Ett nytt avstamp för sjukvårdsfarmacin

Externa skribenter medverkar under denna vinjett med sin syn på övergripande trender inom läkemedelsområdet. I detta nummer medverkar Bo Holmberg, omvärldsbevakare på Apotekarsocieteten.

21 maj 2004, kl 12:26
0

I detta nummer av Läkemedelsvärlden behandlas utvecklingen av klinisk farmaci. I artiklarna framskymtar en viss otålighet, främst från de yngre sjukhusfarmacevterna, vilket motiverar en liten historisk återblick.

Då Apoteksbolaget bildades fanns det i formell mening 16 fullt utbyggda sjukhusapotek med totalt ett par hundra anställda. Sedan slutet av 80-talet driver det statliga apoteksmonopolet alla sjukhusapotek och genom utbyggnaden, inte minst vad gäller expedition till allmänheten på sjukhusen, har cirka 2 000 av Apotekets anställda idag sin arbetsplats på sjukhus. Av de drygt 300 apotekarna har cirka 30 disputerat och nästan lika många bedriver doktorand och/eller specialistutbildning i sjukvårdsfarmaci. Flertalet av de övriga har kvalifikationer, genererade av erfarenhet och olika fort- och vidareutbildningar. Det senare gäller också åtskilliga av de cirka 800 sjukhusapoteksanställda receptarierna. Andelen av sjukhusfarmacevternas arbete, som är klinikorienterat har successivt ökat.

Men sedan några år står vi inför ett nytt avstamp, delvis influerat av trender i utlandet och på senare tid av uttalanden från EU-kommissionen om ökad specialisering av sjukhusfarmacin. I diskussionerna om utvecklingen finns det tre frågor som ofta tas upp.

Den första gäller hur den farmacevtiska professionen ser ut i förhållande till den medicinska. Det finns en trend att såväl farmacevtisk grund- som fortsatt utbildning alltmer får en klinisk inriktning. Detta bör dock inte ske till förfång för den kemiska basen. Med tanke på att förståelsen av läkemedlens effekter bygger på molekylärbiologisk grund, vilket i sin tur kräver gedigna kemiska kunskaper, bör man vara observant på denna utveckling. Läkarna, som har det övergripande patient- och kliniska ansvaret, skall kompletteras, men inte ersättas av den farmacevtiska kompetensen. De ambitioner, som bland annat finns i England, att farmacevter skall få behörighet att förskriva recept, är tveksamma, bland annat för att det kan skapa förvirring ansvarsmässigt.

Den andra frågan är varför farmacevter, som skall integreras i det kliniska arbetet, måste specialistutbilda sig. Det är delvis en konsekvens av den förra frågan. Den grundläggande farmacevtiska kompetensen, som utöver läkemedlens egenskaper och effekter också omfattar deras systematik, föränderlighet på marknaden och regelverk, måste kompletteras med ett kliniskt tänkande, inte minst för att effektivt kommunicera med medicinarna.
Den tredje frågan gäller vem som skall vara huvudman för den sjukvårdsintegrerade farmacin. Då farmacevter på heltid ingår i den kliniska arbetsorganisationen under verksamhetschefs ansvar är det tveksamt om det kan ske inom ramen för den typ av entreprenadavtal, som gäller mellan Apoteket och sjukvårdshuvudmännen idag. Det sannolika är att de verksamhetschefer, som vill ha farmacevter i sin organisation också vill ha dem anställda där.
Å andra sidan behöver klinikfarmacevterna nära samarbete och stöd av en väl utbyggd basverksamhet för läkemedelsförsörjningen i ett nationellt sammanhållet system.

Hinder i framtiden är landstingens dåliga ekonomi, byråkratisering och skråtänkande inom vården. Utvecklas det interdisciplinära arbetet inom den kliniska verksamheten på samma sätt som gäller till exempel inom preklinisk forskning och utveckling ser framtiden ljus ut för den kliniska farmacin.

Bo Holmberg

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng