Hur vore det med lite mindre samverkan?

    16 november 2017, klockan 06:00
    1

    Ingrid Helander
    Chefredaktör

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    Under de tio år jag som journalist har bevakat life science, apotek, forskning och medicin är det ett ord som förekommit oftare än något annat. Det är inte vetenskap. Inte innovation. Inte resultat. Inte ens patient. Ordet är SAMVERKAN.

    Ungefär femhundraelvamiljoner gånger har jag hört det föras fram som den ultimata lösningen på det mesta. Samverkan mellan industri och akademi måste bli bättre. Apotek och vård borde samverka mer. Olika professioner och enskilda personer ska också samverka. Om vad är oftast oklart.

    Visst förstår jag att man syftar på någon typ av gemensam insats för att utveckla saker och ting till det bättre. Men problemet är att det stannar där – vid att verka gemensamt. Samverkan har blivit ett mål i sig, vilket på sätt och vis kan förstås. Ordet visar på en viss handlingskraft men utan att förpliktiga till någon särskild aktivitet. Tyvärr blir resultatet oftast därefter, det vill säga brist på handling och brist på resultat.

    Ett förslag är därför att helt enkelt skippa ordledet ”verkan” och ersatta det med ”arbete”. Samarbete.

    Som alla vet kan ord ha starka signalvärden. Ta bara apotekens roll i ”rådkedjan” eller ”vårdkedjan” – det rådde ingen tvekan om vilken kedja apoteken själva ville tillhöra, trots den minimala språkliga skillnaden.

    Samma princip kan användas även här.

    Där samverkan känns lika aktivt som diffusion eller som ett svalt cocktailmingel för samarbete snarare tankarna till en katalytisk fusionsprocess eller uppkavlade ärmar och ett rejält dagsverke.

    Samarbete indikerar att det rör sig om en aktiv handling som två eller flera parter genomför tillsammans. Det är också svårt att samarbeta utan att ha kommit överens om vad man ska samarbeta kring, vad man vill uppnå och vem som ska göra vad och när – något som sällan eller aldrig beskrivits i de samverkanskonstellationer jag har stött på.

    Jag är övertygad om att denna samverkanssjuka finns inom alla branscher och områden. I ”min” värld är det inte sällan olika aktörer inom hälso- och sjukvården som vill samverka. Om det är för patientens skull framgår sällan. Desto vanligare är dock att aktörerna har egna idéer om vad de vill samverka kring. Inte nödvändigtvis med en motpart som är med på noterna.

    På ett nyligen besökt möte diskuterades olika former av samverkan flitigt.

    Kontentan var att alla (apotek, vård, SKL) vill samverka, förlåt samarbeta, med varandra och tycker att det är värdefullt, men att det saknas en gemensam bild av vad man ska samarbeta kring.

    Därför vill jag komma med ett konkret tips så här från sidlinjen: Äldre personer med många läkemedel.

    Alla vet att de är en utsatt grupp med både långa och ouppdaterade medicinlistor. Denna grupp har därför en överhängande risk att drabbas av skadliga läkemedelsinteraktioner, svåra biverkningar, ha en dålig följsamhet till sin behandling, med mera.

    Därför ska det, enligt föreskrifter från Socialstyrelsen, hållas regelbundna läkemedelsgenomgångar med alla patienter i målgruppen.

    En studie publicerad i Läkartidningen visar dock att både tidsbrist och bristande kunskap hos vårdpersonalen innebär att sådana läkemedelsgenomgångar inte görs i tillräcklig omfattning.

    Här ser jag ett solklart område med tydligt syfte och mål där samarbete mellan olika professioner i anslutning till patienten skulle kunna göra verklig nytta. Kanske görs det redan framgångsrikt på olika håll i landet och då är det ännu bättre – bara att kopiera och modifiera.

    Rimligt är också att börja i liten skala. Många projekt fallerar redan innan de har påbörjats eftersom de tar sikte på nationellt genomförande, vilket helt plötsligt innebär en betydligt större apparat.

    Självklart inser jag att tillvaron ofta är komplex och att alla jobbar på så gott de kan. Men när så mycket tid och engagemang läggs på påverkans- och förbättringsarbete inom life science-, apoteks-, forsknings- och hälso- och sjukvårdsområdet är det synd att man inte får ut mer.

    För att få det är första steget att sluta samverka.

    1 Kommentar

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Viktigt att minnas att 70 % av apoteken är privata och beroende av en försäljning av receptbelagt, receptfritt och handelsvaror för sin överlevnad. Fram till 80-talet var det mest receptbelagt, men under 80-talet blev fler läkemedel receptfria och handelsvaror expanderade mycket kraftigt. Att handelsvaror expanderade då kan ha berott på att receptantalet minskade något under 80-talet vissa år och man ville bredda den ekonomiska basen för att minska det ekonomiska beroendet av receptbelagt. Vården är ofta i offentlig regi och får årliga anslag och är inte ekonomiskt beroende på samma sätt som apoteken av sina kundströmmar.

      Under statliga monopolet så rationaliserades det varje år med 2 % och vinsten låg på 100-200 miljoner kr per år. Om vinsten blev större än det sänktes marginalen för receptbelagt. Under 80-talet förändrades marginalen på receptbelagt från 35 % på allt till en marginal som täckte apotekens faktiska kostnad – billiga läkemedel blev dyrare och dyra läkemedel fick ett lågt procentuellt påslag och blev billigare. Idag får apoteken ersättning för 3 minuters arbetstid för ett läkemedel. Finns kanske 20-30 sekunder att joddla under per läkemedel. Det gäller att prioritera informationen så det viktigaste kommer med. Nu tror jag inte man berör det viktigaste utan andra saker eller ger ingen information alls.

      Om apoteken skall göra mer så måste man få extra betalt för det och man talar om apotekstjänster, som ännu inte tagit fart. Om man ser vad Staten verkar vilja betala för så är det handikappvård. Personlig assistans för 30000 kostar lika mycket som läkemedel för hela befolkningen. Apotekstjänster för funktionshindrade borde gå att få pengar till och behov kan finnas eftersom man inte klarar sig helt själv utan behöver hjälp av olika slag,

      Inom marginalen kan man kanske förbättra informationen till de som får sitt läkemedel första gången och vid andra uttaget fråga om biverkningar. Vissa läkemedel har förknippats med dödsfall och biverkningar som kan vara dödliga bör man kanske fråga efter och försöka att tidigt fånga in. Sådana saker får man diskutera med läkarna.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här