Patienten som är född på 1920-talet hade haft täta
kontakter med sjukhus och med vårdcentralens läkare. På sjukhuset i södra
Norrland ställdes diagnosen diabetes typ 2 och det beslutades att primärvården
skulle ansvara för fortsatta kontroller.
Av den lablista som upprättats på patientens
vårdcentral framgår att plasmaglukos uppgick till 11,4 mmol/L i april i år.
Nästa mätning i maj visar på ett plasmaglukos om 15,7 och i juni hade värdet
stigit till 25,3.
Senare i juni togs kvinnan in på intensivvårdavdelning.
Då hade hennes blodsockervärde stigit till 49,8.
Kvinnan anmälde sin vårdcentralsläkare till HSAN
och påpekade att han signerat labsvaren men inte observerat eller åtgärdat det
höga blodsockret. Hon påpekade också att labsvaren även visade på hög sänka och
lågt blodvärde och att distriktsläkaren inte heller hade åtgärdat detta.
?Jag anser att det inte är korrekt att signera en
lablista med dessa avvikande värden utan att följa upp och/eller behandla?
skriver kvinnan i sin anmälan till HSAN.
Hon berättar också i anmälan att hon mått väldigt
dåligt och lidit av hallucinationer, sömnlöshet och oro fram till dess att rätt
behandling påbörjades efter sjukhusbesöket i juni.
Läkaren anser å sin sida att han gjort ett ?bra
jobb trots den komplicerade sjukhistorien?.
Men ansvarsnämnden bedömer att läkaren av
oaktsamhet inte har fullgjort sina skyldigheter. Ansvarsnämnden påpekar att
läkaren hade ordinerat och signerat glukosproverna och därför hade ansvar för
dessa. De blodsockervärden som framkommer från labproven i juni borde gjort det
uppenbart för läkaren att diabetesbehandlingen inte fungerade. Han skulle då
sett till att kvinnan behandlades med insulin, skriver ansvarsnämnden som anser
att felet varken är ringa eller ursäktligt och därför tilldelar läkaren en
erinran.
