Optimal smärtlindring är en självklarhet

Jag läser att många av postmodernitetens kvinnor vill föda på så kallad ABC-klinik som kännetecknas av hemlik miljö och frånvaro av medicinsk smärtlindring. Trygghet och närhet snarare än modern teknologi som smärtans överman, alltså. Vad bestämmer förmågan att hantera fysisk smärta? Själv minns jag när jag upptäckte att jag saknade anlag för att bita ihop. […]

13 jun 2002, kl 15:43
0

Jag läser att många av postmodernitetens kvinnor vill föda på så kallad ABC-klinik som kännetecknas av hemlik miljö och frånvaro av medicinsk smärtlindring. Trygghet och närhet snarare än modern teknologi som smärtans överman, alltså.

Vad bestämmer förmågan att hantera fysisk smärta? Själv minns jag när jag upptäckte att jag saknade anlag för att bita ihop. Efter ett kejsarsnitt låg jag i sjukhussängen uppfylld av den oförberedda smärtan. Jag befann mig mycket långt från den kontrollerade kvinna jag trodde att jag var och ännu längre från den förväntade bilden av mjölkstinn, rusig moderlighet; stönande inväntade jag i stället sprutans förlösning.

Det är inte så länge sen och ändå har mycket hänt. Medicinens attityd till smärta har förändrats. Idag anses optimal smärtlindring vara en självklarhet; inga påtvingade fyratimmarsintervaller spikar fast oss på pinobänken. Nya läkemedel, doser och tekniker, palliativ och annan expertis sörjer för att det onda fördrivs.

Men hur hanterades smärta då ingen smärtlindring alls fanns? Kanske är det just tillgången till smärtbefrielse som gjort människan så smärtotålig. Före den moderna anestesins tid fick man ta till andra strategier.

För den akuta smärtan vid operativa ingrepp fanns några beprövade medel, i första hand alkohol. Opium började användas kring 1800. Lustgas, eter och kloroform introducerades vid 1800-talets mitt, om än efter viss tvekan. Några hävdade att narkosen påminde om förgiftning eller medvetslöshet och – vad gällde kvinnan ? att den kunde göra henne flirtig eller till och med obscen. Morfin började användas på bred front under 1800-talets andra hälft, kokain kring 1900. Novocain och xylocain räddade från tandläkarens borrande smärta. Efterhand har allt mer sofistikerad teknik blandats med nygamla smärtlindringsmetoder som hypnos, akupunktur och kylning. Begreppet anesthesia, att-icke-känna, omdefinierades från en sjukdom (Linné kallade den en ?förlustsjukdom?) till ett löfte om smärtfrihet.

Men den kroniska molande, malande, gnagande värken kunde medicinen inte göra mycket åt. Mot den behövdes djupare, meningsskapande strategier. Historiskt sett har religionen varit smärtans bästa bundsförvant. Kristen föreställningsvärld erbjöd en hel serie sätt att tolka den: som straff, prövning, tuktan, varning, tecken, moralisk rening. Den kunde associeras med Jesu lidande på korset eller lindras av övertygelse att smärta var en del av den jordiska tillvaron, något som måste uthärdas för att få sin himmelska förlösning i paradiset. Att just sådana konkreta paradisbilder kunde sublimera och distansera smärtan från kroppen är väl dokumenterat.

Men det fanns också världsligare sätt. Filosofen Immanuel Kant pläderade för en metod som byggde på viljekraft och systematisk avledning, till exempel att koncentrera sig intensivt på ett enskilt föremål, vilket som helst. (Men metoden var krävande, påpekade han, och hanterades inte av kvinnor och barn.) En annan sjuklig filosof, Friedrich Nietzsche, uthärdade sin smärta genom liknande distansering, denna gång med språkets hjälp. ?Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden?, skriver han. ?Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund ? och jag kan ryta åt den och låta mitt dåliga humör gå ut över den precis som andra gör med sina hundar.?

Man kan givetvis diskutera hur smärta skall uppfattas: som en livsnödvändig signal bland andra i ett biomedicinskt system eller som ett meningsbärande tecken. I själva verket utesluter de inte varandra. Poängen är att det finns ett oändligt antal tekniker att mota smärtan: högeffektiva organiska och syntetiska smärthämmare, att sublimera, avleda eller distansera den, att kalla den sitt kors eller för Hunden. Till de effektiva smärtlindrarna hör också kunskap, trygghet, närhet och empati.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng