Trivs i rollen som myndighetsperson

Interaktionen människa och läkemedel har alltid fascinerat Cecilia Bernsten. Hon har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att förbättra kvalitén på läkemedelsanvändningen. Idag är hon chef för Socialstyrelsens läkemedelsenhet.

21 mar 2002, kl 14:52
0

Drivkraften för Cecilia Bernsten har alltid varit människointresset och hur vi beter oss när vi använder läkemedel ? och det gäller både brukare och förskrivare, och andra.

? Om inte människor använder läkemedel på rätt sätt spelar det ingen roll hur bra och effektiva de är.

Hon tycker att alla borde förstå hur viktigt det är och har entusiastiskt drivit den frågan ända sedan ?farmistiden?.

Cecilia Bernsten är en person med många idéer och som gärna drar igång och startar olika projekt. Hon har byggt upp enheter som verkar för bättre läkemedelsanvändning både på dåvarande Apoteksbolaget och sedan på Socialstyrelsen.

Att ha vuxit upp med en stark ensamstående mamma har betytt mycket för Cecilia Bernsten.

? Entusiasmen och energin att aldrig ge upp, att inte lägga ned ett projekt har jag efter henne, säger hon. ?Ibland har jag kanske varit lite väl envis?? Det har också betytt att det här med jämställdhet är självklart. Jag har aldrig lärt mig att acceptera en manlig auktoritet som självklar.

Med åren har hon lugnat ner sig lite. Hon har blivit äldre och privat gått igenom saker som gör att hon idag prioriterar lite annorlunda ? något som inte är till nackdel för jobbet.

? Jag arbetar nog på ett annat sätt idag ? lite mer eftertänksamt och med bredare förståelse ? och faktiskt ? effektivare.

Trogen Uppsala

Cecilia Bernsten är född i Uppsala och har alltid bott i Uppsala. Trots att hon har rest mycket och varit på många ställen i världen har hon aldrig varit borta från staden längre än fem veckor i sträck.

? Under många år tyckte jag att man måste väl röra på sig ? jag har ju jobbat i Stockholm under många år. Men det är inte så lätt att flytta på tonåringar och jag har mina vänner här. Det är en väldig trygghet att fortfarande umgås med sina kompisar från gymnasiet.

Hon har båda sina barn boende i Uppsala, hon är farmor och tycker att det är viktigt att kunna vara det ? när det behövs ? till två små pojkar. Att dottern Sara också är farmaceut tycker hon naturligtvis är roligt.

? Det är jättekul att hon har valt samma bana. Det är klart att jag har påverkat, hon har väl sett min entusiasm.

Farmaceut av en slump

Att Cecilia Bernsten själv blev apotekare var mer en slump. När hon hade gått ut gymnasiet började hon plugga matte men tyckte att det var ganska tråkigt. Hon sökte därför lite olika utbildningar och kom in på receptarieutbildningen. När hon sedan gick elev på apoteket Kronan i Uppsala upptäckte hon att hon ville gå vidare.

? Jag ville lära mer för att kunna påverka och jag blev snabbt intresserad av läkemedelsanvändning.

Hon började därför på apotekarutbildningen och kom ganska snart till institutionen för Socialfarmaci. Där skrev hon sin avhandling om apotekaryrkets utveckling ur ett professionsteoretiskt perspektiv, vilket innebär hur olika yrkesgrupper sam-

verkar och hur relationen mellan apotekare och läkare påverkar läkemedelsanvändningen.

Det är interaktionen människor och läkemedel, oavsett om det sker som yrkespersoner eller som patienter, som hon tycker är så fascinerande.

? Det är alla konstigheter som påverkar medicineringen. Det är inte så enkelt som att skriva ut ett läkemedel och räkna med att människor ska ta det. Läkemedel som behandlingsmetod är ju så bra, men varför fungerar det inte alltid? Vad är det som påverkar?

Apoteksbolaget och Socialstyrelsen

Från Socialfarmacin kom Cecilia Bernsten till dåvarande Apoteksbolaget där hon stannade i elva år. Där började hon ganska snart arbeta med studier om läkemedelsanvändning och under apotekare Lars G Nilsson, numera ordförande i NEPI, blev det en mer etablerad enhet. I samband med demensåret gjorde man en utvärdering, den så kallade sjukhemsstudien, i samarbete med Socialstyrelsen. När sjukhemsstudien var klar hade Socialstyrelsen fått upp intresset för läke-

medelsanvändning och det uppdrag som Socialstyrelsen haft sedan Läkemedelsverket blev en egen myndighet ?Läkemedel i användning? blev ett så kallat Stort projekt.

? På så sätt kom jag hit 1995 och på den vägen är det. Då var jag ensam och nu är vi 11 personer. Jag trivs med att arbeta på en myndighet, jag har ju mitt intresse för författningar. Det kanske inte låter så spännande, men jag ser det som styrinstrument för sådant som man vill förändra och påverka.

Med regeringsuppdrag

På Läkemedelsenheten arbetar man idag nästan uteslutande med regeringsuppdrag. Uppgiften är att ta fram underlag som visar hur läkemedelsanvändningen ser ut för en grupp av patienter eller för vissa läkemedel. Det handlar om att ta reda på hur det ser ut, värdera om det är bra eller dåligt, hur mycket det betyder och om det är något man behöver åtgärda

? Där måste vi ha jättestora öron mot vad som händer ute i samhället och mot regeringen. Man kan säga att vi lyfter på stenar, strukturerar upp den information vi hittar och tydliggör det genom att spegla det mot regler, rekommendationer eller kunskap.

Möjligheterna att komma med egna förslag är idag mindre än tidigare. Men i sina kvartalsrapporter kan man ta upp egna frågor som har diskuterats i huset, senast handlade det till exempel om antibiotika.

? Det finns hela tiden idéer till saker att undersöka men ofta finns det för lite pengar. Det händer ju så enormt mycket på läkemedelsområdet, särskilt inom läkemedelsanvändningsområdet. Vi försöker också sprida våra resultat så mycket som möj-

ligt, även om det kan vara svårt att göra sig hörd i informationsbruset, och vi har mycket samarbete med läkemedelskommittéerna.

En fråga som Cecilia Bernsten ofta får är var gränsen gentemot andra myndigheters verksamhet går, särskilt Läkemedelsverkets. För henne är det en klar gräns.

? Vi sysslar med hur läkemedlen faktiskt används där ute i verkliga livet, medan Läkemedelsverket sysslar med hur de ska användas baserat på kliniska prövningar. Vår verksamhet och Läkemedelsverkets verksamhet kompletterar varandra ? de konkurrerar inte.

Livsstilsläkemedlen

Ett av de större projekten för Läkemedelsenheten var utredningen om livsstilsläkemedlen. Där handlade det mycket om att ta reda på konsekvenserna av att ta bort läkemedel från förmånen.

? Begreppet livsstilsläkemedel är ju fullständigt absurd. Om du har en livsstil som gör att du får hjärtinfarkt, är då ACE-hämmare livsstilsläkemedel? Men om man nu måste begränsa läkemedelsförmånen ? Sverige är ändå extremt generöst ? så får man kanske börja där det inte slår så hårt i befolkningen.

Idag arbetar man med ett nytt uppdrag som gäller förbrukningsartiklar, som exempelvis insulinpumpar, och vad det får för konsekvenser om de tas bort från subventionen.

Kvalitet kontra kostnad

Det har varit mycket fokus på läkemedelskostnaderna och Cecilia Bernsten tycker att det ofta överskuggar kvalitetsaspekten i läkemedelsanvändningen. Förutom att det är ett mänskligt perspektiv att människor ska ha rätt läkemedel i rätt dos vid rätt tillfälle, så går vägen till lägre kostnader på lång sikt genom bra kvalitet på läkemedelsanvändningen, menar hon.

? Ur vårt perspektiv försöker vi koppla utvecklingen av läkemedelskostnaderna till någon form av kvalitetstänkande. Det gör vi bland annat genom att ta fram så kallade kvalitetsindikatorer för läkemedelsanvändning för olika befolkningsgrupper.

En sådan grupp är äldre där det både handlar om enskilda läkemedel och om kombinationer av läkemedel. Indikatorerna togs ursprungligen fram för att man skulle kunna få en bild av kvalitén på läkemedelsanvändningen ute på sjukhemmen.

Nu ska man gå vidare för att se om även allmänläkare kan ha användning av kvalitetsindikatorer. Tanken är att de ska vara ett hjälpmedel för att snabbt och enkelt få en bild av läkemedelsanvändningen ? något att referera sin egen användning till för att se om den är bra eller dålig.

På lite sikt vill Cecilia Bernsten också ta fram enkla kvalitetsindikatorer som ska kunna användas av anhöriga och vårdpersonal som inte är sjukvårdsutbildad. I dessa ska man förutom farmakologiska och medicinska indikatorer också ta med aspekter som kostnader, om det är en vettig förpackning, om det går att svälja pillren och så vidare. Visionen är att man ska kunna lägga ut lite av ansvaret för läkemedelsanvändningen på andra än läkarna.

? Vi får massor av telefonsamtal från oroliga anhöriga som gäller läkemedelsbehandling av äldre. Om patienter, anhöriga och vårdpersonal ska kunna ta ett större ansvar måste de också få information som de kan hantera.

Complience ett fult ord

Complience, som betyder följsamhet till ordination, är idag nästan ett fult ord genom att det förknippas med blind lydnad. Nu ska patienten i stället vara överens med sin doktor om att man ska ta sina piller. Cecilia Bernsten tycker att myndigheterna har ett stort ansvar här när det gäller att utbilda allmänheten i läkemedelsfrågor. Problemet är att det inte finns någon myndighet som har det övergripande ansvaret.

? Jag ser ju att människor inte får den information de behöver om läkemedel och behandlingsalternativ. Idag skaffar sig många information via internet och den informationen saknar kvalitetsstämpel och allmänheten har små möjligheter att bedöma kvalitén.

Hon tycker att läkemedelskommittéerna gör enormt stora insatser, men att läkarkåren kanske inte hängt med och kan hantera att patienterna idag är informerade på ett annat sätt. Bristen på olika former av förskrivarstöd och möjligheter till uppföljning är ett jätteproblem. Vägen till en bra läkemedelsanvändning går alltid via uppföljning och reflektion. Men intresset för läkemedelsfrågor är stort inom vården, från vårdbiträden och uppåt.

? Man ser effekterna av medicineringen, man är orolig och vill att patienterna ska få så bra vård som möjligt. Det finns ett jätteintresse.

En tickande bomb

Cecilia Bernsten tycker att läkemedelsanvändningen bland barn och ungdomar är den mest angelägna frågan att ta itu med framöver och lite av en tickande bomb.

? Ungdomar har en jättestressig tillvaro, en del äter huvudvärkstabletter dagligen och vi får signaler om att ungdomar använder väldigt mycket psykofarmaka. Vi vet inte varför det förskrivs till dem, vad de erbjuds för behandlingsalternativ och hur de själva upplever det. Vi vet inte heller hur det kommer att påverka dem i längden att de redan i unga år blivit vana vid att äta en massa läkemedel.

Här har man inget regeringsuppdrag men Cecilia Bernsten tycker det är hög tid att något görs. Barn och ungdomar är framtidens läkemedelsanvändare ? när ska de få den här kunskapen och hur når man ut till dem, undrar hon.

? De viktigaste grupperna att studera är utan tvekan barn och äldre, mellangruppen är naturligtvis också viktig men mer ur kostnadssynpunkt.

? Sen är det naturligtvis fascinerande att alla länder brottas med de rusande läkemedelskostnaderna men ingen tycks kunna göra något åt det.

Bara skrapat på ytan

Cecilia Bernsten tycker att det har gjorts mycket när det gäller att ta reda på hur läkemedel verkligen används och ändå har man bara skrapat lite på ytan.

? Jag hoppas och tror att vi har bidragit till att lyfta upp det här med läkemedelsanvändningens kvalité på bordet och fått lite snurr på det

Det är för mig det viktigaste.

Men hon tycker att det går för långsamt. Fortfarande ser man allt för ofta på läkemedel som molekyler, farmakologiska effekter, siffror och kinetik. Man glömmer bort att det handlar om människor som påverkas av så mycket annat ? av familj, jobb, åsikter, hur dom mår och så vidare.

Det är ju det som spelar roll för deras läkemedelsanvändning. Människor är ju så fascinerande och så försöker vi få dom att bete sig som vita möss. Det går ju inte!

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng