Det är en paradox att astmatiker som behandlas kroniskt med bronkvidgande betaagonister ibland upplever en försämring av sin sjukdom och minskad effekt av läkemedlen. I en ny studie som gjorts vid University of Cincinnati, USA, beskrivs en möjlig mekanism här effekten, samt ett potentiellt nytt terapeutiskt mål för behandling av astma.
Inhalerade selektiva betaagonister är den vanligaste behandlingen för akut lindring av astmasymtom.
Vissa, men inte alla, studier har visat att om man använder dem flera gånger per dag under en längre tid så ger det brist på kontroll av sjukdomen, vilket bland annat visar sig som längre astmaattacker.
Läkemedlen verkar genom att binda till beta 2-adrenerga receptorer (beta2AR) i luftvägarna och hittills har teorin varit att en desensibilisering av beta2AR svarar för den bristande effekten. Vissa studier har visat att effekten bara finns hos personer med en speciell mutation i beta2AR-genen.
De amerikanska forskarna har i sin studie en alternativ förklaring. De visar att hög aktivering av beta2AR under lång tid leder till ökat uttryck av fosfolipas C-beta (PLC-beta) i glatt muskulatur i luftvägarna. En korsreaktion mellan PLC-beta och beta2AR resulterar till sist till en överkänslighet i luftvägarna.
Forskarna hävdar att läkemedel som har PLC-beta som mål kan ha god effekt vid behandling av astma, särskilt vid kronisk användning av betaagonister.
I en kommentar i samma nummer av tidskriften skriver experter att det är viktigt att förstå betydelsen av beta2AR. Denna kunskap kan på sikt leda till att man kan ta fram nya agonister som undviker negativa effekter av beta2AR-aktivering.
J. Clin. Invest 2003;112:495-497
- Läkemedel
Förklaring till terapisvikt för betastimulerare
En ny teori om varför astmatiker ibland får sämre effekt av betaagonister efter en tid ger samtidigt hopp om ny terapi.
