Generisk substitution inget hot mot patientsäkerheten

Det har varit intressant att följa debatten i efterdyningarna av Lars Jedings utredningsförslag ?Läkemedel i vård och handel?. Det mesta i förslaget verkar ha landat i god jord även om socialminister Margot Wallström verkar tveksam till förslagen om avmonopolisering och fria priser.Det är dock en helt annan fråga som ser ut att bli det hetaste […]

18 jul 2002, kl 22:59
0

Det har varit intressant att följa debatten i efterdyningarna av Lars Jedings utredningsförslag ?Läkemedel i vård och handel?. Det mesta i förslaget verkar ha landat i god jord även om socialminister Margot Wallström verkar tveksam till förslagen om avmonopolisering och fria priser.
Det är dock en helt annan fråga som ser ut att bli det hetaste debattämnet i utredningen. Det är maktstriden om läkemedelsvalet, eller förslaget om generisk substitution.
Denna fråga har delat Sverige i två läger ? med Läkemedelsindustriföreningen, LIF, och Läkarförbundet i det ena lägret och resten av landet i det andra. Det är åtminstone bara dessa två som offentligt ventilerat sitt missnöje med förslaget. Deras argumentation är dock svag och dåligt underbyggd.
LIF:s VD Ulf Edstedts argument om att generisk substitution strider emot patientens allt starkare ställning i vården faller nämligen på sin egen orimlighet. Om patienten får ett större inflytande över läkemedelsvalet kan knappast ställningen försvagas.
Läkarförbundets VD, Anders Milton, och ordförande, Robert Leth, menar istället att generisk substitution är en fara för patientsäkerheten. Detta dels därför att äldre patienter vill ha sin gamla invanda medicin, med känd färg och form, och dels därför att vissa generiska preparat kan vara svårare att svälja och då ökar risken för sår i matstrupen hos patienter med sväljsvårigheter.
Detta är helt korrekt, men egentligen inget som talar emot ett system med generisk substitution. Det verkar som om Anders Milton och Robert Leth tror att generisk substitution innebär att samtliga förskrivna läkemedel alltid kommer att bytas ut mot andra. Så blir inte fallet.
Om en läkare misstänker att ett byte till ett annat preparat än det förskrivna kan förvirra eller skada patienten på något sätt måste läkaren naturligtvis använda sin givna vetorätt och, på receptet, ange att ett utbyte inte får ske. Detta är en del i läkarens ansvar som förskrivare och det sätt på vilket ovan nämnda risker ska undvikas.
I övriga fall, där det inte finns några medicinska nackdelar med ett utbyte, måste det rimligtvis vara patientens rättighet att få ett inflytande över vilket fabrikat av det utskrivna läkemedlet han eller hon ska få ? och hur mycket det ska kosta. En diskussion som bäst förs på apoteket.
Den enda situationen där det skulle kunna uppstå en fara för patienten är om läkaren efter att ha förskrivit ett visst preparat av ett särskilt skäl sedan glömmer att ange att ett utbyte inte får ske. Men detta är sannolikt en synnerligen liten risk eftersom den svenska sjukvården är fylld av duktiga och ansvarskännande läkare, som knappast glömmer bort varför de gjort ett visst läkemedelsval.
Förslaget om generisk substitution utgör, med andra ord, inget hot mot patientsäkerheten så som Läkarförbundets Anders Milton och Robert Leth vill göra gällande och inget hot mot patientens ställning i vården så som LIF:s Ulf Edstedt påstår.
Värt att notera är dock hur Läkarförbundet och LIF, precis som när det gällde delbetänkandet av HSU 2000, återigen funnit varandra i ett gemensamt korståg emot tiden och det övriga samhället. Man kan ju fråga sig varför det alltid är just dessa två intressenter som finner varandra när läkemedelsfrågorna diskuteras?