Schering anmälde Biogen för en patientskrift för Avonex, som IGM fällde. Biogen överklagade till NBL som gör en annan bedömning. Uttryck som ?bromsar sjukdomsförloppet? ska inte uppfattas som att läkemedlet stoppar eller botar en viss sjukdom, utan fördröjer den. Formuleringen ger därför inte den felaktiga bild som IGM menar.n
Annons
Home 2003
Årlig arkivering 2003
Att bromsa är inte detsamma som att bota
Schering anmälde Biogen för en patientskrift för Avonex, som IGM fällde. Biogen överklagade till NBL som gör en annan bedömning. Uttryck som ?bromsar sjukdomsförloppet? ska inte uppfattas som att läkemedlet stoppar eller botar en viss sjukdom, utan fördröjer den. Formuleringen ger därför inte den felaktiga bild som IGM menar.n
Att bromsa är inte detsamma som att bota
Schering anmälde Biogen för en patientskrift för Avonex, som IGM fällde. Biogen överklagade till NBL som gör en annan bedömning. Uttryck som ?bromsar sjukdomsförloppet? ska inte uppfattas som att läkemedlet stoppar eller botar en viss sjukdom, utan fördröjer den. Formuleringen ger därför inte den felaktiga bild som IGM menar.n
Insulin bör sättas in tidigare vid typ 2-diabetes
Det finns nästan inga studier som grundligt jämfört effekten av orala läkemedel och insulin avseende försämring av insulinsekretion vid typ 2-diabetes hos patienter som nyligen insjuknat. För att klargöra området genomförde forskare vid Karolinska sjukhuset och andra sjukhus i Sverige en jämförande studie med de två behandlingarna som nyligen publicerades i Diabetes Care (2003;26:2231-2237).
Studien visar att om man redan från början behandlar typ 2-diabetes med insulin hjälper man till att bevara patienternas egen produktion av insulin, åtminstone temporärt, och bidrar till att kontrollera blodsockernivåerna.
? Därmed vinner patienterna en hel del genom att deras sockervärden ligger bättre, de mår bättre och slipper en del komplikationer, säger Michael Alvarsson, diabetesläkare vid Karolinska sjukhuset som samordnat studien.
De 39 patienter som ingick i studien fick antingen insulin eller glibenklamid som hör till gruppen sulfonureider. Efter ett år hade insulinsekretionen ökat i insulingruppen och sjunkit i glibenklamidgruppen. Medan blodglukosnivåerna sjönk i båda grupperna under det första året, stabiliserades de i slutet av andra året i insulingruppen men steg igen hos de som behandlades med glibenklamid.
Michael Alvarsson menar att om vidare studier stöder och befäster deras resultat, kan det leda till en tidigare användning av insulin i behandling av typ 2-diabetes.
? Om insulinbehandlingen hade startat ännu tidigare än i vår studie hade vi kanske sett bättre bevarad effekt av insulin.
De flesta vuxna med typ 2-diabetes behandlas med orala läkemedel för att förbättra insulinkänslighet eller öka insulinutsöndringen, till exempel med sulfonylurea.
Sätts in sent
Insulin brukar sättas in relativt sent i förloppet, kanske när patienten haft diabetes närmare tio år. Man vet från tidigare studier att typ 2-diabetes är en progressiv sjukdom där betacellerna får allt svårare att producera insulin och så småningom behöver nästan alla patienter insulin.
I tidigare studier där man har jämfört tablettbehandling med insulin har det varit när patienten har haft diabetes ett tag.
? I vår studie har vi tagit nyupptäckta diabetiker, säger Michael Alvarsson.
Han förklarar att behandlingen i de två grupperna i studien ger olika effekt på betacellerna. Hos de som får tabletter stressas deras insulinbildande betaceller att bilda mer insulin medan hos de som får insulin får betacellerna vila.
Under det första året av studien har behandlingarna lika bra effekt på blodsockervärdet vare sig det är tabletter eller insulin. Men efter två år försämras förmågan till en bra sockerkontroll på tabletter, vilket är i linje med att de får sämre och sämre förmåga att frisätta insulin, menar Michael Alvarsson. Men om man ger insulin har de fortsatt bra sockerläge.
Man vet inte om effekten är övergående även för de som får insulin och det är något som man ska följa upp. Den aktuella studien är en analys efter två år, men patienterna har följts i genomsnitt sex år. Forskarna ska nu se om den goda effekten finns kvar efter fler år. Det skulle i så fall stärka hypotesen ytterligare att fler skulle ha glädje av insulin tidigare.
Ändrade rekommendationer
Vad kan man då ge för rekommendationer utifrån studien? Michael Alvarsson menar inte att alla ska ha insulin redan från början.
? Däremot kan man säga att det är ett problem att många typ 2-diabetiker får insulin för sent, när de kanske har haft dåliga blodsockervärden i flera år. Studien ger bra belägg för att man inte ska vara rädd för att sätta in insulin, säger han.
Men det finns ett motstånd mot insulinbehandling både hos patienter och läkare. Många patienter tycker att det är enklare att ta tabletter.
? En del är rädda för själva stickandet, men det tror jag är ett mindre problem. Man sticker sig ändå ofta i fingrarna för att mäta blodsockerhalten. När vi rekryterade patienter till studien var det väldigt få som drog sig ur för att de riskerade att få insulin, säger Michael Alvarsson.
Sen finns det ett motstånd bland vårdpersonal, mest hos de som inte är vana vid insulinbehandling. Men bland diabetesläkare finns en stark acceptans för insulin när det gäller typ 2-diabetes, menar han,
Dessutom måsta man väga in kostnader och ta hänsyn till om det är någon nackdel för patienterna. En del har varit rädda för att patienterna går upp mer i vikt med insulin, men det har inte den aktuella studien visat. Att andra studier har visat viktökning tror Michael Alvarsson beror på att dessa patienter har haft diabetes länge och då måste man ge höga insulindoser.
? När man ger insulin tidigt i förloppet är det också möjligt att hålla doserna låga och det kan vara en orsak till att våra patienter inte gått upp mer i vikt, säger han. n
Insulin bör sättas in tidigare vid typ 2-diabetes
Det finns nästan inga studier som grundligt jämfört effekten av orala läkemedel och insulin avseende försämring av insulinsekretion vid typ 2-diabetes hos patienter som nyligen insjuknat. För att klargöra området genomförde forskare vid Karolinska sjukhuset och andra sjukhus i Sverige en jämförande studie med de två behandlingarna som nyligen publicerades i Diabetes Care (2003;26:2231-2237).
Studien visar att om man redan från början behandlar typ 2-diabetes med insulin hjälper man till att bevara patienternas egen produktion av insulin, åtminstone temporärt, och bidrar till att kontrollera blodsockernivåerna.
? Därmed vinner patienterna en hel del genom att deras sockervärden ligger bättre, de mår bättre och slipper en del komplikationer, säger Michael Alvarsson, diabetesläkare vid Karolinska sjukhuset som samordnat studien.
De 39 patienter som ingick i studien fick antingen insulin eller glibenklamid som hör till gruppen sulfonureider. Efter ett år hade insulinsekretionen ökat i insulingruppen och sjunkit i glibenklamidgruppen. Medan blodglukosnivåerna sjönk i båda grupperna under det första året, stabiliserades de i slutet av andra året i insulingruppen men steg igen hos de som behandlades med glibenklamid.
Michael Alvarsson menar att om vidare studier stöder och befäster deras resultat, kan det leda till en tidigare användning av insulin i behandling av typ 2-diabetes.
? Om insulinbehandlingen hade startat ännu tidigare än i vår studie hade vi kanske sett bättre bevarad effekt av insulin.
De flesta vuxna med typ 2-diabetes behandlas med orala läkemedel för att förbättra insulinkänslighet eller öka insulinutsöndringen, till exempel med sulfonylurea.
Sätts in sent
Insulin brukar sättas in relativt sent i förloppet, kanske när patienten haft diabetes närmare tio år. Man vet från tidigare studier att typ 2-diabetes är en progressiv sjukdom där betacellerna får allt svårare att producera insulin och så småningom behöver nästan alla patienter insulin.
I tidigare studier där man har jämfört tablettbehandling med insulin har det varit när patienten har haft diabetes ett tag.
? I vår studie har vi tagit nyupptäckta diabetiker, säger Michael Alvarsson.
Han förklarar att behandlingen i de två grupperna i studien ger olika effekt på betacellerna. Hos de som får tabletter stressas deras insulinbildande betaceller att bilda mer insulin medan hos de som får insulin får betacellerna vila.
Under det första året av studien har behandlingarna lika bra effekt på blodsockervärdet vare sig det är tabletter eller insulin. Men efter två år försämras förmågan till en bra sockerkontroll på tabletter, vilket är i linje med att de får sämre och sämre förmåga att frisätta insulin, menar Michael Alvarsson. Men om man ger insulin har de fortsatt bra sockerläge.
Man vet inte om effekten är övergående även för de som får insulin och det är något som man ska följa upp. Den aktuella studien är en analys efter två år, men patienterna har följts i genomsnitt sex år. Forskarna ska nu se om den goda effekten finns kvar efter fler år. Det skulle i så fall stärka hypotesen ytterligare att fler skulle ha glädje av insulin tidigare.
Ändrade rekommendationer
Vad kan man då ge för rekommendationer utifrån studien? Michael Alvarsson menar inte att alla ska ha insulin redan från början.
? Däremot kan man säga att det är ett problem att många typ 2-diabetiker får insulin för sent, när de kanske har haft dåliga blodsockervärden i flera år. Studien ger bra belägg för att man inte ska vara rädd för att sätta in insulin, säger han.
Men det finns ett motstånd mot insulinbehandling både hos patienter och läkare. Många patienter tycker att det är enklare att ta tabletter.
? En del är rädda för själva stickandet, men det tror jag är ett mindre problem. Man sticker sig ändå ofta i fingrarna för att mäta blodsockerhalten. När vi rekryterade patienter till studien var det väldigt få som drog sig ur för att de riskerade att få insulin, säger Michael Alvarsson.
Sen finns det ett motstånd bland vårdpersonal, mest hos de som inte är vana vid insulinbehandling. Men bland diabetesläkare finns en stark acceptans för insulin när det gäller typ 2-diabetes, menar han,
Dessutom måsta man väga in kostnader och ta hänsyn till om det är någon nackdel för patienterna. En del har varit rädda för att patienterna går upp mer i vikt med insulin, men det har inte den aktuella studien visat. Att andra studier har visat viktökning tror Michael Alvarsson beror på att dessa patienter har haft diabetes länge och då måste man ge höga insulindoser.
? När man ger insulin tidigt i förloppet är det också möjligt att hålla doserna låga och det kan vara en orsak till att våra patienter inte gått upp mer i vikt, säger han. n
Insulin bör sättas in tidigare vid typ 2-diabetes
Det finns nästan inga studier som grundligt jämfört effekten av orala läkemedel och insulin avseende försämring av insulinsekretion vid typ 2-diabetes hos patienter som nyligen insjuknat. För att klargöra området genomförde forskare vid Karolinska sjukhuset och andra sjukhus i Sverige en jämförande studie med de två behandlingarna som nyligen publicerades i Diabetes Care (2003;26:2231-2237).
Studien visar att om man redan från början behandlar typ 2-diabetes med insulin hjälper man till att bevara patienternas egen produktion av insulin, åtminstone temporärt, och bidrar till att kontrollera blodsockernivåerna.
? Därmed vinner patienterna en hel del genom att deras sockervärden ligger bättre, de mår bättre och slipper en del komplikationer, säger Michael Alvarsson, diabetesläkare vid Karolinska sjukhuset som samordnat studien.
De 39 patienter som ingick i studien fick antingen insulin eller glibenklamid som hör till gruppen sulfonureider. Efter ett år hade insulinsekretionen ökat i insulingruppen och sjunkit i glibenklamidgruppen. Medan blodglukosnivåerna sjönk i båda grupperna under det första året, stabiliserades de i slutet av andra året i insulingruppen men steg igen hos de som behandlades med glibenklamid.
Michael Alvarsson menar att om vidare studier stöder och befäster deras resultat, kan det leda till en tidigare användning av insulin i behandling av typ 2-diabetes.
? Om insulinbehandlingen hade startat ännu tidigare än i vår studie hade vi kanske sett bättre bevarad effekt av insulin.
De flesta vuxna med typ 2-diabetes behandlas med orala läkemedel för att förbättra insulinkänslighet eller öka insulinutsöndringen, till exempel med sulfonylurea.
Sätts in sent
Insulin brukar sättas in relativt sent i förloppet, kanske när patienten haft diabetes närmare tio år. Man vet från tidigare studier att typ 2-diabetes är en progressiv sjukdom där betacellerna får allt svårare att producera insulin och så småningom behöver nästan alla patienter insulin.
I tidigare studier där man har jämfört tablettbehandling med insulin har det varit när patienten har haft diabetes ett tag.
? I vår studie har vi tagit nyupptäckta diabetiker, säger Michael Alvarsson.
Han förklarar att behandlingen i de två grupperna i studien ger olika effekt på betacellerna. Hos de som får tabletter stressas deras insulinbildande betaceller att bilda mer insulin medan hos de som får insulin får betacellerna vila.
Under det första året av studien har behandlingarna lika bra effekt på blodsockervärdet vare sig det är tabletter eller insulin. Men efter två år försämras förmågan till en bra sockerkontroll på tabletter, vilket är i linje med att de får sämre och sämre förmåga att frisätta insulin, menar Michael Alvarsson. Men om man ger insulin har de fortsatt bra sockerläge.
Man vet inte om effekten är övergående även för de som får insulin och det är något som man ska följa upp. Den aktuella studien är en analys efter två år, men patienterna har följts i genomsnitt sex år. Forskarna ska nu se om den goda effekten finns kvar efter fler år. Det skulle i så fall stärka hypotesen ytterligare att fler skulle ha glädje av insulin tidigare.
Ändrade rekommendationer
Vad kan man då ge för rekommendationer utifrån studien? Michael Alvarsson menar inte att alla ska ha insulin redan från början.
? Däremot kan man säga att det är ett problem att många typ 2-diabetiker får insulin för sent, när de kanske har haft dåliga blodsockervärden i flera år. Studien ger bra belägg för att man inte ska vara rädd för att sätta in insulin, säger han.
Men det finns ett motstånd mot insulinbehandling både hos patienter och läkare. Många patienter tycker att det är enklare att ta tabletter.
? En del är rädda för själva stickandet, men det tror jag är ett mindre problem. Man sticker sig ändå ofta i fingrarna för att mäta blodsockerhalten. När vi rekryterade patienter till studien var det väldigt få som drog sig ur för att de riskerade att få insulin, säger Michael Alvarsson.
Sen finns det ett motstånd bland vårdpersonal, mest hos de som inte är vana vid insulinbehandling. Men bland diabetesläkare finns en stark acceptans för insulin när det gäller typ 2-diabetes, menar han,
Dessutom måsta man väga in kostnader och ta hänsyn till om det är någon nackdel för patienterna. En del har varit rädda för att patienterna går upp mer i vikt med insulin, men det har inte den aktuella studien visat. Att andra studier har visat viktökning tror Michael Alvarsson beror på att dessa patienter har haft diabetes länge och då måste man ge höga insulindoser.
? När man ger insulin tidigt i förloppet är det också möjligt att hålla doserna låga och det kan vara en orsak till att våra patienter inte gått upp mer i vikt, säger han. n
Regelbunden användning av NSAID kan minska ASA:s skyddande effekt på hjärtat
Icke steroida antiinflammatoriska läkemedel, NSAID, kan konkurrera med acetylsalicylsyra, ASA, i kroppen hos personer som använder dem dagligen. Det gäller dock inte om man bara använder dem ibland. Det är slutsatsen i en studie vid Bringham and Women´s Hospital i Boston, USA, som nyligen publicerades i tidskriften Circulation.
Miljontals människor runt om i världen använder ASA varje dag för att minska risken för hjärtinfarkt och stroke. Det är vårt vanligaste läkemedel vid hjärtkärlsjukdom. Det användes tidigare för lättare värk och feber, men risken för biverkningar har gjort att många patienter bytt till andra smärtstillande läkemedel.
Alla NSAID påverkar Cox-1. Men ibuprofen och andra nyare NSAID stänger bara av Cox-1 tillfälligt, vilket gör dem säkrare än ASA. Enligt den amerikanska studien konkurrerar de med ASA när de tas tillsammans. Det resulterar i att om en NSAID blockerar Cox-1 före ASA så stängs Cox-1 av tillfälligt och ASA kan inte utöva sin skyddande effekt fullt ut.
Forskarna använde materialet från den stora Physicians´ Health Study, PHS, på 22 071 huvudsakligen vita män. Slutsatsen i PHS, som pågick i fem år, var att regelbunden användning av ASA reducerar risken för hjärtinfarkt med 44 procent.
I den aktuella studien jämfördes män som tog ASA med dem som dessutom tog andra NSAID för tillstånd som artrit eller huvudvärk. Forskarna fann då att risken inte hade minskat hos män i ASA-gruppen som använde NSAID regelbundet (minst 60 dagar per år). Däremot hade de som tog NSAID vid enstaka tillfällen den positiva effekten av ASA bevarad.
Forskarna har också en väldigt enkel lösning på problemet: Om patienten tar ASA ett par timmar före NSAID så kan Cox-1 vara permanent blockerad och ge full effekt. Men de betonar att teorin behöver studeras ytterligare innan den kan rekommenderas.
Circulation 2003;108:1191
Regelbunden användning av NSAID kan minska ASA:s skyddande effekt på hjärtat
Icke steroida antiinflammatoriska läkemedel, NSAID, kan konkurrera med acetylsalicylsyra, ASA, i kroppen hos personer som använder dem dagligen. Det gäller dock inte om man bara använder dem ibland. Det är slutsatsen i en studie vid Bringham and Women´s Hospital i Boston, USA, som nyligen publicerades i tidskriften Circulation.
Miljontals människor runt om i världen använder ASA varje dag för att minska risken för hjärtinfarkt och stroke. Det är vårt vanligaste läkemedel vid hjärtkärlsjukdom. Det användes tidigare för lättare värk och feber, men risken för biverkningar har gjort att många patienter bytt till andra smärtstillande läkemedel.
Alla NSAID påverkar Cox-1. Men ibuprofen och andra nyare NSAID stänger bara av Cox-1 tillfälligt, vilket gör dem säkrare än ASA. Enligt den amerikanska studien konkurrerar de med ASA när de tas tillsammans. Det resulterar i att om en NSAID blockerar Cox-1 före ASA så stängs Cox-1 av tillfälligt och ASA kan inte utöva sin skyddande effekt fullt ut.
Forskarna använde materialet från den stora Physicians´ Health Study, PHS, på 22 071 huvudsakligen vita män. Slutsatsen i PHS, som pågick i fem år, var att regelbunden användning av ASA reducerar risken för hjärtinfarkt med 44 procent.
I den aktuella studien jämfördes män som tog ASA med dem som dessutom tog andra NSAID för tillstånd som artrit eller huvudvärk. Forskarna fann då att risken inte hade minskat hos män i ASA-gruppen som använde NSAID regelbundet (minst 60 dagar per år). Däremot hade de som tog NSAID vid enstaka tillfällen den positiva effekten av ASA bevarad.
Forskarna har också en väldigt enkel lösning på problemet: Om patienten tar ASA ett par timmar före NSAID så kan Cox-1 vara permanent blockerad och ge full effekt. Men de betonar att teorin behöver studeras ytterligare innan den kan rekommenderas.
Circulation 2003;108:1191
Regelbunden användning av NSAID kan minska ASA:s skyddande effekt på hjärtat
Icke steroida antiinflammatoriska läkemedel, NSAID, kan konkurrera med acetylsalicylsyra, ASA, i kroppen hos personer som använder dem dagligen. Det gäller dock inte om man bara använder dem ibland. Det är slutsatsen i en studie vid Bringham and Women´s Hospital i Boston, USA, som nyligen publicerades i tidskriften Circulation.
Miljontals människor runt om i världen använder ASA varje dag för att minska risken för hjärtinfarkt och stroke. Det är vårt vanligaste läkemedel vid hjärtkärlsjukdom. Det användes tidigare för lättare värk och feber, men risken för biverkningar har gjort att många patienter bytt till andra smärtstillande läkemedel.
Alla NSAID påverkar Cox-1. Men ibuprofen och andra nyare NSAID stänger bara av Cox-1 tillfälligt, vilket gör dem säkrare än ASA. Enligt den amerikanska studien konkurrerar de med ASA när de tas tillsammans. Det resulterar i att om en NSAID blockerar Cox-1 före ASA så stängs Cox-1 av tillfälligt och ASA kan inte utöva sin skyddande effekt fullt ut.
Forskarna använde materialet från den stora Physicians´ Health Study, PHS, på 22 071 huvudsakligen vita män. Slutsatsen i PHS, som pågick i fem år, var att regelbunden användning av ASA reducerar risken för hjärtinfarkt med 44 procent.
I den aktuella studien jämfördes män som tog ASA med dem som dessutom tog andra NSAID för tillstånd som artrit eller huvudvärk. Forskarna fann då att risken inte hade minskat hos män i ASA-gruppen som använde NSAID regelbundet (minst 60 dagar per år). Däremot hade de som tog NSAID vid enstaka tillfällen den positiva effekten av ASA bevarad.
Forskarna har också en väldigt enkel lösning på problemet: Om patienten tar ASA ett par timmar före NSAID så kan Cox-1 vara permanent blockerad och ge full effekt. Men de betonar att teorin behöver studeras ytterligare innan den kan rekommenderas.
Circulation 2003;108:1191
Nya neuroleptika kan ge pankreatit
I en studie vid University of Nebraska College of Medicine, USA, ingick patienter som använde något av fyra antipsykotiska läkemedel. Alla fall av pankreatit, som rapporterats till det amerikanska läkemedelsverket FDA eller till medicinska tidskrifter mellan 1981 och 2002 registrerades. Av analysen, som publicerades i septembernumret av Pharmacotherapy, framgick att fler fall kunde kopplas till tre nyare neuroleptika än till det äldre haloperidol.
Totalt 192 fall av pankreatit registrerades varav 72 gällde klozapin, 62 olanzapin samt 31 risperidon. Tolv fall uppträdde hos patienter som medicinerats med haloperidol. De flesta insjuknade inom sex månader efter att behandlingen startat.n
Nya neuroleptika kan ge pankreatit
I en studie vid University of Nebraska College of Medicine, USA, ingick patienter som använde något av fyra antipsykotiska läkemedel. Alla fall av pankreatit, som rapporterats till det amerikanska läkemedelsverket FDA eller till medicinska tidskrifter mellan 1981 och 2002 registrerades. Av analysen, som publicerades i septembernumret av Pharmacotherapy, framgick att fler fall kunde kopplas till tre nyare neuroleptika än till det äldre haloperidol.
Totalt 192 fall av pankreatit registrerades varav 72 gällde klozapin, 62 olanzapin samt 31 risperidon. Tolv fall uppträdde hos patienter som medicinerats med haloperidol. De flesta insjuknade inom sex månader efter att behandlingen startat.n
Nya neuroleptika kan ge pankreatit
I en studie vid University of Nebraska College of Medicine, USA, ingick patienter som använde något av fyra antipsykotiska läkemedel. Alla fall av pankreatit, som rapporterats till det amerikanska läkemedelsverket FDA eller till medicinska tidskrifter mellan 1981 och 2002 registrerades. Av analysen, som publicerades i septembernumret av Pharmacotherapy, framgick att fler fall kunde kopplas till tre nyare neuroleptika än till det äldre haloperidol.
Totalt 192 fall av pankreatit registrerades varav 72 gällde klozapin, 62 olanzapin samt 31 risperidon. Tolv fall uppträdde hos patienter som medicinerats med haloperidol. De flesta insjuknade inom sex månader efter att behandlingen startat.n
Förklaring till terapisvikt för betastimulerare
Det är en paradox att astmatiker som behandlas kroniskt med bronkvidgande betaagonister ibland upplever en försämring av sin sjukdom och minskad effekt av läkemedlen. I en ny studie som gjorts vid University of Cincinnati, USA, beskrivs en möjlig mekanism här effekten, samt ett potentiellt nytt terapeutiskt mål för behandling av astma.
Inhalerade selektiva betaagonister är den vanligaste behandlingen för akut lindring av astmasymtom.
Vissa, men inte alla, studier har visat att om man använder dem flera gånger per dag under en längre tid så ger det brist på kontroll av sjukdomen, vilket bland annat visar sig som längre astmaattacker.
Läkemedlen verkar genom att binda till beta 2-adrenerga receptorer (beta2AR) i luftvägarna och hittills har teorin varit att en desensibilisering av beta2AR svarar för den bristande effekten. Vissa studier har visat att effekten bara finns hos personer med en speciell mutation i beta2AR-genen.
De amerikanska forskarna har i sin studie en alternativ förklaring. De visar att hög aktivering av beta2AR under lång tid leder till ökat uttryck av fosfolipas C-beta (PLC-beta) i glatt muskulatur i luftvägarna. En korsreaktion mellan PLC-beta och beta2AR resulterar till sist till en överkänslighet i luftvägarna.
Forskarna hävdar att läkemedel som har PLC-beta som mål kan ha god effekt vid behandling av astma, särskilt vid kronisk användning av betaagonister.
I en kommentar i samma nummer av tidskriften skriver experter att det är viktigt att förstå betydelsen av beta2AR. Denna kunskap kan på sikt leda till att man kan ta fram nya agonister som undviker negativa effekter av beta2AR-aktivering.
J. Clin. Invest 2003;112:495-497
Förklaring till terapisvikt för betastimulerare
Det är en paradox att astmatiker som behandlas kroniskt med bronkvidgande betaagonister ibland upplever en försämring av sin sjukdom och minskad effekt av läkemedlen. I en ny studie som gjorts vid University of Cincinnati, USA, beskrivs en möjlig mekanism här effekten, samt ett potentiellt nytt terapeutiskt mål för behandling av astma.
Inhalerade selektiva betaagonister är den vanligaste behandlingen för akut lindring av astmasymtom.
Vissa, men inte alla, studier har visat att om man använder dem flera gånger per dag under en längre tid så ger det brist på kontroll av sjukdomen, vilket bland annat visar sig som längre astmaattacker.
Läkemedlen verkar genom att binda till beta 2-adrenerga receptorer (beta2AR) i luftvägarna och hittills har teorin varit att en desensibilisering av beta2AR svarar för den bristande effekten. Vissa studier har visat att effekten bara finns hos personer med en speciell mutation i beta2AR-genen.
De amerikanska forskarna har i sin studie en alternativ förklaring. De visar att hög aktivering av beta2AR under lång tid leder till ökat uttryck av fosfolipas C-beta (PLC-beta) i glatt muskulatur i luftvägarna. En korsreaktion mellan PLC-beta och beta2AR resulterar till sist till en överkänslighet i luftvägarna.
Forskarna hävdar att läkemedel som har PLC-beta som mål kan ha god effekt vid behandling av astma, särskilt vid kronisk användning av betaagonister.
I en kommentar i samma nummer av tidskriften skriver experter att det är viktigt att förstå betydelsen av beta2AR. Denna kunskap kan på sikt leda till att man kan ta fram nya agonister som undviker negativa effekter av beta2AR-aktivering.
J. Clin. Invest 2003;112:495-497
Förklaring till terapisvikt för betastimulerare
Det är en paradox att astmatiker som behandlas kroniskt med bronkvidgande betaagonister ibland upplever en försämring av sin sjukdom och minskad effekt av läkemedlen. I en ny studie som gjorts vid University of Cincinnati, USA, beskrivs en möjlig mekanism här effekten, samt ett potentiellt nytt terapeutiskt mål för behandling av astma.
Inhalerade selektiva betaagonister är den vanligaste behandlingen för akut lindring av astmasymtom.
Vissa, men inte alla, studier har visat att om man använder dem flera gånger per dag under en längre tid så ger det brist på kontroll av sjukdomen, vilket bland annat visar sig som längre astmaattacker.
Läkemedlen verkar genom att binda till beta 2-adrenerga receptorer (beta2AR) i luftvägarna och hittills har teorin varit att en desensibilisering av beta2AR svarar för den bristande effekten. Vissa studier har visat att effekten bara finns hos personer med en speciell mutation i beta2AR-genen.
De amerikanska forskarna har i sin studie en alternativ förklaring. De visar att hög aktivering av beta2AR under lång tid leder till ökat uttryck av fosfolipas C-beta (PLC-beta) i glatt muskulatur i luftvägarna. En korsreaktion mellan PLC-beta och beta2AR resulterar till sist till en överkänslighet i luftvägarna.
Forskarna hävdar att läkemedel som har PLC-beta som mål kan ha god effekt vid behandling av astma, särskilt vid kronisk användning av betaagonister.
I en kommentar i samma nummer av tidskriften skriver experter att det är viktigt att förstå betydelsen av beta2AR. Denna kunskap kan på sikt leda till att man kan ta fram nya agonister som undviker negativa effekter av beta2AR-aktivering.
J. Clin. Invest 2003;112:495-497
NOTISER
Osteoporosmedel vid prostatacancer
Läkemedlet klodronat, som vanligen används för att motverka benskörhet, kan också ha effekt när det gäller att förhindra spridning av prostatacancer till benvävnad.
I studien ingick 311 män som behandlades med hormonterapi för benmetastaser. Forskarna kunde visa att behandling med natriumklodronat gav en minskning i spridningen till skelettet med 21 procent. Forskarna påpekar att orala medel inte absorberas så bra och att en annan beredningsform av klodronat kan ha ännu bättre effekt.
Psyket påverkar immunsystemet
De flesta är idag överens om att stress och depression minskar kroppens naturliga förmåga att bekämpa sjukdom. Forskare vid University of Wisconsin, USA, har nu bekräftat det genom att koppla aktivitet i hjärnan
De fann ett samband mellan ökad aktivitet i högra främre delen av hjärnbarken, som är kopplad till starka känslor och depression, och lägre nivåer av influensavaccinets antikroppar sex månader senare.
Hormon kopplat till fetma
Forskare i London har identifierat ett peptidhormon, PYY, som minskar aptiten och energiupptaget hos friska försökspersoner.
I en studie fick tolv feta och lika många normalviktiga personer infusioner av PYY eller placebo. Vid mätning av PYY hade normalviktiga försökspersoner 16,9 pikomol per liter och feta 10,2 pikomol. Hormonet minskade också aptiten, när personerna åt lunch två timmar efter infusionen var energiinnehållet cirka 30 procent lägre än när de inte fick PYY.