går under namnet World Antibiotic Awareness Week, och som WHO och flera internationella och nationella organisationer står bakom. Budskapet om hotet av antibiotikaresistensen börjar onekligen gå fram, och äntligen fylls morgonsofforna med experter som beskriver kampen vi bara måste vinna.

Nu är det ett mycket bra läge för Sveriges regering att göra Sverige världskänt som det land som tog ledartröjan för att driva det internationella arbetet framåt och i rätt riktning.

Det nationella arbetet vi gör i Sverige ger resultat, och tack vara detta har vi just nu ett bättre läge än många andra länder. Men samtidigt vet vi att på lång sikt kan vi bara möta problemet genom globala samarbeten och aktionsplaner. Det gäller att alla länder inte bara tar fram handlingsplaner, utan även har ett system för att följa upp att dessa följs och avrapporteras.

Men vad som är ännu viktigare är det globala samarbetet för att få fram nya antibiotika. Det är helt avgörande för att vi ska komma ur den fas vi hamnat i som innebär att ingen ny klass av antibiotika har tagits fram de senaste 30 åren. För att vi ska ha en chans att vinna kampen krävs stora forskningssatsningar och nya incitamentsstrukturer för att få fram nya antibiotika. Detta kan dessutom inte vara en engångssatsning, utan det kommer att behövas nya substanser med viss regelbundenhet framöver eftersom det ingår i bakteriernas evolutionära förmåga att utveckla resistens.

För detta krävs ett starkt internationellt politiskt ledarskap och detta skulle Sverige kunna ta, men det kräver ett ställningstagande från svenska regeringen utöver de redan befintliga satsningarna. Det finns en dörr på glänt just nu eftersom EU:s nya forskningsprogram, Horizon Europe, är under framtagande. Ett av forskningsspåren inom ”one health” kan bli antibiotikaresistens, men för att detta ska ske måste regeringen aktivt driva detta inom EU och kommissionen – både så att programmet kommer till stånd och att Sverige tar ledarskapet för detta.

Det finns många stora internationella frågor utöver antibiotikaresistens som kräver handlingskraft, så som klimatförändringar, migrationsfrågor, handelsfrågor och fredsbevarande insatser. Visst spelar Sverige en viktig roll i alla dessa, men som ett litet land måste vi välja vad vi ska ta ett aktivt ledarskap för. Inom antibiotikaresistens har Sverige redan i dag en hög internationell trovärdighet, och har kommit långt nationellt. Nu är det dags för nästa steg.

Det finns en intressant historisk jämförelse med en tidigare statsminister nämligen Olof Palme. Oavsett politiskt ställningstagande så är de flesta överens om att Palme är en av Sveriges mest kända och internationellt ryktbara politiker genom tiderna. Han satte Sverige på kartan genom sitt arbete mot kolonialism och apartheid och där han fick starkt stöd bland annat från FN. Som första land i västvärlden gav Sverige ekonomiskt stöd till olika antikolonialistiska befrielserörelser i Afrika, bland annat ANC i Sydafrika, något som var helt nytt på den tiden och som banade vägen för många andra länder.

Nu har Sverige fått en ny chans att sätta ett historiskt internationellt avtryck för en god sak för den globala folkhälsan. Tänk om vi om 30 år ser tillbaka på 2020-talet som den tid då vår statsminister Stefan Löven klev fram och genom sin roll i EU drev antibiotikaresistensområdet och även säkerställde att Sverige tar ledarskapet för området.

Jag hoppas att Stefan Löfven lockas av tanken att bli ihågkommen för att vara den statsminister som på den internationella arenan såg till att Sverige tog ledarskapet för de politiska krafttag som måste till för att vinna kampen mot antibiotikaresistensen.

”Dags att trotsa Jante och vara stolta över svensk life science”

0

Till vardags springer vi på med lätt framåtlut i vår iver att vidareutveckla life science-området till det bättre. Det är mycket som behöver förbättras för att kunna möta de krav som ställs för att vara en nation i framkant och kunna ge det bästa av det bästa till alla samhällsmedborgare.

Men nog kan det väl ändå vara på sin plats att lyfta det som är bra, det som går åt rätt håll och kanske till och med funkar riktigt bra? Att tänka positiva tankar och se möjligheter ger både energi, välmående och ett bättre resultat.

Visst kan listan göras lång på områden som måste bli bättre. Som till exempel möjligheterna till kliniska prövningar, att tillgängliggöra nya innovationer till patienter, finansieringsmöjligheter för SME-bolagen, snabbare etikgodkännanden, förbättrat nyttjande av apoteken i vårdkedjan, mer forskningsanslag till universiteten, utbildningar som möter framtidens behov, förbättra attraktionskraften för industrin att investera i Sverige och förbättrade register och journalsystem. Till detta kan också läggas att läkemedelsutredningen, som skulle lösa många problem, visade sig leda till ännu fler problem.

Dessa exempel är bara ett axplock av utmaningar som gör att det finns risk att drabbas av en släng av hopplöshet. Inte ens den nya läkemedelslistan är tillräckligt bra – och dessutom borde den ha implementerats för länge sedan. Man kan nästan få känslan av att det mesta nog måste vara bättre någon annanstans.

Men faktum är att det finns flera ljusglimtar som är värda att nämna och känna en viss tillfredsställelse över.

I samband med en delegationsresa till Tyskland nyligen där e-recept diskuterades blev det uppenbart att detta är ett område där Sverige ligger långt fram. Nästan all förskrivning av läkemedel i Sverige i dag sker via e-recept till skillnad från flera andra länder i EU, däribland Tyskland.

I Tyskland ägs apoteken av enskilda apotekare, och som ägare får man inte äga fler än fyra apotek. Det finns säkert flera fördelar med både detta och andra saker i den tyska apoteksmarknaden, men det innebär också att det är stora utmaningar att implementera ett e-receptsystem nationellt. Här väcktes en positiv känsla. Inte för att vi var bättre än Tyskland utan för att vi faktiskt kommit ganska långt och att vi tar det som en självklarhet.

Veckan därpå var det dags för Nordic Life Science Days (NLSD) som är Nordens största investerarmöte inom life science med över 1 200 deltagare. Här samlades investerare från 40 länder för att möta bolag från Sverige och resten av Norden för att dela erfarenheter och strategier för framtiden. I dessa sammanhang brukar Sverige framhållas som en stark aktör på flera sätt, men i år var det ingen hejd på superlativen som var väldigt samstämmiga.

Flertalet föreläsare och paneldeltagare menade med bestämdhet att Sverige har något helt unikt och som är bra. I en global jämförelse har Sverige både stabilt politiskt läge och ekonomi. Vår förmåga till samarbete i kombination med öppenhet, stark forskning och många innovationer upprepades från delegater från både när och fjärran.

När de ombads summera detta till det enskilt viktigaste för svensk konkurrenskraft så var det ordet ”trust”. Samarbeten funkar bra i Sverige och man kan lita på vad som sägs och görs. Dessutom är Norden världens 12:e största ekonomi vilket i sig drar både uppmärksamhet och kapital.

Visst är det mycket som går alltför långsamt och visst känns det ibland som ett oändligt arbete med utredningar, samverkansgrupper, remisser och förslag som sällan resulterar i några större förändringar. Det är i alla fall det intryck man får om man inte stannar upp ibland och tänker på vad vi uppnått, även om det bara är delmål på vägen.

Faktum är att vi borde unna oss att göra just detta lite då och då. Sträcka på oss, skaka bort Jante och vara både stolta och positiva över de saker som faktiskt fungerar och som vi är bra på och lyfta fram dessa ännu mer både nationellt och internationellt.

Det betyder självklart inte att vi ska minska vår höga ambitionsnivå och driva de förändringar som krävs, men det ger energi att tänka på det positiva. Prova – det är inte utan att stegen till jobbet känns lite lättare och att suget att leverera ett riktigt bra projekt ökar!

Det räcker inte att samla in data – den måste användas också

0

Att proklamera vikten av faktabaserad kunskap är visserligen gammal skåpmat, men värt att påpeka igen. För trots att data finns tillgänglig så bör mer göras för att omsätta detta till kunskap i praktiken – alltså kort och gott använda den. Som till exempel hur olika delar av samhället relaterar till varandra, något som också har betydelse för våra medborgare/patienter.

Nyligen presenterades slutbetänkandet i läkemedelsutredningen som handlar om finansiering, subvention och prissättning av läkemedel. Slutbetänkandet har titeln ”Tydligare ansvar och regler för läkemedel”.

Sverige har byggt ett komplicerat system för hur läkemedel som behandlingsmetod i vården ska finansieras. Denna komplexitet gör att det även för den insatte krävs fokus och gott om tid för att ta sig igenom utredningen och förstå hur allt hänger ihop. För visst måste det väl ändå hänga ihop?

Trots lovvärda initiativ med de bästa intentioner om att ta ett övergripande krafttag om finansiering, subvention och prissättning av läkemedel är det svårt att få en helhetsbild av vad de föreslagna åtgärderna faktiskt kommer att innebära för slutanvändaren, det vill säga patienter, anhöriga och övriga samhällsmedborgare.

Läkemedel är en del i en behandling där kostnaderna ibland kan vara höga, vilket dock bör ses i ett större perspektiv. Ett läkemedel kan ge samhällsekonomiska vinster i andra delar av den offentliga sektorn än hos den som är betalare, det vill säga sjukvården eller den enskilda regionen. Detta borde ett land som Sverige ta tag i på allvar och studera närmare.

I utredningen föreslås att TLV får i uppdrag att göra samhällsekonomiska bedömningar som ska ge underlag för staten att se om man behöver tillföra eller omfördela resurser mellan olika samhällssektorer. Det är ett alldeles utmärkt förslag och borde gjorts långt tidigare. Att ett effektivt läkemedel mot exempelvis MS eller alzheimer kan innebära stora besparingar inom helt andra sektorer låter ju helt rimligt, men likväl måste analyserna göras så att beslut kan tas mot bakgrund av faktabaserad kunskap.

Ett land som Sverige borde ligga i framkant vad gäller uppföljning, insamling och analys av offentliga data för att vi på riktigt ska kunna fatta bästa möjliga beslut. Det är själva förutsättningen för att få så mycket hälsa som möjligt för våra skattemedel – oavsett om skattemedlen kommer från stat, region eller kommun.

Den samhällsutmaning vi står inför vad gäller finansiering och tillgänglighet till läkemedel kopplat till en ökad andel äldre multisjuka löser vi inte genom att bara titta på sjukvårdens läkemedelskostnad. Än mindre genom indelning i stuprören slutenvård, öppenvård respektive kommunal vård.

I stället för antaganden och rimlighetsbedömningar måste vi bli bättre på att omsätta data från fler samhällsfunktioner till kunskap. Först då kan vi se helheten. Vi samlar in massor av data men använder den inte.

I läkemedelsutredningen lyfts vikten av uppföljning, vilket vi bör ta på allvar. Låt de juridiska, organisatoriska och informationstekniska frågetecken som i dag utgör hinder för bra uppföljning av ett läkemedels värde rätas ut och bli utropstecken.

Genom att omsätta all insamlade data i faktabaserad kunskap är jag övertygad om att vi kommer ha underlag för att inte längre prata om insatsen läkemedel och dess finansiering i stuprör utan som en insatsfaktor för individ och samhälle. Då kan vi på riktigt säga att Sverige har en värdebaserad prissättning av läkemedel som bygger på fakta.

En molekyl är långt i från ett
färdigt läkemedel

1

Nyheter kring upptäckter som kan lindra och bota sjukdomar kommer i en strid ström och inger hopp om nya läkemedel för många patientgrupper. Det handlar ofta om viktiga genombrott kring nya molekyler, targets och mekanismer som kan utgöra grunden till nya läkemedel.

Vad vi behöver tala mer om är all tid och ytterligare arbete, kunskapsinhämtning och forskning som krävs innan upptäckter blir ett läkemedel som kan testas på människa i kliniska prövningar.

Vikten av att ha en fungerande utvecklingskedja för dessa steg tappas ofta bort i ivern att främja forskning kring helt nya upptäckter och stimulera till kliniska prövningar. Andra viktiga steg i utvecklingskedjan behöver stärkas och uppmärksammas mer av politiker och andra beslutsfattare.

Denna utvecklingskedja kan mycket summariskt beskrivas som det som krävs för att paketera den upptäckta molekylen till en produkt som kan administreras till människa och väl där göra det jobb den ska, såsom att nå fram till målorganet i rätt tid i lagom dos och dessutom på ett säkert sätt. Och gärna kostnadseffektivt.

Att utveckla ett läkemedel tar minst tio år från framtagandet av aktiv substans till färdigt läkemedel. Den forskning och utveckling som behövs under den här tiden är avgörande för läkemedlets kommande användning.

Sverige har en stark position inom detta område och ytterligare satsningar kommer därför att kunna ge resultat och ytterligare öka attraktionen för forskningsinvesteringar. Framtidens läkemedel utvecklas alltmer för att passa den individuella patienten och redan nu närmar sig andelen biologiska läkemedel hälften av de nya registrerade läkemedlen. Denna utveckling ställer också andra, ibland helt nya, krav i utvecklingsfasen inklusive nya leveransformer, analysmetoder och toxikologiska data. Det blir även mer vanligt med kopplingar till medicintekniska produkter.

Högkvalitativa högskoleutbildningar är en viktig grundförutsättning, men räcker ändå inte fullt ut för att Sverige ska kunna hävda sig i den globala konkurrensen om forskningsinvesteringar. Antalet forskarutbildade med en bredd av specialistkunskaper behöver öka så att alla delar i forskningsprocesserna från idé till färdigt läkemedel kan genomföras i Sverige.

Ett mycket positivt exempel är Sveriges första nationella satsning på läkemedelstillförsel och läkemedelsformulering; Swedish Drug Delivery Forum (SDDF). Detta är en multidisciplinär forskningsplattform mellan akademi och industri delfinansierad av Vinnova.

Syftet är att etablera världsledande forskning inom läkemedelstillförsel och läkemedelsformulering som karaktäriseras av excellent vetenskap och effektivt industriellt nyttiggörande och leverera kvalificerad forskning och utbilda forskare inom drug delivery-området. Man räknar även med att detta kommer att öppna dörrar för strategiskt samarbete, nätverkande och mobilitet mellan akademi och näringsliv.

Sverige behöver fler liknande projekt inom andra viktiga delar av utvecklingskedjan. Vi behöver också synliggöra utvecklingskedjan mer och öka kunskapen för politiker och beslutsfattare. Läkemedelsutveckling är så mycket mer än upptäckten av nya molekyler och kliniska prövningar.

Sverige behöver återupprätta forskningen inom samhällsfarmaci

3

Häromveckan presenterade regeringen flera myndighetsuppdrag kopplade till apoteksmarknadsutredningen. En rad förstudier och en översyn av tillstånd att bedriva öppenvårdsapotek är några av uppdragen. Förslagen är högst lovvärda och kommer säkert att ytterligare stärka apotekens viktiga roll i läkemedelssverige. Men återuppbyggnaden av kunskap i samhällsfarmaci (Pharmacy Practice på engelska), dit forskning kring apotekens bidrag till läkemedelsområdet hör, lyser med sin frånvaro.

Att Sverige hamnat rejält på efterkälken inom området och att vägen tillbaka riskerar att bli mödosam, beror på flera saker. Under monopoltiden mellan 1971 och 2009 hade Apoteksbolaget (sedermera Apoteket AB) en stark roll inom samhällsfarmaci med en egen stab med forskare och egen budget för forskning och kunskapsspridning. Förutom att Apoteksbolaget finansierade stora delar av universitetens forskning finansierade man även väsentliga delar av Institutet för hälso-och sjukvårdsekonomi, IHE och Nätverk för läkemedelsepidemiologi, Nepi.

År 1988 tog Apoteksbolaget över huvudmannaskapet för IHE från läkemedelsföretagens branschorganisationer för att staten ville betona vikten av Apoteksbolagets vidgade roll som en del i det hälsobefrämjande arbetet i samhället.

Men sedan omregleringen av apoteksmarknaden 2009 har nästan all forskning kring samhällsfarmaci som involverar apotekens verksamhet försvunnit från Sverige. De forskare som finns kvar är, med ett fåtal undantag, antingen yrkesverksamma på myndigheter eller har flyttat till Danmark eller Norge där samhällsfarmaciforskningen är omfattande. Det är ju glädjande för våra grannländer, men hjälper knappast Sverige.

Nu sitter vi här på hemmaplan och ser hur forskningen i våra grannländer och i andra delar av världen genererar värdefull kunskap om exempelvis antibiotika och apotek, kundmöten på apotek, hantering av OTC, pharmacoprinting på apotek, sektorövergång sjukhus-apotek, apotek som del i lokalsamhället, kommunikation på apotek och patientperspektiv i läkemedelsanvändning. Många av dessa områden skulle sannolikt vara viktiga att studera även vid svenska förhållanden. Forskningen är också en förutsättning för undervisningen i dessa ämnen för studenter på grundutbildningarna.

Andra områden inom samhällsfarmacin som kan vara av intresse för Sverige är utvärdering av farmaceutiska tjänster och hur den starkt ökade näthandeln kan utformas för att ge den bästa möjliga nyttan för samhället, kunden och patienten. Detta vore sannolikt värdefull kunskap för apoteken.

De svenska apoteken bidrar på många sätt till en bra läkemedelsanvändning och det finns mycket kunskap som vi måste värna om. Utvecklingen går dock snabbt och det gäller att apoteken kan ha en stark ställning även i framtiden, och genom evidensbaserad kunskap utveckla verksamheten så att de kan bli ännu bättre.

Nu krävs en kraftansamling från flera aktörer för att Sverige ska komma tillbaka inom samhällsfarmacin. Att vänta på att ”någon annan” ska ta ansvaret för detta kommer inte att vara lösningen. Alla berörda måste ta ett kliv framåt för att på sikt bygga upp den kritiska massa som behövs för att etablera forskningsområdet igen. Universitet och anslagsgivare har ett stort ansvar, men även apotekskedjor, professioner och intresseorganisationer.

Låt oss tillsammans hjälpas åt för att återinrätta samhällsfarmacin och därmed öka förutsättningarna för en bra läkemedelsanvändning.

Läkemedel vid samhällskris – vem ansvarar för att säkra tillgången?

4

Tongångarna har förändrats vad gäller potentiella risker för större nationella och internationella kriser eller konflikter eller i värsta fall krig. I olika informationssatsningar från svenska myndigheter uppmanas allmänheten att förbereda sig på olika sätt, bland annat genom att säkerställa man har en krislåda.

En krislåda bör innehålla ficklampa, kontanter, batterier, tändstickor, ljus, matkonserver och en radio som fungerar även utan el och internet.

De mer rutinerade så kallade ”preppers” har mer långtgående beredskap med större förråd med mat och vatten. Men hur ska vi förbereda oss för att ha tillgång till våra läkemedel?

De som går omkring och förlitar sig på att det finns en övergripande statlig funktion som säkerställer att det finns läkemedelsförsörjning i händelse av en större kris blir nog besvikna när ni fortsätter läsa denna blogg.

Det svenska totalförsvaret hade fram tills för cirka 20 år sedan stora beredskapslager av en mängd olika saker, däribland läkemedel, som skulle användas i händelse av kris. I samband med Sveriges medlemskap i EU 1995 var bedömningen att försörjningsflödena mellan länder var så stabila och säkra, liksom det allmänna världsläget, att regeringen beslöt att läkemedel inte längre behövde lagerhållas.

Det statliga monopolet Apoteksbolaget hade viss skyldighet att säkerställa viss lagerhållning till svenska totalförsvaret, men även detta försvann i samband med avregleringen av apoteksmarknaden 2009.

I en nyligen publicerad rapport från Riksrevisionen framgår att det finns stora luckor vad gäller ansvar för denna viktiga fråga, något som också Läkemedelsvärlden.se rapporterat om.

Sverige importerar i princip alla läkemedel som används i landet, och med nuvarande struktur kan vi därför räkna med att de räcker ett par dagar upp till någon vecka. Staten bör ta ett grepp om denna fråga och även ta ett ansvar för att läkemedelsförsörjningen säkras för en längre tidsperiod.

Om det är vår lagstiftning som behöver ändras så bör ett arbete omedelbart initieras för att möjliggöra lagstiftning. Ett lagutrymme verkar dock finnas för influensavaccin, för detta är det enda läkemedel som det finns ett nationellt lager som är stort och räcker länge.

I Sverige är vi vana vid trygghet vad gäller våra basala samhällsfunktioner. I Finland däremot, ett nära grannland som också är med i EU men som var hårt drabbat av andra världskriget, har man byggt upp ett system som är likt det Sverige hade tidigare.

Där har man har infört en lag om obligatorisk lagring för att trygga tillgången på cirka 1 300 basläkemedel för användning i situationer där den normala tillgången på läkemedel har försvårats eller är förhindrad. Detta borde vara något att eftersträva även för Sverige.

Det är hög tid för staten att agera i denna viktiga fråga. Andra alternativ som att allmänheten kompletterar sin krislåda med sina livsnödvändiga läkemedel eller att befolkningen håller sig friska eller bara behöver influensavaccin kan ju knappast vara realistiska.

Farmaceutiska grundutbildningar ger framtidens läkemedelsexperter

1

Utvecklingen inom läkemedelsområdet går snabbt. Som ett par exempel kan nämnas nya sätt att utveckla läkemedel, avregleringen av apoteksmarknaden och landstingens satsningar på att hantera fler läkemedelsfrågor inom den egna organisationen i stället för via upphandlingar.

Nu gäller det att säkerställa att Sverige behåller positionen som den framgångsrika kunskapsnation vi gjort oss kända för, och som borgat för flera stora framgångar – både vad gäller nya läkemedel och annan viktig kunskap inom läkemedelsområdet.

Ett av de pågående diskussionsämnena är utformningen av framtidens farmaceututbildningar och hur dessa på bästa sätt kan bidra till att utbilda framtidens läkemedelsexperter så att Sverige även i fortsättningen har vad som krävs inom området.

De lärosäten som har farmaceutiska grundutbildningar arbetar aktivt med detta och flera har infört mer färdighetsträning, laborationer och kommunikationsträning i grundutbildningarna – förändringar som har mottagits väl. Diskussion pågår dock fortfarande om ytterligare något, och i sådana fall vad, behöver förändras i grundutbildningarna för att möta framtidens behov.

Här finns röster som menar att utbildningens fördjupade innehåll av bland annat kemi och läkemedelsanalys bör tonas ned till förmån för kurser om exempelvis ekonomi och ledarskap. Det vore en olycklig utveckling som knappast bidrar till att stärka farmaceutrollen. Att sådan kunskap, liksom andra specialinriktningar, kan vara nödvändig är självklar, men det bör erbjudas som komplement till grundutbildningen – inte i stället för.

I en universitetsutbildning finns ett begränsat utrymme som ska fyllas med innehåll och kurser som är viktiga för många arbetsgivare. Utmaningen är att få en så pass bred utbildning att de utbildade uppfyller de krav som förväntas efter examen, men också att de får en djupare kunskap som är nödvändig för att kunna tillgodogöra sig ytterligare fördjupningskurser, vidareutbildningar och forskarstudier.

Därför måste Sverige även i framtiden ha en bred grundutbildning som också ger en djupare kunskap inom just de delar som gör de farmaceutiska utbildningarna unika. Den fördjupade kunskap inom kemi, biologi, läkemedelskinetik, beredning och forskning som farmaceuter har är unik och viktig för läkemedelsområdet i stort och för patienter i synnerhet.

Utbildningen ger också en stark plattform från vilken man sedan kan röra sig mellan olika specialistområden på ett sätt som är långt ifrån lika självklart inom andra yrkesgrupper.

En gedigen farmaceutisk grundutbildning är en av flera viktiga pusselbitar för att Sverige även i framtiden ska ha en ledande position inom läkemedelsområdet och på bästa möjliga sätt kunna bidra till en bättre utveckling och användning av läkemedel. Det ska vi värna.

Undvik att medicinsk användning av cannabis blir en politisk fråga

6

Användningen av medicinsk cannabis har diskuterats med jämna mellanrum i Sverige. Under 2017 har diskussionen bitvis varit intensiv där man kan se uppenbara risker för att det blir en politisk fråga i stället för en fråga baserad på fakta, kunskap och vetenskap.

I vårt grannland Danmark har debatten fått något som kan liknas vid en slagsida åt det politiska hållet. Hur kunde det bli så och vad kan vi i Sverige göra för att inte hamna i samma situation?

Bakgrunden till den danska situationen är att det från och med den 1 januari 2018 blir möjligt för läkare att förskriva medicinsk cannabis till vissa patientgrupper med smärta, när andra behandlingar provats utan effekt. Förskrivning ska kunna ske inom relativt breda patientgrupper och av samtliga läkare, det vill säga även av läkare som inte är specialiserade inom smärtområdet.

Beslutet och tillståndet beskrivs som ett försöksprojekt där en utvärdering ska genomföras efter fyra år. Resultatet ska sedan utgöra underlag för framtida beslut om hur medicinsk cannabis ska hanteras i framtiden och om en eventuell utvidgning av tillståndet.

Under hösten kom även inspel i frågan från ett något oväntat håll, nämligen från den före detta danska socialministern Manu Sareens. Han anser att man bör gå ännu längre och snabbare fram och helt enkelt legalisera all användning av medicinsk cannabis redan nu.

Manu Sareens menar att hans egen användning av cannabis-olja under den tid han var socialminister gjorde att han ”klarade av ministertiden”, eftersom produkterna enligt egen utsago hjälpte honom att hantera stressen i arbetet som minister.

Den tidigare socialministern stämmer nu den danska läkemedelsmyndigheten, Laegemiddelstyrelsen, för att inte gå tillräckligt snabbt fram för att nå målet att tillgängliggöra medicinsk cannabis till alla som önskar behandla sig med detta. Ett av argumenten är att myndigheten inte följer EU:s grundprinciper kring fri handel av varor.

Hur detta slutar vet ingen, men nyligen tog direktören för Laegemiddelstyrelsen, Thomas Senderovitz, bladet från munnen och kallar exministerns utspel ”helt horribelt”. Thomas Senderovitz poängterar att läkemedelsmyndigheten enbart bryr sig om ifall läkemedel är säkra och effektiva för befolkningen – inget annat.

Även den danska Läkerföreningen har riktat skarp kritik mot cannabis-projektet. Föreningen, liksom andra kritiker, menar att det kommer att bli svårt att utvärdera användningen eftersom det saknas närmare beskrivning av hur och på vilka grunder förskrivningen ska ske och exakt vad och hur behandlingen ska följas upp.

Läkerföreningen har även försökt utöva vad de kallar för ”damage control” genom att föreslå att endast läkare som är specialiserade inom smärtområdet ska få förskriva medicinsk cannabis – ett förslag de inte fick igenom.

Frågan om medicinsk cannabis är alltså föremål för både en politisk och vetenskaplig debatt i Danmark. Man kan hoppas att en liknande situation inte uppstår i Sverige, men låt oss inte vara alltför naiva – konstigare saker har hänt. Därför gäller det att hålla isär de olika frågorna och i vilka myndighetsinstanser olika beslut ska tas.

Beslut om ett läkemedels användning ska självklart fattas av en läkemedelsmyndighet baserat på väldokumenterade fakta om effekt och säkerhet. Lika självklart är att dessa beslut inte ska vara politiska, det vill säga inte baseras på enskilda politikers erfarenheter eller ideologier.

Detta är speciellt viktigt inom ett så kunskapsintensivt område som läkemedelsområdet som är så angeläget och berör en stor del av oss medborgare.

Hoppfullt med krav på hårdare reglering av homeopatika

1

I dagarna har det europeiska samfundet EASAC (European Academies Sciences Advisory Council) där Kungliga Vetenskapsakademin, KVA har det svenska medlemskapet, publicerat ett uttalande med rekommendationer och ställningstagande kring hur EU bör reglera homeopatiska läkemedel.

Uttalandet kan ses som en milstolpe där man enats kring ett tydligt uttalande trots att de homeopatiska traditionerna i länderna varierar stort. Analyserna och slutsatserna är kristallklara och kan inte misstolkas – påståendena om homeopati är lika orimliga och ovetenskapliga som de alltid har varit och inte heller dessa utvärderingar kan ändra på detta.

Alla som står upp för vetenskapen och faktabaserad kunskap har ett ansvar att informera om vad homeopatin egentligen är och vad det går ut på. Som till exempel att flertalet produkter är så utspädda att det inte finns någon endaste molekyl kvar av den aktiva substansen i det man köper.

I Sverige måste råvaror spädas ut minst tiotusen gånger (D4) enligt ett ”speciellt” spädningsförfarande som kallas ”potensering”. Jag har på senare tid undrat vad ”potensering” egentligen betyder, för det är inget jag hörde talas om under mitt labbande som forskare.

Nu vet jag bättre, det är enligt homeopaterna ”en metod som på ett regelmässigt sätt förtunnar ett ämne som sedan kan användas som läkemedel”. Simsalabim – här behövs inget prekliniskt toxprogram eller kliniska studier!

I samma text går att läsa att detta system använts inom homeopatin sedan den kom till på 1800-talet, det vill säga har ingen ny kunskap de senaste tvåhundra åren kunnat ändra på detta.

De vanligaste potenserna i Sverige baserar sig på det så kallade decimala systemet D4, D6, D12, D30, D200, M, LM och CM. D1 är utspätt 1/10, D2 1/100 och så vidare. Det innebär att D12 är utspädning till en billiondel (1/1 000 000 000 000) och det stoppar inte vid detta, det finns ytterligare steg.

Inte ens de mest avancerade masspektrometrarna som ständigt utvecklas till att kunna analysera mycket låga nivåer och följa olika metaboliter i traditionella läkemedelsbehandlingar kan analysera koncentrationerna aktiv substans i dessa lösningar. Helt enkelt för att inte finns några molekyler kvar. Det som finns är oftast vatten eller sockerlösning – som är ganska dyra.

Placeboeffekten och den normala läkningsprocessen fungerar ju ibland, men låt inte konsumenter och patienter ledas in i andra villfarelser såsom att dessa produkter har en klinisk effekt.

Företagen bakom homeopatiska produkter vill ofta påskina både det ena och andra i sina annonser. Man kan undra vad som hänt om den traditionella läkemedelsindustrin skulle använda sig av samma formuleringar på sina hemsidor.

Ett exempel står det att läsa ”Det finns ett angeläget behov av bättre lagstiftning för homeopatika och antroposofiska läkemedel för att värna om denna viktiga europeiska industri och främja dess utveckling”. Vidare står att läsa på samma hemsida att homeopatiska läkemedel ”är relativt billiga och kan bidra till kostnadsbesparingar inom hälso-och sjukvården genom minskad ordinering av läkemedel och behov av andra tjänster”.

Vi kommer så klart aldrig att se något som ens är i närheten av detta från de företag som investerar miljarder i forskning för att utveckla nya säkra och effektiva läkemedel.

Att homeopatiska produkter regleras inom ramen för läkemedelslagstiftningen kan ge sken av att de har en effekt utöver placebo, men så är inte fallet. Att det nu råder konsensus inom vetenskapsakademierna i EU att stärka de regulatoriska kraven för dessa produkter och därigenom konsumentskyddet är hoppfullt. Det kan bli förändringar snabbare än man tror och kan utvecklas till ytterligare en seger för kunskap och vetenskap som gagnar oss EU medborgare.

Forskningsetik viktigt för fler aktörer än akademin

1

Forskare har ett högt förtroende hos allmänheten i Sverige. Ett sådant förtroende är en viktig grundpelare för all vetenskap och forskning och en förutsättning för att ett litet land som Sverige även i framtiden ska kunna hävda sig som kunskapsnation i den globala konkurrensen.

Forskning bedrivs av fler aktörer än universitet och högskolor, som till exempel sjukvård, forskningsinstitutet och näringsliv. Och alla vill bedriva en forskning enligt etiska principer och god forskningssed. Här finns en mängd riktlinjer och regelverk, men ändå går det ibland fel – etiska riktlinjer som inte följts, plagiat och fusk med forskningsdata är konkreta exempel på detta. I en nyligen publicerad artikel av en australiensisk forskargrupp beskrivs även att forskare tenderar att överdriva effekten och slutsatserna av sina forskningsresultat.

Det har säkert förekommit former av oredlighet i forskning i alla tider. Men i takt med att forskningsmängden ökar i form av antalet publicerade artiklar, den snabbare spridningen via internet och ökade satsningar inom forskning generellt, kommer även de etiska misslyckandena upp till ytan.

Här är det viktigt att inte forskarsamhället blir fartblint i kampen om synliggörande och att komma först. Diskussioner och förhållningssätt till regelverk och policies måste alltid hållas levande på alla arbetsplatser där forskning bedrivs och läras in tidigt i en forskares utbildning.

Regeringen har under senare tid tillsatt två utredningar inom området. Den ena handlar om översyn av lagen avseende forskning på människor och den andra avser förslag till ny lag som ska främja god sed och hantera oredlighet i forskning. Många bra förslag har tagits fram, men flera av lagförslagen gäller endast universitet och högskolor.

Orden samverkan och rörlighet förekommer flitigt i forskningspropositionen och i andra sammanhang. Inom läkemedelsforskning har detta alltid varit aktuellt och är ingen nyhet, men det som är nytt är att industrin numera i tidigare fas går in i olika samarbeten med universitet och små forskningsbolag, antingen enskilt eller i större konsortium.

Forskares rörlighet mellan akademi, hälso-och sjukvård och näringsliv ökar och är bra och kommer att berika forskningen och de olika aktörerna. Just därför är det så viktigt att forskningsetiken genomsyrar hela forskarsamhället, oavsett aktör, och inte stannar vid lagar och dokument vid landets universitet och högskolor.

För att detta ska bli verklighet måste ledningen hos alla forskningsaktörer ta ett ännu större ansvar. Förutom obligatoriska kurser i forskningsetik behövs andra insatser. Ledningarna i dessa organisationer bör ta ett än mer aktivt grepp kring frågan och i sitt ledarskap utveckla ett förhållningssätt som gör att frågan kontinuerligt diskuteras, vidareutvecklas, målsätts och följs upp.

Detta behövs för att få ett öppet klimat som på ett naturligt sätt genomsyrar den dagliga verksamheten – och för att behålla allmänhetens förtroende för forskning och vetenskap.

EMA behöver vår vibrerande vetenskapliga miljö

1

I den pågående kampen om EMA är det många som framhållit hur bra det skulle vara för Sverige om vi lyckas bli nytt värdland och få den europeiska läkemedelsmyndigheten till Stockholm-Uppsalaregionen. Fokus har i många fall legat på de dynamiska effekter som skulle gynna oss och det lokala näringslivet – vad de cirka 40 000 besökare som årligen reser till EMA för att delta i möten skulle betyda räknat i hotellnätter, restaurangbesök och shopping.

Efter många år i läkemedelsbranschen, och med en start som forskare (även om den blev kort!), tycker jag att det är lite tråkigt att det är så få som pratar om vad Sverige kan erbjuda EMA och EU som helhet. Att vi redan i dag är en global forskningsnation att räkna med och att framsynta investeringar som gjordes för flera decennier sedan nu har bäddat för att vi överhuvudtaget är med i diskussionen om att få EMA hit till oss. Självklart behövs infrastruktur, logistik, bostäder och annat för att kunna ta emot EMA-personalen och deras familjer, men dessa framstående läkemedelsexperter behöver också en vibrerande vetenskaplig miljö att verka i – och den måste vi börja prata mer om nu.

Och oavsett hur det går med EMA har vi all anledning att ytterligare stärka vår position inom läkemedelsområdet genom fortsatta kraftfulla satsningar på forskning – inom akademin, vården och näringslivet. Utöver ett väsentligt bidrag till Sveriges BNP, enligt Läkemedelsindustriföreningen svarar läkemedelsexport för sex procent av de samlade svenska exportintäkterna, har Sverige allt att vinna på att vara ledare snarare än följare inom detta viktiga område. Bland annat för att det ger oss möjlighet att säkerställa att framtidens läkemedel ska kunna utvecklas och användas på ett optimalt sätt. Läkemedelsområdet är komplext och kräver ofta ett tvärvetenskapligt anslag och förhållningssätt.

Vi måste fortsätta att slå vakt om det som är unikt för Sverige i det här avseendet – universitetens roll. Vi har en lång tradition av att svenska universitet har en viktig position som samarbetspart med både sjukvård och näringsliv, något som i kombination med våra unika register ger oss bättre förutsättningar än snart sagt något annat medlemsland att utveckla och optimera EMA:s viktiga arbete.

Kort sagt: Stockholm har mycket att erbjuda EMA, inte minst när man, som regeringen nu gör, betonar kopplingen till Uppsala. Förutom ett internationellt erkänt medicinskt universitet (som Stockholm onekligen också kan ståta med) finns där också Statens veterinärmedicinska anstalt och inte minst, Läkemedelsverket. Vi som arbetar inom läkemedelsområdet vet redan att svenska Läkemedelsverket åtnjuter stor respekt internationellt. Det fick vi återigen bekräftat vid den nyligen arrangerade Läkemedelsriksdagen som gästades av just EMA:s högste chef Guido Rasi som uttalade sig tydligt på den punkten: ”Sverige har den starkaste läkemedelsmyndigheten i EU”.

Om EU:s regeringschefer beslutar att välja Sverige som nytt värdland kommer EMA att placeras i en av Europas mest vibrerande vetenskapliga miljöer, i Norra Hagastaden mellan Stockholm och Solna – perfekt beläget intill Karolinska Institutet och Nya Karolinska Sjukhuset, ett stenkast från E4 som tar en till Uppsala på en dryg halvtimme, och på cykelavstånd från ett flertal ledande läkemedelsföretag. Det skulle inte bara Sverige tjäna på, utan hela Europa.

Dags att komma i kapp allmänhetens förväntningar

0

När man som jag verkat inom läkemedelsområdet ett tag vet man att vissa förändringar tar (för) lång tid att implementera. I det dagliga omger vi oss med kollegor och organisationer som vet att det är så och vi i branschen är så vana vid det att vi förväntar oss att allmänheten också vet det. Så är det inte.

Ett exempel är detta med journaler och nationell läkemedelslista. En nära familjemedlem tvingades nyligen uppsöka vård i ett annat landsting. När hen fick höra att det inte finns en inbyggd automatik som gör att information om behandlingar och läkemedelsförskrivningar som påbörjats i ett landsting finns tillgänglig i alla landsting och på alla apotek blev personen i fråga mäkta förvånad.

Att vi i Sverige har personnummer som fungerar närapå överallt i samhället och att information samlas inom andra områden gör att allmänheten tar det för självklart att det gäller även inom vården.

Ett annat exempel är patienters skydd vid eventuella läkemedelsskador. I Sverige finns en läkemedelsförsäkring som gäller för de flesta läkemedel (cirka 99 procent) som säljs i Sverige och förskrivs inom svensk sjukvård. Den försäkring som finns är dock frivillig och för att omfattas av denna krävs att läkemedelsföretaget är delägare i LFF Service AB. Detta leder till att det förskrivs läkemedel som inte omfattas av försäkringen, vilket medför risker för patienter. Dessutom är informationen om detta till patienter olika i olika delar av landet. Vem har överblicken om hur förskrivare får denna information i sina förskrivarstöd? Ger man denna information på alla apotek? Om svar finns på dessa frågor, hur sprids dessa goda exempel?

Ytterligare en aspekt kopplat till detta är när man köper läkemedel på internet. Allt fler gör sina läkemedelsköp över internet och som kund tänker man kanske mer på pris än vad som kan hända om något går fel. För att läkemedelsförsäkringen ska gälla vid internethandel krävs att företaget bakom sajten innehar tillstånd att bedriva detaljhandel med läkemedel och har anmält detta till Läkemedelsverket.

Problematiken kring läkemedelsförsäkringen utreddes grundligt i ett delbetänkande av läkemedels-och apoteksutredningen år 2013 där utredaren fick i uppdrag att lämna förslag till förbättrat skydd för den enskilde och där förslagen inte fick innebära att läkemedelsförsäkringen urholkas eller komma i konflikt med EU-rätten. Konkreta förslag togs fram till hur skyddet kan förbättras, men inget har hänt på området. Dags att ta tag i detta.

Minimikravet borde vara att den enskilde i förekommande fall blir informerad och kan göra ett aktivt val och kan få ett utbyte till en produkt som omfattas av läkemedelsförsäkringen utan kostnad. Det är med viss förvåning man kan konstatera att när vi talar så mycket om patientcentrerad vård och en högre grad av delaktighet och individuellt ansvarstagande, har en så pass viktig fråga hamnat i skymundan.

Inom läkemedelsområdet verkar det finnas ett stort glapp mellan allmänhetens förväntningar och verkligheten. En nationell läkemedelslista är på väg och är ett steg i rätt riktning, men kommer att vara i bruk tidigast år 2019, och då kommer vi att ha ett system som en stor del av allmänheten redan tror finns. Liknande fenomen är det kring skyddet mot läkemedelsskador där allmänheten ser det som självklart att det är en säkerhet som är lika för alla och inbyggt i systemet.

Det börjar med andra ord bli dags att ”komma i kapp” allmänhetens förväntningar och krav inom båda dessa områden. Det kan ju knappast anses orimligt.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng