Vittnesmål från en perfekt fungerande sjukvård

    4 Apr 2019, kl 10:12
    5

    Ingrid Helander
    Chefredaktör

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    Att det är illa ställt med den svenska sjukvården är numera de flesta överens om. Rapporter om långa köer, skenande kostnader, personalflykt och orimliga arbetsförhållanden är vardagsmat i media. Likaså mer personliga berättelser om när vården misslyckats med sitt uppdrag – ibland med tragiska konsekvenser. Till det kommer även alla de gånger då den givna vården inte matchat uppställda förväntningar på kanske en viss diagnos, en viss behandling eller vård på en viss nivå.

    Så är det. Och visst har svensk hälso- och sjukvård mycket att jobba på, för att uttrycka mig försiktigt.

    Men efter att nyss behövt ta del av densamma vill jag dela med mig av en bild som är den totalt motsatta. Från rådgivning hos 1177 till undersökning och bedömning på akuten och sedan uthämtande av läkemedel på apotek fanns inget mer att önska.

    Efter att ha varit lätt förkyld en tid där jobb och träning fortsatt som vanligt (sånt man gör fast man inte borde – jag vet att jag inte är ensam) sa det till slut stopp. Med lätt feber och stor trötthet stannade jag hemma från jobbet i tre dagar. Sen var jag fit for fight. Tillbaka till jobbet och de 97 trappstegen upp till redaktionen, som nog var lite jobbigare än vanligt, vilket egentligen inte var så konstigt.

    Men hemkommen efter andra jobbdagen sedan återkomsten stupade jag i säng. Febern var tillbaka. Den fortsatte uppåt och jag sov och sov. Ligger man länge får man ont i kroppen. Men ska det även göra ont när man andas? Och extra ont i vänster sida av bröstet? Efter ytterligare en dag med stigande feber men utan andra egentliga symtom (förutom bröstontet) hörde jag min mors röst: ”Borde du inte gå till doktorn?” – något jag konsekvent nekat eftersom lite feber ju inte är farligt.

    Nåja, ett samtal till 1177 kostade jag ändå på mig och efter att fått berätta om nuvarande mående och historiken (springa många mil med infektion i kroppen är inte bra – jag vet) blev rådet att uppsöka närakuten. Jag bävade lite, för detta var en söndag och man vet ju hur det är på akuten på helgerna.

    En taxiresa senare klev jag in genom dörrarna och anmälde mig i luckan. Inte var det självklart att ett feberfall som jag hade på akuten att göra, men med tanke på bröstsmärtorna passerade jag nålsögat.

    Gissa vad som hände sen.

    Utan att gå in på alla detaljer om olika undersökningar och provtagningar vill jag verkligen framhålla med vilken respekt och professionalitet jag som patient möttes av alla inblandade – läkare, sjuksköterskor och undersköterskor – som alla gjorde sitt allra bästa för att jag skulle få så bra vård som möjligt.

    Under en ganska lång väntetid inne på medicinakuten fick jag också se arbetet ”behind the scenes”, och kanske var det mitt sköra tillstånd, men jag blev nästan tårögd av att se och höra hur personalen peppade varandra, kunde skoja i ena sekunden för att i nästa vara superskärpta, hur anhöriga togs omhand och hur lugnt och metodiskt man förberedde sig på ett larm (när någon kommer in med ambulans fick jag lära mig).

    För egen del fick jag så småningom ett eget rum, med ”säng” och skarpa lysrör, för vidare provtagningar och väntan. Genom den halvöppna dörren hördes den fortsatta verksamheten som nog tyvärr innefattade en tragisk förlust för någon.

    Jag förstår att detta är vardag för vårdpersonal, särskilt på en akutmottagning. Att då som en av alla patienter som passerar förbi i flödet mötas av ett i alla fall till synes genuint engagemang från alla inblandade är både tryggt och proffsigt. Det var heller aldrig tal om att skicka hem mig innan man blivit på det klara med vad som var problemet med min feber och mitt bröstonda – och knappt ens då.

    Jag vill med denna blogg ge en motvikt till alla vittnesmål om hur dåligt den svenska vården fungerar. Visst finns det som sagt problem, men många gånger refereras det till saker som man ”hört om”. Kanske kan denna text bidra till att fler har hört om när det fungerat bra – fantastiskt bra till och med.

    Faktum är att detsamma kan sägas om alla andra gånger jag behövt söka sjukhusvård för mig själv eller för mina barn. Världsklass helt enkelt.

    Så tack alla ni i hälso- och sjukvården som gör ett så fantastiskt arbete. Och tack för vårt svenska system som gör det möjligt för alla att få vård utan att bli ruinerade. Och tack för att vi fortfarande har fungerande antibiotika (det var alltså inflammation i vänstra lungan som var problemet).

    5 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Jag har också positiva erfarenheter av sjukhusvård och det som inte fungerar så bra är vårdcentralerna. För 2 år sedan togs ett rutinblodprov och lite senare ringde telefonen och läkaren som beställt provet verkade överraskad att jag levde. Mina njurvärden var väldigt dåliga och jag skulle genast bege mig till akuten. Jag trodde det var ett felaktigt labbvärde och åkte dit. Blev inlagd pga urinstopp, så det blev kateter och dropp. Nästa morgon kom överläkaren som beställt provet och var bekymrad. Han hade dåligt samvete för att provet i år var lite försenat, men jag sa åt honom att jag kollat att volymen infusionsvätska jag fått var lika stor som urinen som jag producerat, så jag tyckte att njurarna verkade fungera bra. Blev inlagd på urologen i 2-3 dagar. Fint rum, fin utsikt och god mat. Jag stortrivdes där, men tyvärr babblade jag för mycket till sköterskan hur bra och trevligt det var och nästa morgon blev jag tyvärr utskriven och ficks surmulen ta bussen hem med påse på benet. Semestern var slut. Prostatan var 1 hg i storlek och då fungerar inte TUR eller mikrovågor utan enbart operation. Jag valde finasteridbehandling för att försöka undvika operation. 7-8 år innan så sökte jag vårdcentralen för jag ville få finasterid pga efterdropp, men det blev inget. Hade jag gått till urolog hade det blivit annat resultat säkert för de kan mäta storleken med ultraljud. Jag tror att bristerna ligger hos vårdcentralen och att kanske vissa saker som prostatabesvär skall skötas av urologen och man får prata med en sköterska där som får avgöra om det skall bli vårdcentralen eller urologen.

    2. Jag har tyvarr valdigt dalig erfarenhet med den svenska sjukvarden. Det finns sakert manga duktiga lakare och sjukskoterskor men hela systemmet ar jatte daligt…Skulle jag inte flyttad till ett annat land med mycket battre fungerande sjuvard skulle jag nog inte levd idag. Det varsta nog i Sverige ar vardcentraller och manga lakare som har stagnerat i utvecklingen. For 20 ar sedan fick jag diagnosen KOL efter manga enligt lakare luftror- och lunginflammation. Massor av onodiga pencelinbehandlingar. Ingen har skickat mig till en lungspecialist pa 15 ar. Visade sig att jag absolut inte hade KOL, att orsaken till mina problem var mogelallergi och CIRS. Jag fick valdigt svar astma pa grund av mogeltoxiner i blodet. Det ar mycket battre nu men fortfarande har manga behandlingar. Jag bli tyvarr aldrig helt aterstalld eftersom jag fick fel diagnos och behandling pa sa manga ar i Sverige. Det var samma sak med mina hofter. Jag hade jatte ont och pa akuten de har bara undersokt om jag hade blodproppar eller inte. I vardcentrallen har de sagt att det ar nerv i klam. Jag sokte ortopeden pa akuten manga ganger med sjukskoterskor har inte kvalficerad mig till nagot ortopedbesok och nar jag protesterade fick jag svaret “Om du inte tycker om vart bestut da kan du flytta fran Sverige” och lyckligvis gjorde jag det…Nar jag flog till Australien det forsta jag gjorde gick jag till vardcentrallen. Rontgen, akut remiss till ortopeden och diagnos elakartat artros i bada hofter. Allt detta bara pa nagra dagar och kort efter operation for hoftbyte i bada hofter samtidigt. Det var 3 ar sen och jag har inga problem med mina ben, kan simma, trana osv. Jag hade manga vanner i Sverige som tyvarr pa grund av felaktiga diagnoser i varcentraller lever inte langre. Nar de var jatte daliga efter nagra manader och fick vard pa sjukhuset da var det for sent…..

    3. Jag har både positiva och negativa erfarenheter!
      Men jag förstår att du bara har positiva, för när det gäller just bröstsmärtor tar alla instanser hand om patienterna på allra bästa sätt!

    4. Härligt att höra om din upplevelse, grattis, och jag förstår att du vill skriva om det som motvikt. Satt tyvärr i 6 timmar på akuten i lördags, varav tiden med läkare sammanlagt var 15 min, röntgen 20 min och gips 20min resten var alltså väntan. Personalen fantastisk när man väl fick träffa dem men att bara sitta där och vänta utan ngt att äta (automaterna med godis (!) var trasiga) i 6 timmar gör att man funderar på om det inte finns smidigare lösningar för akutsjukvården. Har dessutom andra skräckhistorier som hänt mina äldre släktingar så nej sjukvården funkar inte bra alls.
      Den mer och mer utslitna personalen gör allt de kan men hur länge kommer de orka?

    5. Några år innan urinstoppet fick jag en morgon dimsyn vid datorn och synsvårigheter. Det var som en dimma. Jag fattade ingenting, men det försvann ganska snart. Nästa morgon hände samma sak. Jag satte handen över vänstra ögat och såg utmärkt, men med handen på högra ögat var det som titta på en grå tallrik. Det gick också över. Nu beställde jag tid hos optiken och blev undersökt direkt och han såg något fel på vänstra ögat och jag fick av honom remiss till ögonkliniken. De upptäckte en blodpropp i vänstra ögat och det var den som störde synen. Överläkaren frågade varför jag gick via optikern och jag sa för att det var snabbare och enklare. Fick ingen behandling annat än efterkontroll. När jag kom hem så funderade jag över blodproppen och började ta en fjärdedels Bamyl per dag för att förebygga nya blodproppar. Vid efterkontrollen var blodproppen borta, men efterlämnade viss synnedsättning. Jag sa att den försvann kanske berodde på att jag tagit ASA förebyggande, men överläkaren påstod att det inte fungerade på ögonblodproppar för det fanns studier. Jag fick remiss till vårdcentralen för koll på blodtryck bl.a. I min enfald tänkte jag nu blir det stora pådraget med en blodpropp i ögat och remiss. Inget hände och jag fick ringa dem och påminna om det. Jag fick gå dit och lämna blodprov och sedan själv mäta mitt blodtryck med apparat i ett särskilt rum de har. Sedan skriva blodtrycket på en lapp och lämna det i en brevlåda. Sedan kom brev om att jag låg på gränsen och skulle mäta om blodtrycket själv. Lite besviken över detta eftersom jag trodde det skulle bli stora pådraget.
      Jag tror att vårdcentralerna måste förbättras. Man måste kolla vad de är dåliga på och försöka reformera just den vården. Sedan bör man fundera själv på om man skall söka privat specialist. Urolog skulle jag definitivt gå till vid prostatabesvär och inte vårdcentralen.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här