Läkemedel är en omistlig del av modern sjukvård. Ändå är läkemedel alltmer i fokus i debatten. Inte utifrån vad läkemedel kan respektive inte kan tillföra människor, deras hälsa och livskvalitet ? utan mer som kostnad för samhället. Inte utifrån vad vi långsiktigt kan och vill åstadkomma med den potential som ligger i ny vetenskap utan vad vi kollektivt anses ha råd med. Läkemedel utgör en växande del av den totala vårdkostnaden. Vi har vant oss från den ekonomiska debatten att se det som ett problem. Paradoxalt nog vore det dock ett betydande problem och ett stort misslyckande för den medicinska utvecklingen om förhållandet vore det omvända. Det är lätt att se sambandet inom vissa områden ? vi behöver inte längre lägga stora resurser på magsårskirurgi eller hålla tiotusentals patienter i resurskrävande sluten psykiatrisk vård (38 000 patienter 1964). Sambanden inom andra områden är inte lika tydliga men finns där ekonomiskt såväl som mänskligt.
Grunden för bra och hållbara beslut måste därför bygga på en tydlig målsättning för sjukvårds-området i sin helhet, en genomgripande analys av hur vi på effektivaste sätt når målsättningen samt samhällsekonomiska kostnader och vinster. Att hantera läkemedel isolerat leder till kortsiktiga och ineffektiva åtgärder som saknar såväl rationell medicinsk som ekonomisk grund. Beslutet att särbehandla överviktiga patienter ? och därmed skuldbelägga individer och omyndigförklara läkare ? är ett sådant exempel. En ordentlig analys hade kanske visat att det är dyrare att behandla följdsjukdomar till övervikt än att behandla övervikten som sådan. I så fall är beslutet inte bara grymt utan dessutom dumt. Åtgärder som är, eller kan uppfattas som, särbehandling av vissa ?självförvållade? sjukdomar eller skador håller inte. Hur skulle vi då se på kostnaderna för patienter med alkohol- och tobaksrelaterade sjukdomar eller, i dess yttersta konsekvenser, patienter som cyklat utan hjälm eller spelat korpfotboll? Om vi har råd eller ej att prioritera behandling av erektil dysfunktion må diskuteras. Helt klart är dock att vi inte har råd med politisk impotens.