Annons

När jag tänker på år 2050

20 maj 2013, kl 13:42
0

Annons

Om bloggen

Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

Livet är så kort. För några år sedan stod innebörden av dessa ord klar för mig. När en anhörig blir allvarligt sjuk, till exempel i demens eller cancer, tvingas man inse hur skört – och kort – livet är. Även om jag hyser en motvilja mot väggbokstäver och klämkäcka skyltar med texten Carpe Diem, så är budskapet ”fånga dagen” inte så dumt.

Men man måste ju även våga se framåt. År 2050, då jag är 83 år om jag får vara med, kommer endast var tredje i den äldre befolkningen att få plats på äldreboende. Det läser jag i en bilaga om Framtidens vård och omsorg som kom med morgontidningen. Äldreboende är kanske inget man drömmer om direkt, men alternativet att som gammal bli tvungen att klara sig själv gör mig lite stressad.

Två tredjedelar av mina generationskamrater kan inte räkna med en plats på hem. Kanske klarar vi oss med hemtjänsten? Kanske inte? Och hur ska det gå om jag blir så där glömsk med åren, och kanske rentav deprimerad av att gå i pension? Ensamhet är en annan skrämmande tanke för mig som alltid bott ihop med andra, med undantag av en termin när jag pluggade på högskolan.

Nu är det ju minst tjugo år till pensionen men tankarna finns där. Jag och många med mig gör vad vi kan för att hålla åldrandet stången. Vi tänker på vad vi äter, vi yogar och joggar, skaffar färgglada glasögonbågar, färgar håret och försöker hänga med i nya trender. På födelsedagsfester och klassträffar slås jag dock av hur gamla de andra har blivit sedan vi sist sågs.

År 2050 kommer var fjärde person i Sverige att vara äldre än 65 år. Idag är motsvarande andel 17 procent. De av oss som lyckas bra med våra förebyggande ansträngningar, och som dessutom har turen att slippa sjukdom, kommer att vara fler och friskare än äldre någonsin tidigare har varit. Det är klart att även framtidens gamla kommer att ha en rad krämpor, som artros, högt blodtryck och diabetes, men tack vare medicinska framsteg och modern sjukvård väntas vi må bättre än dagens gamla.

På äldreboendet där min far har privilegiet att få bo, går livet sin gilla gång. Efter ett besök där är det lätt att fastna i en dubbel känsla när tacksamheten blandas med paniken. Finns det något jag kan göra för att inte bli hjälplös? En hel del, enligt forskningen – hålla vikten, hålla hjärnan igång, hålla liv i sina relationer, är några tips. Jag läser Henrik Ennarts bok Åldrandets gåta med stort intresse och bestämmer mig återigen för att försöka dra ned kaloriintaget och röra mig mer.

Men oavsett vårt bäst-föredatum så är det bara att inse: livet är kort. Med mina vänner diskuterar jag möjligheten att skaffa ett äldreboende tillsammans – medan tid är. Vi vet ju vilka maträtter, böcker, filmer och vilken musik som vi gillar. Vad vi tycker om att prata om och vilka gemensamma minnen vi alltid kommer tillbaka till i våra samtal. Vi kanske kan hjälpas åt att se till att vi får det bra?

De piggare av oss får hjälpa de mer behövande och vi kan anställa sjukgymnast, kock, sjuksköterska och den omvårdnadspersonal som behövs.  Om det kan fungera, kan det kanske även bli lite kul att bli gammal?
 

Kommentera

Please enter your comment!
Please enter your name here

Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng