Arkivering

Som frilansare har jag förmånen att göra lite av varje. Det är inte så att jag kan välja och vraka bland alla uppdrag som kommer in, men det handlar (mest) om olika uppdrag som redaktör, journalist och moderator.

Ett sådant är webbsidan Fråga Apotekaren som jag startade 2008. Där besvarar jag frågor om läkemedel, kosttillskott, naturmedel, växtbaserade läkemedel och liknande saker. Det är en allsköns blandning av frågor som kommer in, både högt och lågt, en del lite mer initierat och en del riktigt märkligt.

Sedan 2011 besvarar jag liknande frågor hos tidningen Hemmets Journal. Men vi höll på att bli oeniga direkt.

På Hemmets Journal tyckte de att frågespalten kunde heta ”Fråga naturapotekaren”. Jag satte kaffet i vrångstrupen och hoppades att jag hade hört fel. Det hade jag inte. Det är ett jättebra namn, tyckte de. Visar klart och tydligt vad det handlar om. Jag förklarade vänligt men bestämt varför det inte skulle fungera och vi enades till slut om att spalten skulle heta Fråga apotekaren om naturläkemedel. Jag tror att vi båda är ganska nöjda med det namnet.

Många av frågorna, både till tidningen och webbsidan, handlar om artros och vad som kan hjälpa till att lindra värken och ”bota” sjukdomen. Jag har besvarat frågor om glukosamin, djävulsklo, Finitro, kollagen, gurkmeja, akupunktur, Artroflex och mycket annat. Och svaret är detsamma – det finns inga bra studier så du får testa själv. Men det som är vetenskapligt bäst dokumenterat i dag är bra kost, fysisk aktivitet efter förmåga och smärtstillande mediciner.

Den märkligaste frågan jag har fått var en man som skrev och frågade efter en salva som hans mamma använde på 60-talet som gav henne väldigt lena ben. Han undrade vad den hette för han ville själv köpa den.

Många undrar över kosttillskottet Vitae Pro, om det är bra, om det fungerar, om de kan ta det med sina andra mediciner, varför det marknadsförs så hårt, om företagets påståenden om produkten verkligen stämmer och så vidare. Jag skriver med glädje att det inte är studerat och inte går att bevisa att det fungerar.

Vidare har jag svarat på frågor om magnetmadrasser (nej, de fungerar inte), om olika tillskott kan hjälpa till att gå ner i vikt (tveksam effekt), om vassle och Molkosan är bra mot hudsår (ja, en viss effekt kan faktisk finnas), vilka örter som fungerar mot mensvärk (inga), om rödbetsjuice kan sänka blodtrycket (till viss del), om det går att dela eller krossa tabletten (ibland). Det senare är en vanlig fråga från föräldrar och från äldre.

En gång kontaktades jag av en kvinna som tyckte att jag är alltför negativ när jag svarar, att bara för att det inte är studerat betyder det inte att det inte fungerar. Jag svarade till henne att det kan stämma, men om det inte är studerat kan man inte marknadsföra produkten med argument som man inte har stöd för. Hon svarade att jag inte var trovärdig eftersom jag var så negativ till kosttillskott och naturmedel.

Ganska ofta kommer det in frågor av karaktären ”Jag har en allvarlig sjukdom och behandlar med dessa läkemedel men vill egentligen inte ta mediciner så jag undrar om det finns något naturligt som är lika bra.” Många som står på Waran undrar om de kan byta till något naturligt, likaså blodtrycksmediciner och kolesterolsänkare. En kvinna som hade haft två hjärtinfarkter undrade om hon kunde sluta med medicinerna, för hon kände sig frisk som en nötkärna. Absolut inte, var mitt svar.

En annan vanlig fråga, framför allt från unga människor, är om det går att dricka alkohol samtidigt som man tar antibiotika. Helst första dagen av behandlingen. Det är viktigare att supa till än att bli frisk.

Många frågor handlar om olika psykiska tillstånd, som depression och ångest. Men då handlar det inte så mycket om naturliga alternativ, utan i stället vilka mediciner som kan kombineras för bästa effekt. Eller vilka alternativ jag rekommenderar när något inte fungerar eller ger för mycket biverkningar.

Lyckligtvis är det ytterst sällan det kommer in ”allvarliga” frågor, det verkar som att folk inser vilken typ av frågor som passar bättre i en veckotidning och på en webbsida.

Genom att besvara dessa frågor genom åren har jag kommit fram till några slutsatser: Det finns en stor skepsis mot mediciner som är granskade och godkända av myndigheterna, samtidigt som det finns en övertro på att det ”naturliga” är ofarligt. Många ställer också sitt hopp till ett tillskott eller naturmedel, i hopp om att slippa ändra sin livsstil. Det är speciellt vanligt när det kommer till övervikt och trötthet.

Det här är min sista ordinarie blogg här hos Läkemedelsvärlden.se. Det har blivit några stycken (25 tror jag att det är) och man ska ju sluta på topp, som det heter. Men jag lämnar inte helt och hållet, jag ställer dörren på glänt och hoppar in med en spontanblogg lite då och då när andan faller på.

Tack för mig och på återhörande!

I Läkartidningen 42/2016 kommenterar läkaren och tidigare ordföranden i Stockholms läns läkemedelskommitté Lars L Gustafsson en artikel om introduktionen av nya läkemedel i Västra Götalandsregionen. Bland annat vill han ha nationell upphandling, kritisk värdering och regional uppföljning för att nya läkemedel ska användas effektivt. Jag håller med om att alla dessa är viktiga och angelägna vid introduktion av nya läkemedel.

Initialt tar Lars L Gustafsson upp att kostnaderna för läkemedel har ökat marginellt de senaste fem åren, enbart någon procent, men framöver beräknas kostnaderna för läkemedel åter öka med 5–10 procent årligen, där ökningen beräknas komma framför allt vid högspecialiserad vård och användning av särläkemedel.

Varför ska det vara ett självändamål att kostnader för läkemedel inte ska öka? Det rabblas som ett mantra, ”kostnaderna får inte öka”. Varför inte, undrar jag, om det medför bot och lindring för sjuka människor, och lägre kostnader på andra ställen?

Nyligen presenterades också en studie ur Daisy-projektet vid Karolinska institutet, som har genomförts i samarbete med Astrazeneca, på diabeteskongressen EASD i München. Den visade att mellan åren 2006 och 2014 hade både antalet patienter med typ 2-diabetes och sjukvårdskostnaderna för denna patientgrupp ökat, från 5,5 miljarder kronor år 2006 till cirka 11,6 miljarder kronor år 2014, främst till följd av ett ökat antal patienter med typ 2-diabetes och behandling av följdsjukdomar.

Hur mycket av dessa kostnader stod läkemedel för då? Enbart fyra procent. Det var dessutom en andel som var stabil under hela studieperioden. Resten var till absolut största del sjukvård på grund av komplikationer.

Vid diabetes är det viktigt att minska risken för just allvarliga komplikationer, såsom stroke och hjärtinfarkt vid typ 2-diabetes, och ögon- och njurskador vid typ 1-diabetes.

En annan studie som också presenterades vid EASD-kongressen i München, visade att kontrollen av blodsocker och kolesterol hos patienter med typ 2¬-diabetes är bättre i Danmark jämfört med i Norge och i Sverige. Studien heter Nordic Discover, och har också den sponsrats av Astrazeneca.

Under 2015 behandlades 25 procent av de svenska patienterna med insulin, jämfört med 10 procent av patienterna i Danmark och Norge, trots att insulinbehandling är förknippad med viktökning och risk för hypoglykemi.?

Vi ska ha en i grunden positiv inställning till nya läkemedel och vi behöver en större flexibilitet vid nyinsättning av läkemedel. Försiktighetsprincipen bör gälla, speciellt med orphan drugs, men finns det en möjlighet att det kan hjälpa – ja då ska det också testas. Och noga utvärderas. Funkar det är det bara att fortsätta, om det inte funkar ska det sättas ut. Ett förslag skulle kunna vara att landstingen bara betalar när det fungerar. Om behandlingen inte är tillräckligt bra, enligt i förväg bestämda parametrar, får läkemedelsbolagen stå för kostnaden i stället. Det blir ett sätt att dela på kostnaden.

I sammanhanget är det viktigt att orphan drugs, särläkemedel och liknande (”dyra”) läkemedel vid ovanliga sjukdomar finansieras genom statliga medel. Ett särläkemedel som årligen kostar 5 miljoner kronor kan omkullkasta verksamheten i ett litet landsting om det finns en handfull patienter där som verkligen behöver det. I stället för att då säga nej, av kostnadsskäl, borde det finnas statliga pengar avsatta som inte drabbar landstinget. I grunden behövs också ett nytänkande från industrins sida vad gäller prissättning av sina läkemedel.

Oavsett svårighetsgrad av sjukdom är det inte rimligt med absurda prissättningar som gör det i princip omöjligt att använda nya läkemedel. Vårdens uppgift är att bota och lindra, inte att säga nej av kostnadsskäl. Säg i stället ”Ja, vi testar, och följer upp noga och ser hur det går”. Därför behövs också bättre system för snabb och enkel uppföljning av nyinsatta behandlingar.

Framtiden för svensk life science ligger inom den registerbaserade forskningen. Det hävdar i varje fall förespråkare för life science – och jag är benägen att hålla med dem.

I Sverige finns ett hundratal kvalitetsregister, visserligen av olika kvalitet och omfattning, men de finns. Vi har ett bra system med personnummer som gör det lätt att följa patienter och samköra avidentifierade personuppgifter från flera olika register, till exempel läkemedelsregistret, dödsorsaksregistret med flera.

Här finns en bra potential till att samla in ”real world data”, som visar hur det fungerar när läkemedel och andra behandlingsformer används i verkligheten, utanför den strikt kontrollerade och randomiserade prövningen med sina exklusionskriterier. Det är på gång sådana studier och jag tror att det är ett bra nästa steg.

Nästa steg borde vara att öppna upp kvalitetsregistren så att alla, inte bara forskare och registerhållare, får enkel och smidig tillgång till den guldgruva av information som kvalitetsregistren utgör. Ett register som har gjort det, och är ett föredöme tycker jag är NDR, Nationella diabetesregistret.

Alla register publicerar visserligen årsrapporter med resultat och annan intressant information. Men för mig som sitter i Mariefred, och vill veta hur det går här i krokarna, säger årsrapporten inte så mycket. Inte heller för läkaren i Säffle eller sköterskan i Burträsk.

Till skillnad från andra register har NDR släppt en funktion som heter Knappen, som hjälper mig som apotekare, eller läkare, sköterska eller patient, att ta fram skräddarsydd statistik på egen hand.

Där kan jag gå in och se, med tydliga tabeller och grafer, hur det ser ut med bland annat blodtrycket, kolesterolet, HbA1c och BMI på de olika vårdenheterna i Sörmland. Jag kan jämföra mellan vårdcentraler och kliniker, och jag kan göra det över tid. Eller med hjälp av postnumret hitta min vårdcentral och se på tolv nyckelindikatorer hur det går för patienterna; om det går bättre, sämre eller lika bra som riksgenomsnittet. Ett bra sätt för mig som patient (någon gång i framtiden) att välja en vårdcentral som är bra på att ta hand om sina patienter.

Men varför har inga andra register öppnat upp sig som NDR? Jag kan bara spekulera men några anledningar kan vara att registren inte byggdes för det från början och att det skulle kosta för mycket pengar att lägga till detta nu i efterhand. En annan anledning är nog att det sitter registerhållare, läkare och forskare och vill hålla på informationen och ha kontroll på den. Eller så är det helt enkelt ett sätt att dölja att kvaliteten på insamlade data inte är tillräckligt bra.

Men om nu ”real world data” och registerbaserade studier är mumma för life science, läkemedelsföretagen och TLV, som verkligen borde ta till sig detta, då är öppna kvalitetsregister som NDR:s Knappen nästa steg för verksamhetsansvariga att förbättra vården. Därför borde fler kvalitetsregister göra sina data lätt tillgängliga – för alla.