Behövs en nationell definition av läkemedelsgenomgångar?

    4 Nov 2008, kl 11:37
    5

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    I kölvattnet efter artiklarna i Dagens Nyheter kring dementa och
    deras neuroleptikaanvändning september -08 och
    Uppdrag gransknings
    inslag
    om läkemedlesbiverkan samma månad har kraven på obligatoriska
    läkemedelsgenomgångar ökat. Bakom dessa krav står bland annat
    politiker. Man vet politiker vad läkemedelsgenomgångar är? Vet
    professionen? Den viktigaste frågan är om läkemedelsgenomgångar
    kommer att lösa problemen.

    Debatten i media kan resultera i att vi apotekare får en utomordentlig möjlighet att visa att vår kompetens behövs inom svensk sjukvård. Men då är det viktigt att vi levererar en bra och genomtänkt produkt. Viktiga frågor vi apotekare måste ställa oss är t ex hur får vi långsiktigt goda resultat? Vad är goda resultat? Är sammansättningen i arbetslaget optimal? Är det rätt metod vi använder? De är tveksamt om de traditionella läkemedelsgenomgångar som genomförs runt om i landet leder till någon ökad hälsa för patienterna.

    Det finns idag ingen nationell definition på vad som är en läkemedelsgenomgång. Dessa sker i dag på en mängd olika nivåer. Det uppstår därmed en risk för att man talar om olika saker när ämnet diskuteras. Vanligen avses ett multiprofessionellt samarbete mellan olika yrkeskategorier där var och en bidrar med sin kompetens. Sammansättningen av dessa varierar. I arbetslaget ingår alltid en läkare som kan samverka med en apotekare och/eller en sjuksköterska. Dessa sammansättningar är inte genomtänkta och medför en stor risk för att man endast snyggar till läkemedelslistorna för stunden. Anledningen till detta är att en i sammanhanget mycket viktig yrkesgrupp saknas; undersköterskor och sjukvårdsbiträden.

    För att kunna optimera den äldre patientens läkemedelsanvändning, måste läkaren få detaljerad kunskap om vilka läkemedel patienten tar, hur han/hon reagerar på dessa, hur patienten mår och fungerar i vardagen, etc. Den enda yrkesgrupp som har denna information är undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Deras medverkan i arbetslaget är därför absolut nödvändig! Sjuksköterskor har med sin specifika kompetens en självklar roll i arbetslaget.

    Det är naturligt att en apotekare med specialistkunskaper inom området kopplas till arbetsgruppen. I Modell Halland, Landstinget Hallands egna modell för läkemedelgenomgångar, kallas dessa för äldreapotekare. Äldreapotekaren är den person som har bäst förutsättningar för att arbeta gränsöverskridande över hela landstinget samt mellan landsting och kommun. Äldreapotekaren har en projektledarlik roll, där han/hon knyter kontakter, sätter upp tidsplaner, utbildar personal, tar fram diskussionsunderlag och sammanställer resultat. Detta i syfte att minimera arbetsinsatserna för övriga i arbetsgruppen, som annars kan upplevas som belastande.

    Den halländska fyrklövern är en väl genomtänkt sammansättning av arbetslaget vilken Landstinget Halland arbetat utifrån sedan 2005. Detta är en av förklaringarna till våra goda resultat.

    Jag vill därför föreslå följande definition av vad en läkemedelsgenomgång är:

    Läkemedelsgenomgång är ett multiprofessionellt samarbete mellan olika yrkeskategorier där var och en bidrar med sin specifika kompetens för att förbättra livskvaliteten för och optimera läkemedelsbehand-lingen hos en patient.
    För patienter utan stadigvarande vårdstöd från kommun, skall i arbetslaget ingå en patientansvarig läkare, en apotekare med specialistkunskaper på området samt patienten och/eller dennes vårdare/anhörig.
    För patienter med stadigvarande kontakt med kommunal sjukvård skall dessutom en patientansvarig sjuksköterska samt undersköterskor/sjukvårdsbiträden med god patientkännedom ingå i arbetslaget.

    Läkemedelsgenomgång blir med denna definition öppen för all optimering av läkemedelsbehandling och inte bara hos den äldre patienten inom kommunal sjukvård. Detta bör vara grundkraven för att få genomföra en läkemedelsgenomgång.


    En viktig fråga är vad som är goda resultat? Antalet läkemedel är inget bra mått på kvalitén i läkemedelsanvändningen. Målet med läkemedelsgenomgångar skall vara att patientens hälsa och välbefinnande ökar. Detta kan åstadkommas genom fler eller färre läkemedel, byte av terapi eller dosjusteringar. Hälsan hos patienten bör mätas vid ett flertal tillfällen under en längre period, minst 3-6 månader efter starten av läkemedelsgenomgången.

    Generellt sett finns det en stark övertro på läkemedlets effekter hos sjukvårdsbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor. Behovet av utbildning är därför stort. De måste få ökad kunskap kring äldre och deras läkemedelsanvändning; vilka läkemedel som ofta ställer till problem för äldre, hur man skiljer på vilka symtom som orsakas av läkemedel respektive sjukdom och åldrande, hur man utvärderar läkemedelsbehandlingen och framför allt alternativ till läkemedel. Utan denna kunskap kan läkemedel komma att återinsättas på helt fel grunder och då har man haft läkemedelsgenomgången helt i onödan. Å andra sidan är det mycket svårt, rent av omöjligt för läkaren att utvärdera läkemedelsbehandlingen utan tillgång till omsorgspersonalens kunskaper och kompetens. Genom att bygga in kunskap hos omsorgspersonalen och samverka med dem får man goda förutsättningar för en god läkemedelsanvändning även på lång sikt.

    Samarbetet mellan kommun och landsting är utomordentligt viktigt. För att detta skall kunna uppnås måste metoden innebära stora fördelar för båda parter.

    I Modell Halland deltar undersköterskor och sjukvårdsbiträden aktivt i ronder och utvärderingar av äldres läkemedelsbehandling. Detta ökar deras kunskaper, motivationen och yrkesstoltheten stärks när man tar tillvara på deras kompetens. Läkaren kan utvärdera läkemedelsbehandlingen på ett enkelt och tidseffektivt sätt, patienterna mår bättre och vårdtyngden minskar. Detta har naturligtvis medfört att det har varit enkelt för kommun och landsting att samarbeta då båda parter ser stora fördelar med att arbeta på detta sätt.

    Läkemedelsgenomgångar är ett begrepp vars innehåll vi måste diskutera. Genom att skapa en definition med tydliga kriterier minimerar vi risken för att läkemedelsgenomgångar skall uppfattas som något negativt. Redan idag finns det alldeles för många inom sjukvården som föraktfullt fnyser åt begreppet. Själva läkemedelsgenomgången skall bara betraktas som en del i ett större sammanhang där utbildning och samverkan mellan yrkesgrupper är avsevärt mycket viktigare än ett utlåtande från ett dataprogram. Detta stärker behovet av en nationell definition! Apotekare har mycket att vinna på detta, för att inte tala om alla våra äldre!

    Det finns mycket att säga om ämnet, själv har jag satt samman ett dokument med dessa tankar och lite till, läs gärna och kommentera!

    5 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Mycket kloka synpunkter som tar oss förbi den åldersstigna uppfattningen om att “antal läkemedel” är viktiga att räkna. Valida värderingsinstrument för livskavlitet m fl metoder måste användas och studeras. Helst skall ju värderingarna sedan göras av personer som inte medvekat i själva arbetet!’
      Således en hel del att göra, men det är inte “hopplöst”.

    2. “Den viktigaste frågan är om läkemedelsgenomgångar kommer att lösa problemen.”
      Ja, och om de är det bästa sättet att lösa problemen. Sitter här med debatten från dagens sjukhusfarmaciprogram på Läkemedelskongressen i färskt minne, där frågan var om vi kan avskaffa läkemedelsgenomgångarna. Den tydligaste känslan man fick därifrån var sannerligen att den frågan inte går att svara på när man inte har en definition av vad läkemedelsgenomgång (LMG) är för något. Det kan som sagt vara skrämmande olika saker. Vilket gör att man, precis som du säger, ibland talar förbi varandra och om varandra.

      Samtidigt som det skulle vara bra att ha en gemensam definition på vad läkemedelsgenomgång är/ska vara för något, så kommer förstås frågan – vad ska då allt annat få kallas? Och ska det få finnas?

      Jag tycker som en del medverkande i dagens debatt, att det skulle vara så mycket bättre om problemen löstes tidigare och LMG inte behövdes.
      Men frågan hur man löser problemen tidigare kan förstås ha lite olika svar, beroende på vilken profession och vilka personer man frågar. I dagens debatt var det helt klart så att några läkarrepresentanter inte trodde att farmacevterna i (patientnära) vården, LMG eller ej, var någon bra lösning.
      Jag har full respekt för denna åsikt, men jag är övertygad om att det som man i Uppsalamodellen sätter fingret på – att NÅGON ägnar patienterna den där timmen som krävs för att penetrera deras sanna läkemedelsbehandling och användning, är en nyckelfråga. För min personliga del kvittar det om det är en apotekare med klinisk kompetens, en sjuksköterska som utbildat sig vidare inom farmakologi och läkemedelskunskap, eller en klinisk farmakolog. Men jag tror att det behövs en funktion som har detta uppdrag, och som kan tillföra vårdteamet denna dimension. Nån som inte samtidigt har i uppdrag att undersöka, diagnosticera eller förskriva, att administrera läkemedel, lägga om sår eller sköta vårdplanering.

      Självklart tror jag ju att klinikapotekare är ett utmärkt val för denna uppgift, men vad ska vi då kalla det? Är det LMG enligt din definition som bedrivs på Akkis? I dagens debatt på Läkemedelskongressen vet jag inte om de som var negativa till LMG tycker att Uppsalamodellen kvalar in som LMG, och jag vet som sagt inte heller riktigt om den gör det enligt den av dig Michael föreslagna definitionen? Det görs ju en genomgång av patienternas läkemedel, patienten eller anhörig är delaktig och problemen diskuteras på rond med andra vårdprofessioner ? men patientansvarig läkare är ju inte med i diskussionerna. Samtidigt görs ju också annat runtomkring, som förebygger problem genom att öka kunskap och rikta fokus ? vilket på sikt kan bygga bort behovet av LMG.
      Och vad gäller resultat – även i Uppsala har man ju sökt sig bortom de irrelevanta frågorna om antal läkemedel, och förhoppningsvis är ju måttet på vårdutnyttjande ett rätt så bra mått också på bättre livskvalitet.

      Jag tycker att Hallandsmodellen är ett jättebra exempel på hur läkemedelsgenomgångar ska drivas, och hur de kan få verklig effekt. Jag ställer mig också bakom din definition, och behovet av en sådan.
      Jag undrar bara lite, som nog ingen kan svara på, om dagens debatt på Läkemedelskongressen skulle ha sett annorlunda ut om vi haft denna gemensamma definition?
      Och, för att återgå till det stora genomslaget för LMG i politikerkåren ? skulle det bara vara LMG som diskuterades idag, och inte andra former av strukturerat arbete för bättre läkemedelsanvändning som utförs multiprofessionellt tillsammans med farmacevter? Eller skulle, som kanske är din förhoppning, närvaron av en ordentlig definition göra att vi tydligare skulle kunna diskutera LMG:ns vara eller inte vara, OCH även andra alternativ för apotekarnas vårdmedverkan för en bättre läkemedelsanvändning.

      Som sagt, det finns mycket att säga i ämnet! Och nu fick jag visst sagt lite jag med. Jag har läst ditt dokument och tycker att

    3. Jag har läst ditt dokument och tycker att det är mycket intressant. Jag har själv medverkat i LMG både med och utan undersköterskor/vårdbiträden och tycker att det senare är klart överlägset. Jag önskar att man på fler håll hittade vägar att lösa läkemedelsproblemen på ickefarmakologisk väg – och tror att det handlar, precis som du säger, dels om apotekarnas kunskap om andra alternativ, men framförallt om ett mandat i teamet att verkligen ändra på saker utanför läkemedelsområdet. Något som inte alltid upplevs självklart när man kanske mer känner sig som någon som ska snygga till listorna för uppdragsgivarens räkning.

    4. Hårklyverier kring definitioner, tjabel om vilka som ska medverka och revirpink leder till navelskåderi. Patienten struntar i om det är en apotekare, ssk, läkare, usk eller en robot som utför arbetet. Vidare så struntar patienten blankt i vilken modell som används.

    5. Det är klart att patienten bara bryr sig om resultaten, men dessa beror i sin tur på definitioner och metoder. Jag anser att dessa diskussioner är nödvändiga för att få ett så bra resultat som möjligt.

      Tror vidare att Sveriges befolkning skulle tjäna på att man använde fler kompetenser inom vården – kanske framför allt apotekare! Fler kompetenser ger fler perspektiv, vilket rimligtvis borde ge ett bättre slutresultat, förutsatt att vi lär oss jobba tillsammans.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här