Oklar nytta med lång antibiotikakur vid borrelia

Det finns inte vetenskapliga belägg för att flera månaders antibiotikabehandling förbättrar behandlingsresultaten. Däremot finns stora risker med långa kurer konstaterar SBU i en rapport.

6 dec 2013, kl 10:45
3

I Sverige behandlas patienter med borrelia vanligtvis i 10-14 dagar med antibiotika. Patienter som inte blivit hjälpta har i vissa fall vänt sig till kliniker ibland annat Tyskland och Norge där de kunnat få kurer som varar i flera månader eller till och mer år.
För att få en bild av hur effektiva så långa antibiotikabehandlingar är har bland annat Socialstyrelsen bett Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, att gå igenom de vetenskapliga studier som finns på området.

SBUs slutsats är att det saknas tillräckligt med välgjorda studier om hur bra en antibiotikabehandling längre än två veckor är vid borrelia. Av 3000 identifierade artiklar fanns bara ett fåtal som var relevanta för frågeställningen.
-Det finns idag inga vetenskapliga belägg för att långtidsbehandling med  antibiotika är bra. Det vi däremot vet är att det innebär stora risker för patienten. Slutsatsen är att vi ska följa de riktlinjer som finns i dag, säger Pia Forsberg, professor i infektionsmedicin och en av de som ligger bakom rapporten.

I rapporten konstareras att det behövs fler och bättre studier, både av den typiska cirkelformade hudrodnaden, erythema migrans och vid de mer ovanliga formerna ab infektion, neuroborrelios och borreliaartrit. Det gäller både för barn och vuxna.
Bland de risker som finns med lång antibiotikabehandling nämner Pia Forsberg diarréer. För långvarig intravenös behandling med ceftriaxon finns alvarliga risker som infektioner eller blodproppar.
– Sen har vi den samhälleliga aspekten med resistensutveckling också.

SBU hittade tre studier som gällde den vanligaste formen av borreliainfektion som innebär en hudrodnad. I de jämfördes antibiotikabehandling i 20 dagar med dagens rekommendationer och pekade inte på någon fördel med den längre behadlingen.

Pia Forsberg säger att det är viktigt att sjukvården tar hand om de personer som inte blir hjälpta av den rekommenderade antibiotikabehandlingen.
-De här patienterna känner sig ofta missförstådda och illa bemötta. Även om vi inte ger dem antibiotika så behöver vi få mer kunskap om borreliainfektioner. Det får vi genom väl genomförda kliniska studier.
 

 

3 Kommentarer

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. Jag tycker nog att det är allra viktigast att man fokuserar på just dom fall där det finns mest problem. Vad jag förstår så gäller detta dom fall som vid diagnos redan lider av en långvarig borreliainfektion. Och, när det gäller europeiska fall, så kan man INTE hänvisa till några amerikanska studier.

    Och, jag undrar faktiskt lite över varför inte studier gällande långvarig, europeisk borrelia granskades i SBU:s rapport. Jodå, jag vet redan att dom studierna är ganska så få och dessutom rätt så dåliga, men sådant är ju viktigt att man också informerar om. Folk tror nämligen titt som tätt att behandlingen av långvarig/kronisk borrelia i Sverige är baserad på studier av god kvalitet.

  2. Pia Forsberg skriver: “Det får vi genom väl genomförda kliniska studier.” Då är det sannerligen på tiden att sådana studier görs, för folk med en eller flera ytterligare infektioner och/eller immunbrist (tex) skall väl också kunna få hjälp i Sverige? Dom skall väl inte behöva fortsätta att åka utomlands för att få vård?

  3. Slutsatsen blev att man ska fortsätta som det är, när det alltså konstaterats att det saknas tillräckligt bra studier på ämnet för att ens kunna dra en slutsats kring ifall det hjälper med längre kurer eller inte? Sticka huvudet i sanden och låtsas att allt är bra. Att inte tillräckligt många vetenskapliga bevis har tagits fram kring ämnet än innebär inte att det är bevisat att det inte fungerar med längre kurer, som många inom sjukvården tycks tro. Slutsatsen bör istället vara att ordentliga vetenskapliga studier på ämne borde genomföras. För helt klart är att någonting inte är som det borde vara, med tanke på hur stor patientgrupp detta gäller, och detta faktum skulle kunna vara någonting som väcker många forskares och läkares nyfikenhet – vad gör att dessa personer inte mår bra? Hur kan man hjälpa dem på bästa sätt?

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng