Nya framsteg inom genforskningen har ökat förhoppningarna om att kunna utveckla antibiotika med en högre grad av specificitet för en enskild organism som tuberkulosbakterier eller Helicobacter pylori. Närmare 20 fullständiga genomsekvenser har bestämts för sjukdomsalstrande bakterier, vilket gör att man fått en mer fullständig bild av hur organismer växer, förökas och reagerar på sin omgivning.
? Men det allmänna intrycket av DNA-tekniken är att det inte har inneburit så stora framgångar som man hade väntat, säger Otto Cars, infektionsläkare och ordförande i Strama (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens).
Fortfarande behöver vi också ha antibiotika med ett relativt brett spektrum, menar han. Det är visserligen bra med specifika antibiotika, men då måste diagnostiken utvecklas i samma takt. Innan man vet exakt vilken infektion det handlar om måste man sätta in en relativt bred behandling. Många företag inriktar sig därför fortfarande på bredare antibiotika.
?Men tyvärr är det många företag som skär ner på sin antibiotikaforskning, säger Otto Cars.
Han menar att läget är bekymmersamt. Eftersom utvecklingen av nya antibiotika går så långsamt måste det finnas andra styrmöjligheter, kanske förlängda patenttider.
Patienter lever idag längre, och allt fler invasiva metoder praktiseras. Det gör att fler och fler individer blir beroende av adekvat antimikrobiell behandling. Det gäller särskilt immunförsvagade patienter som kan vara infekterade med normalt icke sjukdomsalstrande organismer. Behovet av nya antibiotika med nya verkningsmekanismer som inte är mottagliga för existerande resistensmekanismer är därför stort.
Det första på 35 år
När linezolid lanserades år 2000 var det den första nya antibiotikaklassen på drygt 35 år. Det var ett välkommet tillskott som sistahandsval för användning inom slutenvården.
? Men resistensutvecklingen kom fortare än väntat, säger Otto Cars.
Linezolid är fortfarande ensam på marknaden i sin klass, Astrazeneca har lagt ner sin efterföljare.
Bland de få nya antibiotikaklasser som tagits fram under de senaste åren finns så kallade peptiddeformylashämmare som tagits fram av företaget GeneSoft i USA. Läkemedlen har i prekliniska studier visat mikrobiell aktivitet för vissa luftvägsinfektioner. En klinisk studie med den första kandidaten i klassen, BB-83698, startade förra året.
Samma företag har även utvecklat en klass antibiotika kallad HARP (Heteroaromatic polycycles). Inriktningen är infektioner i huden orsakade av läkemedelsresistenta organismer.
I en annan ny strategi söker man efter molekyler som slår ut enzymet gyras som bakterier använder i DNA-replikation. Gyras är också målet för den gamla antibiotikaklassen fluorokinoloner, men den nya strategin går ut på att försöka strypa gyrasets näringstillförsel. I sina försök hittade forskarna vid det amerikanska företaget Vertex Pharmaceuticals även en annan molekyl som liknar gyras och som kan hämmas genom samma läkemedelskandidat. Det gör substansen mer toxisk för bakterier och minskar risken för resistensutveckling.
Även mot gramnegativa bakterier
En nyhet är att man också börjat ta fram små korta peptider som är aktiva mot gramnegativa bakterier. Det är framförallt japanska företag som varit framstående på området och där är de nu framme vid in vitro studier.
Till grund för forskningen ligger arbeten av professor Hans G Boman vid Karolinska institutet som har definierat ett stort antal normalt förekommande mikrobiella peptider. Det japanska företaget Takeda har till exempel tagit fram en substans, TAD-083, som bara verkar på Helicobacter pylori.
Forskare i Oxford har upptäckt en annan ny klass antibiotika, så kallade LpxC-hämmare, som har potentiell effekt på gramnegativa bakterier. Två kandidater, BB-78484 och BB-78485, har visat aktivitet mot E.coli. Forskningen kring nya medel mot gramnegativa bakterier är dock kvantitativt mycket liten, och anses av bland andra professor Ragnar Norrby (se sidan 29) vara av begränsat intresse.
Årlig arkivering 2003
Oroande dödläge på antibiotikafronten
Oroande dödläge på antibiotikafronten
Nya framsteg inom genforskningen har ökat förhoppningarna om att kunna utveckla antibiotika med en högre grad av specificitet för en enskild organism som tuberkulosbakterier eller Helicobacter pylori. Närmare 20 fullständiga genomsekvenser har bestämts för sjukdomsalstrande bakterier, vilket gör att man fått en mer fullständig bild av hur organismer växer, förökas och reagerar på sin omgivning.
? Men det allmänna intrycket av DNA-tekniken är att det inte har inneburit så stora framgångar som man hade väntat, säger Otto Cars, infektionsläkare och ordförande i Strama (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens).
Fortfarande behöver vi också ha antibiotika med ett relativt brett spektrum, menar han. Det är visserligen bra med specifika antibiotika, men då måste diagnostiken utvecklas i samma takt. Innan man vet exakt vilken infektion det handlar om måste man sätta in en relativt bred behandling. Många företag inriktar sig därför fortfarande på bredare antibiotika.
?Men tyvärr är det många företag som skär ner på sin antibiotikaforskning, säger Otto Cars.
Han menar att läget är bekymmersamt. Eftersom utvecklingen av nya antibiotika går så långsamt måste det finnas andra styrmöjligheter, kanske förlängda patenttider.
Patienter lever idag längre, och allt fler invasiva metoder praktiseras. Det gör att fler och fler individer blir beroende av adekvat antimikrobiell behandling. Det gäller särskilt immunförsvagade patienter som kan vara infekterade med normalt icke sjukdomsalstrande organismer. Behovet av nya antibiotika med nya verkningsmekanismer som inte är mottagliga för existerande resistensmekanismer är därför stort.
Det första på 35 år
När linezolid lanserades år 2000 var det den första nya antibiotikaklassen på drygt 35 år. Det var ett välkommet tillskott som sistahandsval för användning inom slutenvården.
? Men resistensutvecklingen kom fortare än väntat, säger Otto Cars.
Linezolid är fortfarande ensam på marknaden i sin klass, Astrazeneca har lagt ner sin efterföljare.
Bland de få nya antibiotikaklasser som tagits fram under de senaste åren finns så kallade peptiddeformylashämmare som tagits fram av företaget GeneSoft i USA. Läkemedlen har i prekliniska studier visat mikrobiell aktivitet för vissa luftvägsinfektioner. En klinisk studie med den första kandidaten i klassen, BB-83698, startade förra året.
Samma företag har även utvecklat en klass antibiotika kallad HARP (Heteroaromatic polycycles). Inriktningen är infektioner i huden orsakade av läkemedelsresistenta organismer.
I en annan ny strategi söker man efter molekyler som slår ut enzymet gyras som bakterier använder i DNA-replikation. Gyras är också målet för den gamla antibiotikaklassen fluorokinoloner, men den nya strategin går ut på att försöka strypa gyrasets näringstillförsel. I sina försök hittade forskarna vid det amerikanska företaget Vertex Pharmaceuticals även en annan molekyl som liknar gyras och som kan hämmas genom samma läkemedelskandidat. Det gör substansen mer toxisk för bakterier och minskar risken för resistensutveckling.
Även mot gramnegativa bakterier
En nyhet är att man också börjat ta fram små korta peptider som är aktiva mot gramnegativa bakterier. Det är framförallt japanska företag som varit framstående på området och där är de nu framme vid in vitro studier.
Till grund för forskningen ligger arbeten av professor Hans G Boman vid Karolinska institutet som har definierat ett stort antal normalt förekommande mikrobiella peptider. Det japanska företaget Takeda har till exempel tagit fram en substans, TAD-083, som bara verkar på Helicobacter pylori.
Forskare i Oxford har upptäckt en annan ny klass antibiotika, så kallade LpxC-hämmare, som har potentiell effekt på gramnegativa bakterier. Två kandidater, BB-78484 och BB-78485, har visat aktivitet mot E.coli. Forskningen kring nya medel mot gramnegativa bakterier är dock kvantitativt mycket liten, och anses av bland andra professor Ragnar Norrby (se sidan 29) vara av begränsat intresse.
Ur studentens perspektiv
Jag blev mycket glad över Björn Lindekes debattinlägg om sänkt kvalitet på farmaceutisk utbildning. Det var på tiden att någon tar upp detta känsliga ämne och som student har jag själv observerat hur kraven sänks på min utbildning. Det verkar som om alla studenter oavsett kunskapsnivå ska släppas igenom. Jag vet doktorander som i princip har blivit beordrade att godkänna studenter trots att de inte uppfyller kraven. Vissa tentor ligger på för låg nivå i förhållande till kursens omfång. Flera föreläsare tar sig inte ens tid att skriva nya frågor utan använder samma år efter år. För att inte tala om omtentor där svårighetsgraden lär vara ytterligare sänkt.
Hos ambitiösa studenter är detta fenomen inte särskilt uppskattat och leder till att studiemotivationen sänks. Vad tjänar det till att plugga ordentligt när de som inte gör det klarar sig utmärkt ändå? Visserligen vet man innerst inne att man lär för livet och inte för tentan, men irritationen kvarstår över att vissa bara glider igenom utan större ansträngning. Skillnaden i studenters inställning och kunskapsnivå blir särskilt tydlig vid grupparbete som det tycks ha gått inflation i. Samarbete med andra kan vara väldigt givande, förutsatt att alla gör lika mycket. Problemet är bara att det sällan är fallet, vilket inte bara medför att flitiga och ansvarsfulla studenter får dra det tyngsta lasset utan även att de som inte hade klarat sig på egen hand ändå blir godkända, tack vare andras insats.
Mot slutet av utbildningen finns fortfarande studenter kvar som har sådana brister i kunskap och engagemang att man undrar hur de kan släppas igenom gång på gång. Det är en stor fara när de kommer ut på arbetsmarknaden om deras kompetens inte är tillräcklig. Detta skulle i värsta fall kunna leda till att både universitetet och yrket i sig får dåligt rykte. Jag skulle önska att man kan vara stolt när man tar sin examen. Stolt över att ha genomfört en krävande utbildning med bra resultat, men om nivån fortsätter att sjunka blir det ju nästan som med gymnasieskolan där alla tar studenten, godkända såväl som underkända.
Det faktum att flera orter utöver Uppsala nu erbjuder farmaceutisk utbildning medför att alla studieplatser inte längre fylls trots att alla sökande tas in. Detta leder till låg antagningspoäng och utbildningen utformas därefter. Fakulteterna får betalt per student och är därför ekonomiskt beroende av att studieplatserna fylls och att majoriteten av studenterna sedan klarar sig. Ännu en orsak till sänkt kvalitet är minskat intresse för farmaci. Farmaceuter utanför apoteken är en dold yrkesgrupp som måste bli bättre på att marknadsföra sig. När jag gick sista året på gymnasiet hade jag, liksom vanligt folk, ingen aning om vad apotekare- respektive receptarieyrket egentligen innebär. Jag vet dock att åtgärder nu har börjat vidtagas för att öka det allmänna medvetandet och intresset för farmaceutisk utbildning. Genom projektet FFF (Framtid För Farmaceuter) anordnades i våras en informationshelg på kårhuset Pharmen för gymnasieelever från hela Sverige, vilket var ett bra initiativ.
Att politikerna nu har fått en högskola för alla, som Björn Lindeke skriver, håller jag fullständigt med om. I Sverige försöker man ständigt fösa in alla i samma fålla och blundar för att vi har olika förutsättningar. Om studenterna sedan inte klarar sig verkar man hellre lösa problemet genom att sänka kraven än att gå back ekonomiskt eller svärta ner den fina statistiken.
Anna Celén
Apotekarstudent
Uppsala
Ur studentens perspektiv
Jag blev mycket glad över Björn Lindekes debattinlägg om sänkt kvalitet på farmaceutisk utbildning. Det var på tiden att någon tar upp detta känsliga ämne och som student har jag själv observerat hur kraven sänks på min utbildning. Det verkar som om alla studenter oavsett kunskapsnivå ska släppas igenom. Jag vet doktorander som i princip har blivit beordrade att godkänna studenter trots att de inte uppfyller kraven. Vissa tentor ligger på för låg nivå i förhållande till kursens omfång. Flera föreläsare tar sig inte ens tid att skriva nya frågor utan använder samma år efter år. För att inte tala om omtentor där svårighetsgraden lär vara ytterligare sänkt.
Hos ambitiösa studenter är detta fenomen inte särskilt uppskattat och leder till att studiemotivationen sänks. Vad tjänar det till att plugga ordentligt när de som inte gör det klarar sig utmärkt ändå? Visserligen vet man innerst inne att man lär för livet och inte för tentan, men irritationen kvarstår över att vissa bara glider igenom utan större ansträngning. Skillnaden i studenters inställning och kunskapsnivå blir särskilt tydlig vid grupparbete som det tycks ha gått inflation i. Samarbete med andra kan vara väldigt givande, förutsatt att alla gör lika mycket. Problemet är bara att det sällan är fallet, vilket inte bara medför att flitiga och ansvarsfulla studenter får dra det tyngsta lasset utan även att de som inte hade klarat sig på egen hand ändå blir godkända, tack vare andras insats.
Mot slutet av utbildningen finns fortfarande studenter kvar som har sådana brister i kunskap och engagemang att man undrar hur de kan släppas igenom gång på gång. Det är en stor fara när de kommer ut på arbetsmarknaden om deras kompetens inte är tillräcklig. Detta skulle i värsta fall kunna leda till att både universitetet och yrket i sig får dåligt rykte. Jag skulle önska att man kan vara stolt när man tar sin examen. Stolt över att ha genomfört en krävande utbildning med bra resultat, men om nivån fortsätter att sjunka blir det ju nästan som med gymnasieskolan där alla tar studenten, godkända såväl som underkända.
Det faktum att flera orter utöver Uppsala nu erbjuder farmaceutisk utbildning medför att alla studieplatser inte längre fylls trots att alla sökande tas in. Detta leder till låg antagningspoäng och utbildningen utformas därefter. Fakulteterna får betalt per student och är därför ekonomiskt beroende av att studieplatserna fylls och att majoriteten av studenterna sedan klarar sig. Ännu en orsak till sänkt kvalitet är minskat intresse för farmaci. Farmaceuter utanför apoteken är en dold yrkesgrupp som måste bli bättre på att marknadsföra sig. När jag gick sista året på gymnasiet hade jag, liksom vanligt folk, ingen aning om vad apotekare- respektive receptarieyrket egentligen innebär. Jag vet dock att åtgärder nu har börjat vidtagas för att öka det allmänna medvetandet och intresset för farmaceutisk utbildning. Genom projektet FFF (Framtid För Farmaceuter) anordnades i våras en informationshelg på kårhuset Pharmen för gymnasieelever från hela Sverige, vilket var ett bra initiativ.
Att politikerna nu har fått en högskola för alla, som Björn Lindeke skriver, håller jag fullständigt med om. I Sverige försöker man ständigt fösa in alla i samma fålla och blundar för att vi har olika förutsättningar. Om studenterna sedan inte klarar sig verkar man hellre lösa problemet genom att sänka kraven än att gå back ekonomiskt eller svärta ner den fina statistiken.
Anna Celén
Apotekarstudent
Uppsala
Ur studentens perspektiv
Jag blev mycket glad över Björn Lindekes debattinlägg om sänkt kvalitet på farmaceutisk utbildning. Det var på tiden att någon tar upp detta känsliga ämne och som student har jag själv observerat hur kraven sänks på min utbildning. Det verkar som om alla studenter oavsett kunskapsnivå ska släppas igenom. Jag vet doktorander som i princip har blivit beordrade att godkänna studenter trots att de inte uppfyller kraven. Vissa tentor ligger på för låg nivå i förhållande till kursens omfång. Flera föreläsare tar sig inte ens tid att skriva nya frågor utan använder samma år efter år. För att inte tala om omtentor där svårighetsgraden lär vara ytterligare sänkt.
Hos ambitiösa studenter är detta fenomen inte särskilt uppskattat och leder till att studiemotivationen sänks. Vad tjänar det till att plugga ordentligt när de som inte gör det klarar sig utmärkt ändå? Visserligen vet man innerst inne att man lär för livet och inte för tentan, men irritationen kvarstår över att vissa bara glider igenom utan större ansträngning. Skillnaden i studenters inställning och kunskapsnivå blir särskilt tydlig vid grupparbete som det tycks ha gått inflation i. Samarbete med andra kan vara väldigt givande, förutsatt att alla gör lika mycket. Problemet är bara att det sällan är fallet, vilket inte bara medför att flitiga och ansvarsfulla studenter får dra det tyngsta lasset utan även att de som inte hade klarat sig på egen hand ändå blir godkända, tack vare andras insats.
Mot slutet av utbildningen finns fortfarande studenter kvar som har sådana brister i kunskap och engagemang att man undrar hur de kan släppas igenom gång på gång. Det är en stor fara när de kommer ut på arbetsmarknaden om deras kompetens inte är tillräcklig. Detta skulle i värsta fall kunna leda till att både universitetet och yrket i sig får dåligt rykte. Jag skulle önska att man kan vara stolt när man tar sin examen. Stolt över att ha genomfört en krävande utbildning med bra resultat, men om nivån fortsätter att sjunka blir det ju nästan som med gymnasieskolan där alla tar studenten, godkända såväl som underkända.
Det faktum att flera orter utöver Uppsala nu erbjuder farmaceutisk utbildning medför att alla studieplatser inte längre fylls trots att alla sökande tas in. Detta leder till låg antagningspoäng och utbildningen utformas därefter. Fakulteterna får betalt per student och är därför ekonomiskt beroende av att studieplatserna fylls och att majoriteten av studenterna sedan klarar sig. Ännu en orsak till sänkt kvalitet är minskat intresse för farmaci. Farmaceuter utanför apoteken är en dold yrkesgrupp som måste bli bättre på att marknadsföra sig. När jag gick sista året på gymnasiet hade jag, liksom vanligt folk, ingen aning om vad apotekare- respektive receptarieyrket egentligen innebär. Jag vet dock att åtgärder nu har börjat vidtagas för att öka det allmänna medvetandet och intresset för farmaceutisk utbildning. Genom projektet FFF (Framtid För Farmaceuter) anordnades i våras en informationshelg på kårhuset Pharmen för gymnasieelever från hela Sverige, vilket var ett bra initiativ.
Att politikerna nu har fått en högskola för alla, som Björn Lindeke skriver, håller jag fullständigt med om. I Sverige försöker man ständigt fösa in alla i samma fålla och blundar för att vi har olika förutsättningar. Om studenterna sedan inte klarar sig verkar man hellre lösa problemet genom att sänka kraven än att gå back ekonomiskt eller svärta ner den fina statistiken.
Anna Celén
Apotekarstudent
Uppsala
?Även under en bakvänd keps kan huvudet vara på skaft?
Som ytterst ansvariga för grundutbildningen vid Farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet välkomnar vi debatten om farmaceutisk utbildning. En insändare från Björn Lindeke och ett inlägg av Agneta Bladh i Läkemedelsvärlden 9/03, samt ett inlägg av Anna Celén i detta nummer, berör alla utbildningspolitik och kvalitet inom farmaceutisk utbildning.
Uppsala har en lång tradition av goda och engagerade studenter. Vi har på senare år märkt av det generellt minskande intresset för naturvetenskap även om det fortfarande finns ett gott intresse för farmaceutiska utbildningar. Samtidigt har antalet utbildningsplatser drastiskt ökat i Sverige, från 320 till 629 per år på bara två år. En konsekvens av detta är att studenterna har lägre antagningspoäng och risken är stor att många har ett sämre utgångsläge än tidigare. Detta märks i ett markant ökat antal underkända studenter. Vi för en kontinuerlig kvalitetsdiskussion där vi frågat oss vilka åtgärder vi bör ta. Det vi alla var överens om på ett tidigt stadium var att vi inte skulle tumma på utbildningskvaliteten. Avnämare säger oss att en student från våra farmaceutiska utbildningar är attraktiv för de vet att studenten genomgått en gedigen utbildning, så var stolt Anna! Det är vår självklara ambition att upprätthålla en hög kvalitet och kunskapsnivå på programmen. Att en låg antagningspoäng skulle styra utformningen på ett sådant sätt att kunskapskraven sänks är oss helt främmande.
Fakulteten och Farmacevtiska studentkåren samarbetar väl i rekryteringsaktiviteter, som Anna Celén nämner, och för att ständigt förbättra program och studenternas situation. Vi erbjuder diagnostiska test, undervisar i studieteknik och vi inför ?Supplemental Instructions?, där äldre studenter handleder yngre, allt för att underlätta inlärning utan att sänka krav. Vi arbetar för att öka yrkesanknytning i programmen och kunskapen om farmaceuter bland allmänheten. Lärarkåren har regelbundna möten, utbildningar, med mera för att hantera en föränderlig arbetssituation. Vi har ett löpande kvalitetsarbete där studenterna uppmanas vara mer delaktiga. Anna nämner att de ambitiösa studenterna ofta drar det tyngsta lasset
i grupparbeten medan en del andra kan slinka igenom och bli godkända utan att själva visa sina kunskaper. Vi har observerat problemet och arbetar för att motverka det genom att öka den enskilde studentens delaktighet och aktivitet i olika moment. Tidigare har studentkåren och lärarna varit överens om att inte ha graderade betyg men detta borde kanske omprövas nu, stämningarna har svängt bland lärare och studenter, som just Anna Celéns inlägg antyder.
Björn Lindeke belyser ett viktigt utbildningspolitiskt problem men målar också upp en bild av bristande disciplin bland våra studenter. Detta stämmer inte överens med vårt huvudintryck; att vi har socialt begåvade, positiva, ambitiösa studenter. Även under en bakvänd keps kan huvudet vara på skaft och hjärtat på rätt ställe. Till sist en uppmaning till er farmaceuter runt om i landet: uppmana ungdomar i er närhet att bli läkemedelsexperter, det öppnar vida möjligheter för dem att finna intressanta jobb!
Ingrid Nylander
Ordförande i Farmaceutiska grundutbildningskommittén
Lennart Dencker
Dekanus, Farmaceutiska fakulteten
?Även under en bakvänd keps kan huvudet vara på skaft?
Som ytterst ansvariga för grundutbildningen vid Farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet välkomnar vi debatten om farmaceutisk utbildning. En insändare från Björn Lindeke och ett inlägg av Agneta Bladh i Läkemedelsvärlden 9/03, samt ett inlägg av Anna Celén i detta nummer, berör alla utbildningspolitik och kvalitet inom farmaceutisk utbildning.
Uppsala har en lång tradition av goda och engagerade studenter. Vi har på senare år märkt av det generellt minskande intresset för naturvetenskap även om det fortfarande finns ett gott intresse för farmaceutiska utbildningar. Samtidigt har antalet utbildningsplatser drastiskt ökat i Sverige, från 320 till 629 per år på bara två år. En konsekvens av detta är att studenterna har lägre antagningspoäng och risken är stor att många har ett sämre utgångsläge än tidigare. Detta märks i ett markant ökat antal underkända studenter. Vi för en kontinuerlig kvalitetsdiskussion där vi frågat oss vilka åtgärder vi bör ta. Det vi alla var överens om på ett tidigt stadium var att vi inte skulle tumma på utbildningskvaliteten. Avnämare säger oss att en student från våra farmaceutiska utbildningar är attraktiv för de vet att studenten genomgått en gedigen utbildning, så var stolt Anna! Det är vår självklara ambition att upprätthålla en hög kvalitet och kunskapsnivå på programmen. Att en låg antagningspoäng skulle styra utformningen på ett sådant sätt att kunskapskraven sänks är oss helt främmande.
Fakulteten och Farmacevtiska studentkåren samarbetar väl i rekryteringsaktiviteter, som Anna Celén nämner, och för att ständigt förbättra program och studenternas situation. Vi erbjuder diagnostiska test, undervisar i studieteknik och vi inför ?Supplemental Instructions?, där äldre studenter handleder yngre, allt för att underlätta inlärning utan att sänka krav. Vi arbetar för att öka yrkesanknytning i programmen och kunskapen om farmaceuter bland allmänheten. Lärarkåren har regelbundna möten, utbildningar, med mera för att hantera en föränderlig arbetssituation. Vi har ett löpande kvalitetsarbete där studenterna uppmanas vara mer delaktiga. Anna nämner att de ambitiösa studenterna ofta drar det tyngsta lasset
i grupparbeten medan en del andra kan slinka igenom och bli godkända utan att själva visa sina kunskaper. Vi har observerat problemet och arbetar för att motverka det genom att öka den enskilde studentens delaktighet och aktivitet i olika moment. Tidigare har studentkåren och lärarna varit överens om att inte ha graderade betyg men detta borde kanske omprövas nu, stämningarna har svängt bland lärare och studenter, som just Anna Celéns inlägg antyder.
Björn Lindeke belyser ett viktigt utbildningspolitiskt problem men målar också upp en bild av bristande disciplin bland våra studenter. Detta stämmer inte överens med vårt huvudintryck; att vi har socialt begåvade, positiva, ambitiösa studenter. Även under en bakvänd keps kan huvudet vara på skaft och hjärtat på rätt ställe. Till sist en uppmaning till er farmaceuter runt om i landet: uppmana ungdomar i er närhet att bli läkemedelsexperter, det öppnar vida möjligheter för dem att finna intressanta jobb!
Ingrid Nylander
Ordförande i Farmaceutiska grundutbildningskommittén
Lennart Dencker
Dekanus, Farmaceutiska fakulteten
?Även under en bakvänd keps kan huvudet vara på skaft?
Som ytterst ansvariga för grundutbildningen vid Farmaceutiska fakulteten vid Uppsala universitet välkomnar vi debatten om farmaceutisk utbildning. En insändare från Björn Lindeke och ett inlägg av Agneta Bladh i Läkemedelsvärlden 9/03, samt ett inlägg av Anna Celén i detta nummer, berör alla utbildningspolitik och kvalitet inom farmaceutisk utbildning.
Uppsala har en lång tradition av goda och engagerade studenter. Vi har på senare år märkt av det generellt minskande intresset för naturvetenskap även om det fortfarande finns ett gott intresse för farmaceutiska utbildningar. Samtidigt har antalet utbildningsplatser drastiskt ökat i Sverige, från 320 till 629 per år på bara två år. En konsekvens av detta är att studenterna har lägre antagningspoäng och risken är stor att många har ett sämre utgångsläge än tidigare. Detta märks i ett markant ökat antal underkända studenter. Vi för en kontinuerlig kvalitetsdiskussion där vi frågat oss vilka åtgärder vi bör ta. Det vi alla var överens om på ett tidigt stadium var att vi inte skulle tumma på utbildningskvaliteten. Avnämare säger oss att en student från våra farmaceutiska utbildningar är attraktiv för de vet att studenten genomgått en gedigen utbildning, så var stolt Anna! Det är vår självklara ambition att upprätthålla en hög kvalitet och kunskapsnivå på programmen. Att en låg antagningspoäng skulle styra utformningen på ett sådant sätt att kunskapskraven sänks är oss helt främmande.
Fakulteten och Farmacevtiska studentkåren samarbetar väl i rekryteringsaktiviteter, som Anna Celén nämner, och för att ständigt förbättra program och studenternas situation. Vi erbjuder diagnostiska test, undervisar i studieteknik och vi inför ?Supplemental Instructions?, där äldre studenter handleder yngre, allt för att underlätta inlärning utan att sänka krav. Vi arbetar för att öka yrkesanknytning i programmen och kunskapen om farmaceuter bland allmänheten. Lärarkåren har regelbundna möten, utbildningar, med mera för att hantera en föränderlig arbetssituation. Vi har ett löpande kvalitetsarbete där studenterna uppmanas vara mer delaktiga. Anna nämner att de ambitiösa studenterna ofta drar det tyngsta lasset
i grupparbeten medan en del andra kan slinka igenom och bli godkända utan att själva visa sina kunskaper. Vi har observerat problemet och arbetar för att motverka det genom att öka den enskilde studentens delaktighet och aktivitet i olika moment. Tidigare har studentkåren och lärarna varit överens om att inte ha graderade betyg men detta borde kanske omprövas nu, stämningarna har svängt bland lärare och studenter, som just Anna Celéns inlägg antyder.
Björn Lindeke belyser ett viktigt utbildningspolitiskt problem men målar också upp en bild av bristande disciplin bland våra studenter. Detta stämmer inte överens med vårt huvudintryck; att vi har socialt begåvade, positiva, ambitiösa studenter. Även under en bakvänd keps kan huvudet vara på skaft och hjärtat på rätt ställe. Till sist en uppmaning till er farmaceuter runt om i landet: uppmana ungdomar i er närhet att bli läkemedelsexperter, det öppnar vida möjligheter för dem att finna intressanta jobb!
Ingrid Nylander
Ordförande i Farmaceutiska grundutbildningskommittén
Lennart Dencker
Dekanus, Farmaceutiska fakulteten
För många utbildningsplatser ? inte utbildningsdepartementets bord?
Innehållet i statssekreteraren Agneta Bladhs svar på mitt inlägg i förra numret är kanske inte oväntat. Man skyller ifrån sig ? vi har inget ansvar utan varje högskola bestämmer själv ? och så uppstår en situation där hela havet stormar.
Agneta Bladh framhåller det moderna samhällets allt högre krav på goda kunskaper och att anställda har högskoleutbildning. Att många har högskoleutbildning är inte samma sak som att alla har goda kunskaper. Situationen för hela utbildningsområdet leder till att vi får en massutbildad population med bristfällig eller medelmåttig kunskap på bekostnad av den gedigna kompetensen som skapar välfärd. Sverige har goda förutsättningar för att ta fram kompetensförädlade varor och tjänster, men genom vår jämlikhetsgrundade och jantelagsstyrda ?medelmåttsmentalitet? blir vi omkörda av andra i vår omgivning. Någonstans måste man vara bäst. Inom till exempel idrotten är det numer bara guldmedaljen som gäller. I inlägget ?Massuniversiteten är en effekt av utbildningspolitikens självbedrägeri? i DN Debatt den 7 september säger Stig Strömholm, Uppsala universitets tidigare rektor, egentligen allt som behöver sägas.
För att säkerställa kompetens krävs en helhetssyn och ett ansvarstagande och då går det inte att hänvisa till att antalet utbildningsplatser bestäms av varje högskola själv vilket lätt kan bli föremål för lokalpolitisk opportunism. Högskoleverket har visserligen en granskande funktion för att se till att utbildningarna håller måttet, men man frågar sig ibland hur töjbara måtten är. Vad det gäller den senaste utvärderingen i ämnet kemi fanns ett och annat att beakta och vissa avnämarsynpunkter föreföll det enligt uppgift inte vara politiskt opportunt att ta med i slutdokumentet.
Agneta Bladh meddelar slutligen att regeringen sjösatt ett kvalitetsprogram även för förskola, skola och vuxenutbildning. Det är glädjande och det är bara att hoppas att programmet är genomtänkt. Man har onekligen en del att arbeta med. Som Stockholms stads skolinspektör nyligen uttryckte det i DN, ?när det exempelvis gäller teknik är undervisningssituationen under all kritik?. Stig Strömholm slutar sitt inlägg med orden att skolan skall vara en trogen bevarare av den samlade kulturtraditionen och försöka hålla en civiliserad och bildningsfrämjande livsstil vid liv. Jag utgår ifrån att det sjösatta kvalitetsprogrammet
innehåller tillräckligt av normer för hur man skall bete sig.
Vasa sjösattes 1628. Vi vet alla hur det gick!
Björn Lindeke
Professor, vd Apotekarsocieteten
Miljarder hit och dit
I samband med årets politikervecka i Almedalen passade Apoteket och Vårdförbundet på att presentera rapporten ?Felaktig och ineffektiv läkemedelsanvändning kostar tio miljarder per år?. På sidan tre i rapporten anges kostnaden uppemot tio miljarder. Under rubriken slutsatser anges att direkta och indirekta kostnader uppgår till över 30 miljarder. Eftersom de direkta kostnaderna enligt rapporten är 24,5 miljarder och ett generöst ?över? kan sträckas till 31 blir de indirekta kostnaderna 6,5 miljarder. 6,5 blir i rapporten uppemot tio, som blir tio på första sidan.
Underlaget till de skisserade beräkningarna utgörs av nio projekt som farmacevter och sjuksköterskor medverkat i för att förbättra läkemedelsanvändningen. Endast i två av dessa ? Läkemedelsgenomgång på äldreboende i Uppsala respektive Norrbotten ? redovisas några potentiella besparingar i kronor. I det senare fallet sägs att projektet överfört till nationell nivå kan ge en besparing på 0,2 miljarder.
Det är nödvändigt med försöksprojekt för att finna vägar att förbättra läkemedelsanvändningen och som så är de redovisade initiativen bra. Men varför är det så lite fokus på de ekonomiska effekterna av projekten?
I rapporten hävdas också att de tio miljarderna som kan sparas ?skulle kunna användas till mer angelägna uppgifter?. Det är en sanning med modifikationer. Även om vi lyckas att väsentligt förbättra läkemedelsanvändningen kommer den alltid att ge upphov till oönskade men omfattande följdkostnader. Det är en lärdom från trafikområdet, där nollvisionen gick en hastig död till mötes.
Det är i sammanhanget förvånande att rapporten inte nämner de olika förskrivarstöd, som är under introduktion. Överhuvudtaget är det märkligt att inte läkarnas roll för bättre läkemedelsanvändning behandlas i rapporten. De står ju trots allt ofta i centrum för behandlingen tillsammans med patienterna.
Vi behöver inte fler politiska utspel om besparingar på läkemedelsområdet. Vi behöver forskning och fakta kring hur stora läkemedlens följdkostnader är och vilka insatser som kan ge störst besparingar. Då kan vi göra något åt dem ? inte bara prata kring dem.
Anders Cronlund
Utbildningschef Läkemedelsakademin
Miljarder hit och dit
I samband med årets politikervecka i Almedalen passade Apoteket och Vårdförbundet på att presentera rapporten ?Felaktig och ineffektiv läkemedelsanvändning kostar tio miljarder per år?. På sidan tre i rapporten anges kostnaden uppemot tio miljarder. Under rubriken slutsatser anges att direkta och indirekta kostnader uppgår till över 30 miljarder. Eftersom de direkta kostnaderna enligt rapporten är 24,5 miljarder och ett generöst ?över? kan sträckas till 31 blir de indirekta kostnaderna 6,5 miljarder. 6,5 blir i rapporten uppemot tio, som blir tio på första sidan.
Underlaget till de skisserade beräkningarna utgörs av nio projekt som farmacevter och sjuksköterskor medverkat i för att förbättra läkemedelsanvändningen. Endast i två av dessa ? Läkemedelsgenomgång på äldreboende i Uppsala respektive Norrbotten ? redovisas några potentiella besparingar i kronor. I det senare fallet sägs att projektet överfört till nationell nivå kan ge en besparing på 0,2 miljarder.
Det är nödvändigt med försöksprojekt för att finna vägar att förbättra läkemedelsanvändningen och som så är de redovisade initiativen bra. Men varför är det så lite fokus på de ekonomiska effekterna av projekten?
I rapporten hävdas också att de tio miljarderna som kan sparas ?skulle kunna användas till mer angelägna uppgifter?. Det är en sanning med modifikationer. Även om vi lyckas att väsentligt förbättra läkemedelsanvändningen kommer den alltid att ge upphov till oönskade men omfattande följdkostnader. Det är en lärdom från trafikområdet, där nollvisionen gick en hastig död till mötes.
Det är i sammanhanget förvånande att rapporten inte nämner de olika förskrivarstöd, som är under introduktion. Överhuvudtaget är det märkligt att inte läkarnas roll för bättre läkemedelsanvändning behandlas i rapporten. De står ju trots allt ofta i centrum för behandlingen tillsammans med patienterna.
Vi behöver inte fler politiska utspel om besparingar på läkemedelsområdet. Vi behöver forskning och fakta kring hur stora läkemedlens följdkostnader är och vilka insatser som kan ge störst besparingar. Då kan vi göra något åt dem ? inte bara prata kring dem.
Anders Cronlund
Utbildningschef Läkemedelsakademin
Miljarder hit och dit
I samband med årets politikervecka i Almedalen passade Apoteket och Vårdförbundet på att presentera rapporten ?Felaktig och ineffektiv läkemedelsanvändning kostar tio miljarder per år?. På sidan tre i rapporten anges kostnaden uppemot tio miljarder. Under rubriken slutsatser anges att direkta och indirekta kostnader uppgår till över 30 miljarder. Eftersom de direkta kostnaderna enligt rapporten är 24,5 miljarder och ett generöst ?över? kan sträckas till 31 blir de indirekta kostnaderna 6,5 miljarder. 6,5 blir i rapporten uppemot tio, som blir tio på första sidan.
Underlaget till de skisserade beräkningarna utgörs av nio projekt som farmacevter och sjuksköterskor medverkat i för att förbättra läkemedelsanvändningen. Endast i två av dessa ? Läkemedelsgenomgång på äldreboende i Uppsala respektive Norrbotten ? redovisas några potentiella besparingar i kronor. I det senare fallet sägs att projektet överfört till nationell nivå kan ge en besparing på 0,2 miljarder.
Det är nödvändigt med försöksprojekt för att finna vägar att förbättra läkemedelsanvändningen och som så är de redovisade initiativen bra. Men varför är det så lite fokus på de ekonomiska effekterna av projekten?
I rapporten hävdas också att de tio miljarderna som kan sparas ?skulle kunna användas till mer angelägna uppgifter?. Det är en sanning med modifikationer. Även om vi lyckas att väsentligt förbättra läkemedelsanvändningen kommer den alltid att ge upphov till oönskade men omfattande följdkostnader. Det är en lärdom från trafikområdet, där nollvisionen gick en hastig död till mötes.
Det är i sammanhanget förvånande att rapporten inte nämner de olika förskrivarstöd, som är under introduktion. Överhuvudtaget är det märkligt att inte läkarnas roll för bättre läkemedelsanvändning behandlas i rapporten. De står ju trots allt ofta i centrum för behandlingen tillsammans med patienterna.
Vi behöver inte fler politiska utspel om besparingar på läkemedelsområdet. Vi behöver forskning och fakta kring hur stora läkemedlens följdkostnader är och vilka insatser som kan ge störst besparingar. Då kan vi göra något åt dem ? inte bara prata kring dem.
Anders Cronlund
Utbildningschef Läkemedelsakademin
Chefen som brinner för tuffa prövningar
Alla Carola Lemnes jobb, utom det första, har kommit till genom slumpens ingivelse. Hon har blivit tillfrågad istället för att själv söka.
I dag ser hon första steget till industrin som en milstolpe. Redan nu känns vd-jobbet på Danderyds sjukhus som en annan vattendelare.
Det avgörande med att hon tog jobbet på Danderyd var dels ledarskapsutmaningen, dels att sjukhuset ombildades till bolag under den borgerliga politiska ledningen 1999.
? Jag har jättekul på jobbet. Jag tycker om att se saker som kan förbättras, förändra dem, bygga upp och starta nytt, utan att vara en klockren entreprenör. Och är man road av ledarskap är sjukhus bland de största utmaningarna.
Arbetar dygnet runt
Om Danderyds sjukhus avbolagiseras lämnar hon vd-posten. Inte i protest, utan för att spelreglerna då blir helt annorlunda.
? Politiskt direktstyrda organisationer kan varje vecka ändra åsikt och inställning efter vad som står i tidningarna. Inget ont om politiker, men de har en annan agenda och det passar inte för att leda en komplex verksamhet som ett akutsjukhus.
Styrelsen i Danderyds sjukhus AB är tillsatt av landstinget, på professionell basis, utan att innehålla några politiker.
Som tur är, för sin egen del, ser hon ingen akut risk att sjukhuset kommer att avbolagiseras, eftersom Danderyd ses som en lyckad bolagisering. Trots marginell vinst.
? Akutvård går inte att strömlinjeforma. Vi måste alltid ha plats för det oförutsedda och måste ha öppet dygnet runt. Att ha en jourlinje öppen dygnet runt kräver mellan fem och åtta doktorer vilket ger låg vinstmarginal. De akutsjukhus som går riktigt bra runt om i världen ligger på 3-4 procent. Då är det ingen tillfällighet att privata vårdföretaget Capio bara har ett akutsjukhus, St Görans sjukhus, och inte tänker köpa fler.
Problemet är att våra krav på sjukvården har ökat. Det görs mer i dag än någonsin tidigare, men köerna krymper inte. Indikationerna har glidit och i dag görs många ingrepp mycket tidigare.
? För 15 år sen gjordes en starroperation först när du var blind på ena ögat och började bli det även på det andra. Då opererades ett öga. I dag opererar man vid första tillstymmelsen på första ögat.
? Konsekvensen blir att vi snart får bita i det sura äpplet och välja, eftersom vi kan göra mycket mer än vad det offentliga kan betala för.
Helst på engelska
Hon pratar rappt utan att tveka. Hon är välformulerad och genomtänkt. Det är inte alls förvånande att hon brinner för det hon gör. Därför arbetar hon långa dagar, ibland kvällar, emellanåt på helgen.
Men privatlivet får sin del, det är hon noga med. Mannen och dottern umgås hon mycket med, likaså vänner. Musik står högt upp på intresselistan, liksom matlagning och goda viner. Hon läser mycket böcker, tre fyra stycken som hon varvar emellan är inte ovanligt, ofta på engelska.
? Jag läser lika bra på engelska som på svenska eftersom jag började i engelsk skola som femåring i Göteborg. Dessutom är det engelska utbudet bättre och jag föredrar oöversatta böcker.
Fram till förra sommaren putsade familjen på en gammal cigarrformad träbåt. Men det dåliga samvetet tog över allt mer då det inte putsades så mycket som det borde.
? Jag har också sjungit mycket, i körer, och gör lite inhopp då och då.
Vid sidan av det kulturella har forskningen haft en given plats, i varje fall sen hon började på Schering-Plough. Medicinska chefen såg en doktorstitel närmast som ett krav för att hon skulle komma någon vart. Därför fick Carola Lemne avsatt tid en dag i veckan för att forska och disputera. Tacksam tog hon chansen och doktorerade slutligen inom klinisk hypertoniforskning.
Trots vd-posten driver hon i dag ett forskningsprojekt på Karolinska Institutet. Tack vare hjälp från duktiga medarbetar blir det en artikel eller två om året.
? Det är skönt att ha något som är helt annorlunda. Sen sänder det rätt signaler till min personal eftersom Danderyds sjukhus är ett universitetssjukhus.
Gillar prövningar
Hon var den första ickefarmacevten att ta plats i Apotekarsocietetens styrelse år 1998.
Men redan 1991 var hon, som ordförande i Förening för klinisk prövning, delaktig i arbetet som ledde till införandet av Diplom i klinisk prövning. Tanken med det var att definiera kvalitetskrav för att höja kompetensen bland dem som arbetade med kliniska prövningar, för att upprätthålla och helst höja kvaliteten i Sverige.
? En annan tanke var att göra det tydligt vad man måste kunna för att driva kliniska prövningar.
Diskussionerna hade startat några år tidigare men stötte på motstånd från industrin som var rädd för ökade kostnader. Idén var död men tanken levde kvar. Diskussionen fördes vidare i styrelsen i föreningen.
? Det är ett fantastiskt organ, där finns representanter från Läkemedelsverket, etikkommittéer, sjukvården och läkemedelsföretagen. Där kan diskussionen föras på ett oerhört konstruktivt sätt.
Till slut köpte alla inblandade idéen eftersom diplomeringen görs efter en tentamen efter flera års erfarenhet med utbildning efter hand. Istället för en specifik utbildning.
För att säkerställa kvaliteten bildades 1994 Svenska utbildningsrådet för klinisk prövning . Föreningen fick utse dem som skulle sitta med i rådet men det är branschen som föreslår kandidater.
? Vi hade första diplomeringen 1995. Det har blivit ungefär vad vi hoppades, ingen masstillströmning men det ska det inte vara heller. Då har vi lagt nivån fel.
Kräver säkra leveranser
Sverige har flera gånger utpekats som ett dyrt land att driva prövningar i. Därför förlorar vi många studier till lågkostnadsländer som öststaterna och länder i Sydamerika.
Men problemet är inte prövarna, de finns. Att Sverige skulle vara extra dyrt håller hon inte heller med om, USA är dyrare. Enligt Carola Lemne måste de svenska dotterbolagen bli bättre på att marknadsföra sig och den kompetens som finns här.
? Den svenska kompetensen på dotterbolaget måste vara ett tillskott för moderbolaget. Därför räcker det inte att kunna kliniska prövningar från A till O, du måste kunna läkemedelsutveckling också.
? Om man som medicinsk chef på ett svenskt dotterbolag anses kompetent nog att ingå i en utvecklingsprojektgrupp, då kommer också prövningarna till Sverige.
Det allra viktigaste för Sveriges del, för att återta positionen bland de stora prövningsländerna, är att bli bättre på att leverera patienter i tid.
? Om du säger att du kan leverera 150 patienter till den siste oktober, och verkligen gör det, då betalar företagen. Hellre det än att de går till en okänd prövare i en öststat eller Sydamerika. De älskar förutsägbarhet.
I det avseendet är läkemedelsindustrin vanedjur, de är beredda att betala för leverans. Kostnaden är viktig, men inte dödsviktigt. Kostnaderna i Sverige har blivit höga men inte för höga.
? Det är viktigare att lova och hålla leverans i tid. Där är Sveriges rykte inte hundraprocentigt.
Speciellt viktigt när länder i Östeuropa och Sydamerika är både billiga och allt bättre på att leverera patienter i tid.
För mycket kontroll
Hon är positiv till den självsanering som läkemedelsindustrin har genomfört under senare år, framför allt kring marknadsföring, resor och utbetalningar av arvoden vid kliniska prövningar.
Däremot tycker hon att det gått för långt på prövningssidan. Det har blivit för mycket pappersarbete och kontroll, ett arbete som företagen själva drivit på, längre än nödvändigt.
? Myndigheterna flyttar fram positionerna, men för att vara på den säkra sidan flyttar företagen fram ännu lite till. Sen skyller man på myndigheterna att man måste göra så mycket. Det finns ett gap mellan vad myndigheterna kräver och vad industrin själva har hittat på för att vara helt säker, i bästa välmening, men det blir ju dyrt.
? Men läkemedelsindustrin är fortfarande en bortskämd bransch, penningmässigt, med goda marginaler. Jag tror att det finns en hel del smärtsam strukturomvandling kvar att göra. Förr eller senare går något företag i konkurs.
Industrins USA-beroende oroar henne. I dag finns mycket som talar för att vinsterna där kommer att gå ner ytterligare och framtiden ser inte lika ljus ut som för 5-10 år sedan. Ökad generisk konkurrens, parallellimport och ovilja från konsumenter och myndigheter att betala företagens höga priser kommer att slå på nedersta resultatraden.
? Sjukvårdssystemen i hela västvärlden dignar. Vi har ungefär samma problem överallt, oavsett finansieringsform, och kommer inte har råd att betala fantasisummor för nya läkemedel, oavsett hur bra de är.
Extremt skråbetonad
Farmacevterna har en given roll ute på sjukhusen, men exakt i vilken roll är hon inte riktigt klar över ännu. De har specialistkunskaper utöver läkarens som borde användas.
? Läkares läkemedelskunskaper är läkande, de vet inte så mycket om medlet, medan farmacevterna kan medlet mycket bättre. Jag är övertygad att där finns mycket att hämta, men det är svårt att finansiera. Om vi anställer en farmacevt blir vi inte av med en enda doktor. Vi kan inte räkna hem det med mindre läkemedelsanvändning. Däremot i längden genom färre biverkningar och mindre interaktioner.
Hon är positiv till samarbete mellan farmacevter och läkare men oroas över det revirtänkande som båda grupper besitter.
? Sjukvården är extremt skråbetonad, och farmacevterna är inte ett dugg bättre. Det gör att andra har svårt att släppa in dem, samtidigt som läkare vet väldigt litet om farmacevterna, ?Ska de komma in här och tala om för mig vad jag ska skriva ut för läkemedel?. Å andra sidan kan farmacevterna skriva folk på näsan och säga ?aja baja?. Det behövs god vilja från båda håll.
Lösningen är personbunden, någon drar igång ett projekt, någon som andra har förtroende för. Det måste vara ett projekt som ger omedelbar nytta direkt ute på avdelningen.
? Det måste finnas ett behov ute på klinikerna. Det behöver inte nödvändigtvis vara något farmacevtiskt, snarare något praktiskt. Det som apoteket gör bra är statistik och analyser över läkemedelsanvändningen på sjukhuset. Det är en klockren roll för apoteket som vi har direkt nytta av.
Har ändrat ståndpunkt
Förr i tiden, under den första vändan i sjukvården, tyckte hon att alla politiker och chefer var idioter.
? Så tycker man rätt ofta i vården, men det tycker jag inte längre. När man förstår systemet och ser hur det hänger ihop så inser man att det finns chefer som inte är idioter och politiker som är förnuftiga.
Kvotering är en annan het potatis. Där har hon gått från nej till kanske.
? Kvotering har jag alltid varit helt emot. När Tham-professurerna skulle inrättas 1995 skrev jag och några andra kvinnliga forskare ett öppet brev till Carl Tham och uppmanade honom att inte inrätta ett andra klassens lag. Men sen, med tilltagande erfarenhet, tycker jag inte att det är lika helkorkat som jag tyckte då.
Hon menar att vi bedömer människor olika, och att det är svårt att bedöma kompetens objektivt.
? Det finns många män som fått sina jobb av fel anledning och varken har kompetens eller meriter. Skulle det då vara så förskräckligt om kvinnor skulle få jobb av fel anledning? Kanske inte. Jag är inte framme vid ja ännu men jag har definitivt lämnat nej.
Kanske är det ännu en vattendelare som närmar sig.
Chefen som brinner för tuffa prövningar
Alla Carola Lemnes jobb, utom det första, har kommit till genom slumpens ingivelse. Hon har blivit tillfrågad istället för att själv söka.
I dag ser hon första steget till industrin som en milstolpe. Redan nu känns vd-jobbet på Danderyds sjukhus som en annan vattendelare.
Det avgörande med att hon tog jobbet på Danderyd var dels ledarskapsutmaningen, dels att sjukhuset ombildades till bolag under den borgerliga politiska ledningen 1999.
? Jag har jättekul på jobbet. Jag tycker om att se saker som kan förbättras, förändra dem, bygga upp och starta nytt, utan att vara en klockren entreprenör. Och är man road av ledarskap är sjukhus bland de största utmaningarna.
Arbetar dygnet runt
Om Danderyds sjukhus avbolagiseras lämnar hon vd-posten. Inte i protest, utan för att spelreglerna då blir helt annorlunda.
? Politiskt direktstyrda organisationer kan varje vecka ändra åsikt och inställning efter vad som står i tidningarna. Inget ont om politiker, men de har en annan agenda och det passar inte för att leda en komplex verksamhet som ett akutsjukhus.
Styrelsen i Danderyds sjukhus AB är tillsatt av landstinget, på professionell basis, utan att innehålla några politiker.
Som tur är, för sin egen del, ser hon ingen akut risk att sjukhuset kommer att avbolagiseras, eftersom Danderyd ses som en lyckad bolagisering. Trots marginell vinst.
? Akutvård går inte att strömlinjeforma. Vi måste alltid ha plats för det oförutsedda och måste ha öppet dygnet runt. Att ha en jourlinje öppen dygnet runt kräver mellan fem och åtta doktorer vilket ger låg vinstmarginal. De akutsjukhus som går riktigt bra runt om i världen ligger på 3-4 procent. Då är det ingen tillfällighet att privata vårdföretaget Capio bara har ett akutsjukhus, St Görans sjukhus, och inte tänker köpa fler.
Problemet är att våra krav på sjukvården har ökat. Det görs mer i dag än någonsin tidigare, men köerna krymper inte. Indikationerna har glidit och i dag görs många ingrepp mycket tidigare.
? För 15 år sen gjordes en starroperation först när du var blind på ena ögat och började bli det även på det andra. Då opererades ett öga. I dag opererar man vid första tillstymmelsen på första ögat.
? Konsekvensen blir att vi snart får bita i det sura äpplet och välja, eftersom vi kan göra mycket mer än vad det offentliga kan betala för.
Helst på engelska
Hon pratar rappt utan att tveka. Hon är välformulerad och genomtänkt. Det är inte alls förvånande att hon brinner för det hon gör. Därför arbetar hon långa dagar, ibland kvällar, emellanåt på helgen.
Men privatlivet får sin del, det är hon noga med. Mannen och dottern umgås hon mycket med, likaså vänner. Musik står högt upp på intresselistan, liksom matlagning och goda viner. Hon läser mycket böcker, tre fyra stycken som hon varvar emellan är inte ovanligt, ofta på engelska.
? Jag läser lika bra på engelska som på svenska eftersom jag började i engelsk skola som femåring i Göteborg. Dessutom är det engelska utbudet bättre och jag föredrar oöversatta böcker.
Fram till förra sommaren putsade familjen på en gammal cigarrformad träbåt. Men det dåliga samvetet tog över allt mer då det inte putsades så mycket som det borde.
? Jag har också sjungit mycket, i körer, och gör lite inhopp då och då.
Vid sidan av det kulturella har forskningen haft en given plats, i varje fall sen hon började på Schering-Plough. Medicinska chefen såg en doktorstitel närmast som ett krav för att hon skulle komma någon vart. Därför fick Carola Lemne avsatt tid en dag i veckan för att forska och disputera. Tacksam tog hon chansen och doktorerade slutligen inom klinisk hypertoniforskning.
Trots vd-posten driver hon i dag ett forskningsprojekt på Karolinska Institutet. Tack vare hjälp från duktiga medarbetar blir det en artikel eller två om året.
? Det är skönt att ha något som är helt annorlunda. Sen sänder det rätt signaler till min personal eftersom Danderyds sjukhus är ett universitetssjukhus.
Gillar prövningar
Hon var den första ickefarmacevten att ta plats i Apotekarsocietetens styrelse år 1998.
Men redan 1991 var hon, som ordförande i Förening för klinisk prövning, delaktig i arbetet som ledde till införandet av Diplom i klinisk prövning. Tanken med det var att definiera kvalitetskrav för att höja kompetensen bland dem som arbetade med kliniska prövningar, för att upprätthålla och helst höja kvaliteten i Sverige.
? En annan tanke var att göra det tydligt vad man måste kunna för att driva kliniska prövningar.
Diskussionerna hade startat några år tidigare men stötte på motstånd från industrin som var rädd för ökade kostnader. Idén var död men tanken levde kvar. Diskussionen fördes vidare i styrelsen i föreningen.
? Det är ett fantastiskt organ, där finns representanter från Läkemedelsverket, etikkommittéer, sjukvården och läkemedelsföretagen. Där kan diskussionen föras på ett oerhört konstruktivt sätt.
Till slut köpte alla inblandade idéen eftersom diplomeringen görs efter en tentamen efter flera års erfarenhet med utbildning efter hand. Istället för en specifik utbildning.
För att säkerställa kvaliteten bildades 1994 Svenska utbildningsrådet för klinisk prövning . Föreningen fick utse dem som skulle sitta med i rådet men det är branschen som föreslår kandidater.
? Vi hade första diplomeringen 1995. Det har blivit ungefär vad vi hoppades, ingen masstillströmning men det ska det inte vara heller. Då har vi lagt nivån fel.
Kräver säkra leveranser
Sverige har flera gånger utpekats som ett dyrt land att driva prövningar i. Därför förlorar vi många studier till lågkostnadsländer som öststaterna och länder i Sydamerika.
Men problemet är inte prövarna, de finns. Att Sverige skulle vara extra dyrt håller hon inte heller med om, USA är dyrare. Enligt Carola Lemne måste de svenska dotterbolagen bli bättre på att marknadsföra sig och den kompetens som finns här.
? Den svenska kompetensen på dotterbolaget måste vara ett tillskott för moderbolaget. Därför räcker det inte att kunna kliniska prövningar från A till O, du måste kunna läkemedelsutveckling också.
? Om man som medicinsk chef på ett svenskt dotterbolag anses kompetent nog att ingå i en utvecklingsprojektgrupp, då kommer också prövningarna till Sverige.
Det allra viktigaste för Sveriges del, för att återta positionen bland de stora prövningsländerna, är att bli bättre på att leverera patienter i tid.
? Om du säger att du kan leverera 150 patienter till den siste oktober, och verkligen gör det, då betalar företagen. Hellre det än att de går till en okänd prövare i en öststat eller Sydamerika. De älskar förutsägbarhet.
I det avseendet är läkemedelsindustrin vanedjur, de är beredda att betala för leverans. Kostnaden är viktig, men inte dödsviktigt. Kostnaderna i Sverige har blivit höga men inte för höga.
? Det är viktigare att lova och hålla leverans i tid. Där är Sveriges rykte inte hundraprocentigt.
Speciellt viktigt när länder i Östeuropa och Sydamerika är både billiga och allt bättre på att leverera patienter i tid.
För mycket kontroll
Hon är positiv till den självsanering som läkemedelsindustrin har genomfört under senare år, framför allt kring marknadsföring, resor och utbetalningar av arvoden vid kliniska prövningar.
Däremot tycker hon att det gått för långt på prövningssidan. Det har blivit för mycket pappersarbete och kontroll, ett arbete som företagen själva drivit på, längre än nödvändigt.
? Myndigheterna flyttar fram positionerna, men för att vara på den säkra sidan flyttar företagen fram ännu lite till. Sen skyller man på myndigheterna att man måste göra så mycket. Det finns ett gap mellan vad myndigheterna kräver och vad industrin själva har hittat på för att vara helt säker, i bästa välmening, men det blir ju dyrt.
? Men läkemedelsindustrin är fortfarande en bortskämd bransch, penningmässigt, med goda marginaler. Jag tror att det finns en hel del smärtsam strukturomvandling kvar att göra. Förr eller senare går något företag i konkurs.
Industrins USA-beroende oroar henne. I dag finns mycket som talar för att vinsterna där kommer att gå ner ytterligare och framtiden ser inte lika ljus ut som för 5-10 år sedan. Ökad generisk konkurrens, parallellimport och ovilja från konsumenter och myndigheter att betala företagens höga priser kommer att slå på nedersta resultatraden.
? Sjukvårdssystemen i hela västvärlden dignar. Vi har ungefär samma problem överallt, oavsett finansieringsform, och kommer inte har råd att betala fantasisummor för nya läkemedel, oavsett hur bra de är.
Extremt skråbetonad
Farmacevterna har en given roll ute på sjukhusen, men exakt i vilken roll är hon inte riktigt klar över ännu. De har specialistkunskaper utöver läkarens som borde användas.
? Läkares läkemedelskunskaper är läkande, de vet inte så mycket om medlet, medan farmacevterna kan medlet mycket bättre. Jag är övertygad att där finns mycket att hämta, men det är svårt att finansiera. Om vi anställer en farmacevt blir vi inte av med en enda doktor. Vi kan inte räkna hem det med mindre läkemedelsanvändning. Däremot i längden genom färre biverkningar och mindre interaktioner.
Hon är positiv till samarbete mellan farmacevter och läkare men oroas över det revirtänkande som båda grupper besitter.
? Sjukvården är extremt skråbetonad, och farmacevterna är inte ett dugg bättre. Det gör att andra har svårt att släppa in dem, samtidigt som läkare vet väldigt litet om farmacevterna, ?Ska de komma in här och tala om för mig vad jag ska skriva ut för läkemedel?. Å andra sidan kan farmacevterna skriva folk på näsan och säga ?aja baja?. Det behövs god vilja från båda håll.
Lösningen är personbunden, någon drar igång ett projekt, någon som andra har förtroende för. Det måste vara ett projekt som ger omedelbar nytta direkt ute på avdelningen.
? Det måste finnas ett behov ute på klinikerna. Det behöver inte nödvändigtvis vara något farmacevtiskt, snarare något praktiskt. Det som apoteket gör bra är statistik och analyser över läkemedelsanvändningen på sjukhuset. Det är en klockren roll för apoteket som vi har direkt nytta av.
Har ändrat ståndpunkt
Förr i tiden, under den första vändan i sjukvården, tyckte hon att alla politiker och chefer var idioter.
? Så tycker man rätt ofta i vården, men det tycker jag inte längre. När man förstår systemet och ser hur det hänger ihop så inser man att det finns chefer som inte är idioter och politiker som är förnuftiga.
Kvotering är en annan het potatis. Där har hon gått från nej till kanske.
? Kvotering har jag alltid varit helt emot. När Tham-professurerna skulle inrättas 1995 skrev jag och några andra kvinnliga forskare ett öppet brev till Carl Tham och uppmanade honom att inte inrätta ett andra klassens lag. Men sen, med tilltagande erfarenhet, tycker jag inte att det är lika helkorkat som jag tyckte då.
Hon menar att vi bedömer människor olika, och att det är svårt att bedöma kompetens objektivt.
? Det finns många män som fått sina jobb av fel anledning och varken har kompetens eller meriter. Skulle det då vara så förskräckligt om kvinnor skulle få jobb av fel anledning? Kanske inte. Jag är inte framme vid ja ännu men jag har definitivt lämnat nej.
Kanske är det ännu en vattendelare som närmar sig.
Chefen som brinner för tuffa prövningar
Alla Carola Lemnes jobb, utom det första, har kommit till genom slumpens ingivelse. Hon har blivit tillfrågad istället för att själv söka.
I dag ser hon första steget till industrin som en milstolpe. Redan nu känns vd-jobbet på Danderyds sjukhus som en annan vattendelare.
Det avgörande med att hon tog jobbet på Danderyd var dels ledarskapsutmaningen, dels att sjukhuset ombildades till bolag under den borgerliga politiska ledningen 1999.
? Jag har jättekul på jobbet. Jag tycker om att se saker som kan förbättras, förändra dem, bygga upp och starta nytt, utan att vara en klockren entreprenör. Och är man road av ledarskap är sjukhus bland de största utmaningarna.
Arbetar dygnet runt
Om Danderyds sjukhus avbolagiseras lämnar hon vd-posten. Inte i protest, utan för att spelreglerna då blir helt annorlunda.
? Politiskt direktstyrda organisationer kan varje vecka ändra åsikt och inställning efter vad som står i tidningarna. Inget ont om politiker, men de har en annan agenda och det passar inte för att leda en komplex verksamhet som ett akutsjukhus.
Styrelsen i Danderyds sjukhus AB är tillsatt av landstinget, på professionell basis, utan att innehålla några politiker.
Som tur är, för sin egen del, ser hon ingen akut risk att sjukhuset kommer att avbolagiseras, eftersom Danderyd ses som en lyckad bolagisering. Trots marginell vinst.
? Akutvård går inte att strömlinjeforma. Vi måste alltid ha plats för det oförutsedda och måste ha öppet dygnet runt. Att ha en jourlinje öppen dygnet runt kräver mellan fem och åtta doktorer vilket ger låg vinstmarginal. De akutsjukhus som går riktigt bra runt om i världen ligger på 3-4 procent. Då är det ingen tillfällighet att privata vårdföretaget Capio bara har ett akutsjukhus, St Görans sjukhus, och inte tänker köpa fler.
Problemet är att våra krav på sjukvården har ökat. Det görs mer i dag än någonsin tidigare, men köerna krymper inte. Indikationerna har glidit och i dag görs många ingrepp mycket tidigare.
? För 15 år sen gjordes en starroperation först när du var blind på ena ögat och började bli det även på det andra. Då opererades ett öga. I dag opererar man vid första tillstymmelsen på första ögat.
? Konsekvensen blir att vi snart får bita i det sura äpplet och välja, eftersom vi kan göra mycket mer än vad det offentliga kan betala för.
Helst på engelska
Hon pratar rappt utan att tveka. Hon är välformulerad och genomtänkt. Det är inte alls förvånande att hon brinner för det hon gör. Därför arbetar hon långa dagar, ibland kvällar, emellanåt på helgen.
Men privatlivet får sin del, det är hon noga med. Mannen och dottern umgås hon mycket med, likaså vänner. Musik står högt upp på intresselistan, liksom matlagning och goda viner. Hon läser mycket böcker, tre fyra stycken som hon varvar emellan är inte ovanligt, ofta på engelska.
? Jag läser lika bra på engelska som på svenska eftersom jag började i engelsk skola som femåring i Göteborg. Dessutom är det engelska utbudet bättre och jag föredrar oöversatta böcker.
Fram till förra sommaren putsade familjen på en gammal cigarrformad träbåt. Men det dåliga samvetet tog över allt mer då det inte putsades så mycket som det borde.
? Jag har också sjungit mycket, i körer, och gör lite inhopp då och då.
Vid sidan av det kulturella har forskningen haft en given plats, i varje fall sen hon började på Schering-Plough. Medicinska chefen såg en doktorstitel närmast som ett krav för att hon skulle komma någon vart. Därför fick Carola Lemne avsatt tid en dag i veckan för att forska och disputera. Tacksam tog hon chansen och doktorerade slutligen inom klinisk hypertoniforskning.
Trots vd-posten driver hon i dag ett forskningsprojekt på Karolinska Institutet. Tack vare hjälp från duktiga medarbetar blir det en artikel eller två om året.
? Det är skönt att ha något som är helt annorlunda. Sen sänder det rätt signaler till min personal eftersom Danderyds sjukhus är ett universitetssjukhus.
Gillar prövningar
Hon var den första ickefarmacevten att ta plats i Apotekarsocietetens styrelse år 1998.
Men redan 1991 var hon, som ordförande i Förening för klinisk prövning, delaktig i arbetet som ledde till införandet av Diplom i klinisk prövning. Tanken med det var att definiera kvalitetskrav för att höja kompetensen bland dem som arbetade med kliniska prövningar, för att upprätthålla och helst höja kvaliteten i Sverige.
? En annan tanke var att göra det tydligt vad man måste kunna för att driva kliniska prövningar.
Diskussionerna hade startat några år tidigare men stötte på motstånd från industrin som var rädd för ökade kostnader. Idén var död men tanken levde kvar. Diskussionen fördes vidare i styrelsen i föreningen.
? Det är ett fantastiskt organ, där finns representanter från Läkemedelsverket, etikkommittéer, sjukvården och läkemedelsföretagen. Där kan diskussionen föras på ett oerhört konstruktivt sätt.
Till slut köpte alla inblandade idéen eftersom diplomeringen görs efter en tentamen efter flera års erfarenhet med utbildning efter hand. Istället för en specifik utbildning.
För att säkerställa kvaliteten bildades 1994 Svenska utbildningsrådet för klinisk prövning . Föreningen fick utse dem som skulle sitta med i rådet men det är branschen som föreslår kandidater.
? Vi hade första diplomeringen 1995. Det har blivit ungefär vad vi hoppades, ingen masstillströmning men det ska det inte vara heller. Då har vi lagt nivån fel.
Kräver säkra leveranser
Sverige har flera gånger utpekats som ett dyrt land att driva prövningar i. Därför förlorar vi många studier till lågkostnadsländer som öststaterna och länder i Sydamerika.
Men problemet är inte prövarna, de finns. Att Sverige skulle vara extra dyrt håller hon inte heller med om, USA är dyrare. Enligt Carola Lemne måste de svenska dotterbolagen bli bättre på att marknadsföra sig och den kompetens som finns här.
? Den svenska kompetensen på dotterbolaget måste vara ett tillskott för moderbolaget. Därför räcker det inte att kunna kliniska prövningar från A till O, du måste kunna läkemedelsutveckling också.
? Om man som medicinsk chef på ett svenskt dotterbolag anses kompetent nog att ingå i en utvecklingsprojektgrupp, då kommer också prövningarna till Sverige.
Det allra viktigaste för Sveriges del, för att återta positionen bland de stora prövningsländerna, är att bli bättre på att leverera patienter i tid.
? Om du säger att du kan leverera 150 patienter till den siste oktober, och verkligen gör det, då betalar företagen. Hellre det än att de går till en okänd prövare i en öststat eller Sydamerika. De älskar förutsägbarhet.
I det avseendet är läkemedelsindustrin vanedjur, de är beredda att betala för leverans. Kostnaden är viktig, men inte dödsviktigt. Kostnaderna i Sverige har blivit höga men inte för höga.
? Det är viktigare att lova och hålla leverans i tid. Där är Sveriges rykte inte hundraprocentigt.
Speciellt viktigt när länder i Östeuropa och Sydamerika är både billiga och allt bättre på att leverera patienter i tid.
För mycket kontroll
Hon är positiv till den självsanering som läkemedelsindustrin har genomfört under senare år, framför allt kring marknadsföring, resor och utbetalningar av arvoden vid kliniska prövningar.
Däremot tycker hon att det gått för långt på prövningssidan. Det har blivit för mycket pappersarbete och kontroll, ett arbete som företagen själva drivit på, längre än nödvändigt.
? Myndigheterna flyttar fram positionerna, men för att vara på den säkra sidan flyttar företagen fram ännu lite till. Sen skyller man på myndigheterna att man måste göra så mycket. Det finns ett gap mellan vad myndigheterna kräver och vad industrin själva har hittat på för att vara helt säker, i bästa välmening, men det blir ju dyrt.
? Men läkemedelsindustrin är fortfarande en bortskämd bransch, penningmässigt, med goda marginaler. Jag tror att det finns en hel del smärtsam strukturomvandling kvar att göra. Förr eller senare går något företag i konkurs.
Industrins USA-beroende oroar henne. I dag finns mycket som talar för att vinsterna där kommer att gå ner ytterligare och framtiden ser inte lika ljus ut som för 5-10 år sedan. Ökad generisk konkurrens, parallellimport och ovilja från konsumenter och myndigheter att betala företagens höga priser kommer att slå på nedersta resultatraden.
? Sjukvårdssystemen i hela västvärlden dignar. Vi har ungefär samma problem överallt, oavsett finansieringsform, och kommer inte har råd att betala fantasisummor för nya läkemedel, oavsett hur bra de är.
Extremt skråbetonad
Farmacevterna har en given roll ute på sjukhusen, men exakt i vilken roll är hon inte riktigt klar över ännu. De har specialistkunskaper utöver läkarens som borde användas.
? Läkares läkemedelskunskaper är läkande, de vet inte så mycket om medlet, medan farmacevterna kan medlet mycket bättre. Jag är övertygad att där finns mycket att hämta, men det är svårt att finansiera. Om vi anställer en farmacevt blir vi inte av med en enda doktor. Vi kan inte räkna hem det med mindre läkemedelsanvändning. Däremot i längden genom färre biverkningar och mindre interaktioner.
Hon är positiv till samarbete mellan farmacevter och läkare men oroas över det revirtänkande som båda grupper besitter.
? Sjukvården är extremt skråbetonad, och farmacevterna är inte ett dugg bättre. Det gör att andra har svårt att släppa in dem, samtidigt som läkare vet väldigt litet om farmacevterna, ?Ska de komma in här och tala om för mig vad jag ska skriva ut för läkemedel?. Å andra sidan kan farmacevterna skriva folk på näsan och säga ?aja baja?. Det behövs god vilja från båda håll.
Lösningen är personbunden, någon drar igång ett projekt, någon som andra har förtroende för. Det måste vara ett projekt som ger omedelbar nytta direkt ute på avdelningen.
? Det måste finnas ett behov ute på klinikerna. Det behöver inte nödvändigtvis vara något farmacevtiskt, snarare något praktiskt. Det som apoteket gör bra är statistik och analyser över läkemedelsanvändningen på sjukhuset. Det är en klockren roll för apoteket som vi har direkt nytta av.
Har ändrat ståndpunkt
Förr i tiden, under den första vändan i sjukvården, tyckte hon att alla politiker och chefer var idioter.
? Så tycker man rätt ofta i vården, men det tycker jag inte längre. När man förstår systemet och ser hur det hänger ihop så inser man att det finns chefer som inte är idioter och politiker som är förnuftiga.
Kvotering är en annan het potatis. Där har hon gått från nej till kanske.
? Kvotering har jag alltid varit helt emot. När Tham-professurerna skulle inrättas 1995 skrev jag och några andra kvinnliga forskare ett öppet brev till Carl Tham och uppmanade honom att inte inrätta ett andra klassens lag. Men sen, med tilltagande erfarenhet, tycker jag inte att det är lika helkorkat som jag tyckte då.
Hon menar att vi bedömer människor olika, och att det är svårt att bedöma kompetens objektivt.
? Det finns många män som fått sina jobb av fel anledning och varken har kompetens eller meriter. Skulle det då vara så förskräckligt om kvinnor skulle få jobb av fel anledning? Kanske inte. Jag är inte framme vid ja ännu men jag har definitivt lämnat nej.
Kanske är det ännu en vattendelare som närmar sig.
En mer intelligent läkemedelsprövning
Hade vi kommit fem år senare, skulle p-pillret aldrig godkänts. Carl Djerassi var säker på sin bedömning när jag intervjuade honom på hans tjänsterum på Stanford för två höstar sedan. Den kemiska födelsen av The Pill, som skulle revolutionera kvinnors liv och egenmakt, kan dateras exakt: 15 oktober 1951 i det labb i Mexico City som leddes av den unge kemisten Carl Djerassi. 50 år senare är Djerassi alltjämt vital och verksam och fylld av reflexioner.
De första p-pillren nådde marknaden 1960-62. Över två miljoner amerikanska kvinnor använde p-piller redan 1963. Men 60-talet såg samtidigt framväxten av nya rörelser som kom att prägla sin tid: miljörörelsen, konsumentrörelsen, feministrörelsen. Alla var skeptiska till teknologi och till stora företag. De nyttjade de extrema möjligheter till skadeståndsprocesser som USA erbjuder. Ett antal läkemedelsskandaler knäckte den totala utvecklingsoptimism som rådde på 50-talet. Pendeln slog över i ett krav på ?absolut säkerhet?. I det klimatet hade p-pillret inte kunnat få godkännande av den amerikanska läkemedelsmyndigheten, FDA.
Det nya klimatet, som vi lever med än i dag, hade sina goda effekter: en mer kritisk allmänhet och en mer omsorgsfull läkemedelsprövning. Men det rymde samtidigt två felaktiga och skadliga föreställningar:
1. Det finns något sådant som ?absolut säkerhet?.
2. Verkningar och sidoeffekter av nya läkemedel kan fastställas före godkännande, om prövningen bara är tillräckligt noggrann.
Föreställningarna är felaktiga, eftersom verkningar ofta är en fråga om sannolikheter och sällan kan reduceras till ett enkelt ?ja eller nej?. Och det är omöjligt att med kliniska prövningar på några hundra individer fånga alla sidoeffekter som kan tänkas framträda med tiden, när miljoner människor använder ett läkemedel. P-pillret är ett gott exempel: inga kliniska studier i världen hade kunnat identifiera den lilla riskökning för blodpropp som blev tydlig när miljoner kvinnor använde pillret. Cancerrisken för den första generationen p-piller kan inte avgöras förrän nu.
Föreställningarna är skadliga, eftersom de negligerar att risker måste vägas mot nyttan, som i sin tur innefattar risken av att ingenting göra. Denna vägning blir ännu mer nödvändig, när den nya bioteknologin gör det möjligt att angripa svårare problem med stor plussida. Nya bromsmediciner för Parkinson och Alzheimer, nya cancerdroger är exempel. Är det rimligt att begära att patienter vars hela liv eller livsmening står på spel ska vänta ytterligare tio år på att nya droger ska visa sig ?absolut säkra?? Kommer inte patientorganisationer, vår tids gräsrotsrörelse, att revoltera?
FDA kom i augusti med riktlinjer som kan bli starten på en ny era i läkemedelsprövningen. Myndigheten uttrycker stor oro över att tillskotten av läkemedel har minskat, trots genombrotten inom forskningen. Antalet ?truly new drugs?, med ny molekylär sammansättning, som godkänts av FDA har minskat från 53 år 1996 till 17 år 2002, en nedgång med hela 68 procent! Orsakerna finns redan på ansökningsstadiet. Kostnaden för att utveckla ett genuint nytt läkemedel har stigit till i genomsnitt 800 miljoner dollar och med en ledtid på mer än tio år.
FDA lovar nu bidra till att snabba upp prövningsprocessen och sänka utvecklingskostnaden. Man bygger upp ett system för effektivare rapportering av effekter efter att en produkt har nått marknaden. Man ger utförligare användningsråd, så att sidoeffekter kan minskas via sättet att nyttja läkemedlet i stället för att stoppa det helt. Man startar ett nytt stort program för att kommunicera direkt med patienter rörande risker och nytta, ?Better Informed Consumers?. Med de radikalt bättre diagnosmetoderna framöver blir det också möjligt att avråda vissa grupper av individer från att använda en viss typ av läkemedel, men tillåta det för andra.
Vi går mot en betydligt mer intelligent läkemedelsprövning. Det finns faktiskt mer att säga om nya läkemedel än ?ja? eller ?nej?.