Arkivering

När jag gjorde min militärtjänst så fick vi lära oss att det är lätt att förutspå vädret. Det är bara att säga att det blir samma som idag. Då vet vi att vi har rätt fler gånger än fel.

Att förutspå framtiden i life science-världen är kanske inte lika enkelt, men det finns mycket spännande som händer. Inte minst när det gäller information om läkemedel – till patient, apotek och förskrivare.

I juni nästa år lanseras den nationella läkemedelslistan. En infrastruktur för att kunna se alla de läkemedel som en patient har fått förskrivet – för förskrivare, apotek och patient.

Nu blir det möjligt att se helhetsbilden. Risker som är kopplade till interaktioner, eller fel i läkemedelsval, blir förhoppningsvis lättare att upptäcka och korrigera.

Det här är ett lysande exempel på att vi rör oss framåt för att hantera läkemedel på ett säkrare och bättre sätt.

Men det finns mer att göra. Inte minst med inspiration från våra vänner runt om i Europa.

Med hjälp av en bättre infrastruktur för läkemedelsinformation skapar vi förutsättningar för att samla, och dela, mer information än bara vilka produkter som förskrivits till varje person/patient. Information och kunskap kan förmedlas till olika målgrupper – anpassat till varje grupp: läkare, apotek, patient, anhörig/vårdnadshavare och vårdgivare.

Jag tänker att här kan vi få ta del av säkerhetsmeddelanden, i samband med att sådana kommuniceras. Trots allt händer det att ny information blir tillgänglig som är viktig. Med rätt infrastruktur kan anpassad information förmedlas till patient, apotek och förskrivare, liksom andra målgrupper.

Det finns villkorade utbildningsmaterial, det vill säga utbildningsmaterial som ska delges patient och/eller förskrivare som ett villkor för att produkten ska vara godkänd.

Det finns förenklade beskrivningar om hur ett läkemedel ska användas, på ett språk som förstås av personen ifråga, och presenterat på ett sätt som är anpassat. Till exempel genom en film, eller tydligare instruktioner jämfört med bipacksedeln.

Det finns även ytterligare information som kan vara relevant. Ett exempel är hur ett läkemedel ska hanteras. Det kan vara om tabletter behöver delas, eller hur de ska förvaras till exempel under sommaren.

Jag blir glad av att se den nationella läkemedelslistan växa fram. Och ser framför mig hur vi steg för steg blir duktigare på att samla och förmedla information som är viktig för bättre användning av läkemedel.

Här går det att följa utvecklingen av den nationella läkemedelslistan.

Nyligen träffade jag en vän som var på besök i Stockholm. Han hostade lite, och var irriterad över den förkylning som han fått med sig från flygresan. Dessutom tyckte han det var väldigt dumt att det inte gick att köpa antibiotika direkt på apoteket i Sverige.

Själv så tyckte jag att det lät ganska bra.

Detta var ett tydligt uttryck för att synen på antibiotika kan skilja sig mycket mellan olika länder. Även i sådana länder där experter, politiker och hälsovårdsmyndigheter uttrycker oro för antibiotikaresistens och arbetar med en av vår tids viktiga frågor inom hälsa och sjukvård, är synen på antibiotika ofta annorlunda än vad som vore bra.

Det är här jag ser vårt gemensamma ansvar. Ett litet land som Sverige kan ha betydelse globalt – om vi vill.

Genom det arbete som sker hos svenska myndigheter, i hälso- och sjukvården, samt politiken har vi konsekvent drivit kunskap och förändring hos allmänhet och förskrivare av antibiotika.

Vi har lyckats väl. I dag är det till exempel normalt att i Sverige inte behandla öroninflammation, som inte minst vi föräldrar är väl bekanta med.

Fortsatt så arbetar vi med att ytterligare skydda antibiotikan i Sverige. Alla aspekter av användning av antibiotika är under lupp, och en rad handlingsplaner skapas och implementeras. Samtidigt söker vi nya sätt att behandla infektion, med nya typer av antibiotika och andra metoder.

Allt detta är väldigt bra – men om vi vill göra skillnad behöver vi berätta detta även för omvärlden, och göra material tillgängligt för att andra ska kunna se vad vi gör, inspireras, och utnyttja våra erfarenheter.

Inte för att vi är bäst på allt, men vi kan bidra till en ökad kunskapsmassan som andra kan utnyttja.

Det är inte sällan som jag möter representanter från hälso- och sjukvård och myndigheter i andra länder som uttrycker svårigheter i att hitta de goda exemplen. De söker praktisk, tillgänglig information som de kan utnyttja när de arbetar med egna modeller för att angripa antibiotikaresistens i sina länder. Förutsättningen är att material är tillgängligt på ett språk som de kan förstå.

Jag vill tro att vi i Sverige har mycket att dela med oss av. Det skulle vara ett konkret bidrag till kampen mot antibiotikaresistens, som ju även gagnar Sverige.

Nyckelordet här är tillgänglighet. Jag hittar svenska webbsidor om antibiotikaresistens på svenska, med dokument på engelska. Och tvärtom. För att inte tala om all information som endast finns tillgänglig på svenska. Det tog till exempel flera år för den svenska strategin mot antibiotikaresistens att översättas till något annat språk än svenska.

Detta handlar inte om de vetenskapliga publikationer eller offentliga rapporter som håller hög kvalitet och innehåller mycket information. Dessa är viktiga, men behöver kompletteras med kunskap som är lättare att ta till sig för dem som brottas med praktiska utmaningar.

Genom att göra mer information tillgänglig på engelska kan vi med små medel ha större påverkan på utmaningarna kring antibiotikaresistens än vad som gäller idag.

Det är inte sällan som vi gör anspråk på att vi och våra organisationer har ”patienten först”, sätter patienten i centrum, och verkar för bättre hälsa. Det är ofta det första som står i våra avsiktsförklaringar och strategidokument.

Handen på hjärtat – har du verkligen patienten i fokus?

Ofta upplever jag att vi drabbas av tunnelseende i våra organisationsstrukturer. Vi söker bekräftelse på nästa möte, tänker på hur vi ska optimera mätvärden som premieras i vår organisation (som inte alltid är kopplade till patientnytta), och hur vi ska navigera i beslutsstrukturer. Inte sällan hör vi att ”så brukar vi inte göra”, ”det har vi aldrig gjort förut”, eller att ”det har inte chefen sagt att vi ska göra”.

Ibland är det nyttigt med en påminnelse. Vad har du gjort i dag för att öka patientnyttan? Kanske även frågan vad har du gjort i dag som inte leder till ökad patientnytta?

I min egen kontext innebär frågan: vad jag har gjort för att ytterligare öka patientnyttan utöver det som jag (och mina kollegor) jobbar med till vardags? Hur kan vi utveckla våra processer och vårt agerande för att öka tillgången till nya behandlingar och diagnostisk? Hur kan vi bidra till att läkemedel och medicinteknik används på ett säkert (eller säkrare) sätt? Och inte minst – hur kan vi agera för att färre drabbas av skador i samband med en behandling?

Genom att påminna oss själva, och våra kollegor som arbetar inom life science-sektorn att sätta patienten först så bidrar vi till att även skapa andra värden.

Har vi patienten i fokus så kan vi på ett positivt sätt bidra till utveckling och framsteg. Exempel kan vara implementering av lösningar kopplade till AI, övervakning/uppföljning, insamling av hälsodata, hälso- och sjukvård på distans, och mycket mer.

Jag har all respekt för att aktieägare ska tillfredsställas med avkastning på sina investeringar, liksom att offentliga pengar ska användas effektivt för att nå resultat. Men till syvende och sist vill jag tro att den enda vägen till bästa utdelning är fokus på patientnytta.

Jag noterar att en del av Läkemedelsverkets myndighetskollegor i Europa har slutat med att skapa rekommendationer för läkemedelsbehandling av utvalda sjukdomar, och även dokument som uttrycker hur en godkänd behandling ska värderas i jämförelse med andra.

Från en av dem hör jag att de tycker att det är mer intressant att fokusera på internationella behandlingsrekommendationer som arbetas fram inom Europa.

Vän av ordning tycker kanske att behandlingstraditioner, tillgängliga läkemedel, och system för regelverk och sjukvård gör detta omöjligt. Jag tycker annorlunda.

Ett exempel är det holländska Kinderformularium som är ett kunskapsmaterial kring läkemedel till barn. Ett ofta komplicerat område som bygger på empiri och vetenskap. Kinderformularium är ett samarbete mellan departementet för hälsa och välfärd, sjukvårdsförsäkringen, apotekarorganisationen, och organisationerna för specialistläkare inom pediatrik och sjukhusapotekare. Materialet kommer nu att översättas till norska, och Norge kommer att delta i det fortsatta redaktionsarbetet med utvecklingen av kunskapsmaterialet framåt.

Det här tycker jag är ett bra exempel på samarbete kring rekommendationer för hur patienter ska behandlas med läkemedel.

Ytterligare en fråga är behovet av kunskap som ställer behandlingar mot varandra. I Europa ser vi ett ökat samarbete mellan sjukvårdens betalare (HTA-myndigheter). Dessa aktörer är beroende av värdet av en behandling i förhållande till andra sätt att ta hand om patienter. Genom samarbeten över gränserna vill jag tro att vi kan skapa mer och bättre underlag för dessa beslut.

Den tredje och sista tanken är behovet av att på kort tid få kunskap om behandlingseffekt. Det vill säga att vi behöver snabbare veta om risk och nytta av nya läkemedel som introduceras på marknaden, med mindre kunskapsunderlag än vad vi är vana vid. För att göra den här typen av analyser finns det ett värde i att analysera större mängder data. Och då är vi tillbaka i resonemang kring gränsöverskridande samverkan för att samla datamängder som ger oss de relevanta svaren.

Jag vill tro att genom närmare kontakter över gränserna, och även ökad kontakt mellan de olika aktörerna finns mer fördelar att vinna.

Det är nog en lång väg kvar till att gå över till gemensamma europeiska behandlingsrekommendationer, men det kan finnas många steg på vägen som kan vara intressanta att undersöka.

Det är nu nästan precis ett år sedan EU-kommissionen tog beslut att EMA flyttar från London till Amsterdam. Beslutet togs efter en intensiv period av lobbying och marknadsföring av olika platser som tänkbar hemvist för Europas centrum för regulatoriska myndigheter.

Sedan dess jobbas det med Brexit. Nya byggnader byggs, personal har börjat flytta med sina familjer, och ett intensivt arbete med att flytta uppgifter från den brittiska läkemedelsmyndigheten, MHRA, till kollegor inom EU pågår för fullt.

Då, för drygt ett år sedan, gjordes en kraftsamling för att visa upp alla goda sidor av att bo i Sverige och verka i den svenska life science-sektorn. Livskvalitet, vetenskaplig höjd, ledande universitet och forskningsmiljöer visades upp. Människor med bakgrund från många olika länder vittnade positivt om livet i Sverige.

Häromdagen försökte jag surfa in på sajten ematosweden.eu. Den var stängd. Vad hände med alla goda historier om vår life science-miljö här i Sverige och Norden? Var det bara myndighetspersonal vi ville locka hit?

Samtidig hör jag bland vänner och bekanta i England att flera familjer sitter vid köksbordet och funderar kring vart i Europa de vill flytta. Många tänker att för en fortsatt karriär i life science-sektorn kan det vara en god idé att vara baserad inom EU.

Amsterdam är ju trevligt, de har EMA, men det är hemskt jobbigt med trängsel och trafik. Det där hörnet av Tyskland som gränsar till Schweiz ser fint ut. Kring Freiburg finns vacker natur och en dynamisk life science-miljö – och det är inte långt till Basel och allt som händer där. Eller kanske Sverige skulle vara något? Göteborg är ju inte så långt hem till England, och om man bor i Stockholm kanske man får gå på Nobelfesten?

Jag tänker att det är nu vi ska satsa på att marknadsföra Sverige som bas för en verksamhet inom life science i Europa. Alla goda anledningar som fanns för att locka hit EMA är lika giltiga i dag.

Det finns siffror som säger att den brittiska life science-sektorn omsätter cirka 900 miljarder kronor per år, och omfattar nära 240 000 personer (2017). Räknar vi dessutom affärskonsulter, finansiella analytiker och andra grupper som är vitala i vår sektor misstänker jag att siffrorna blir större.

Jag är övertygad om att flera av dessa värdefulla personer skulle gilla att bo i Sverige.

Och jag är övertygad om att en stark life science-sektor är ett viktigt bidrag till våra universitetsmiljöer, kunskapsutveckling, tillgång till medicinska produkter, klinisk forskning – och inte minst kvalitet i vården.

Vissa dagar är det mer aktivitet än andra. När Läkemedelsverket nyligen berättade att tre produkter (CBD-olja) klassificerats som läkemedel, och därmed inte längre fick säljas, var det många som reagerade.

Det första dygnet efter pressreleasen fick vi fler än 2 000 kommentarer på Facebook, och en stor mängd frågor via Messenger. De mer officiella kanalerna, Läkemedelsupplysningen och vår primära ingång Registrator, fick färre propåer.

Det var tydligt att många som hörde av sig var personer som inte vanligtvis hade kontakt med oss på Läkemedelsverket, och därför valde de kanaler där vi är synliga och mest tillgängliga. För många är det förstås i sociala medier vi syns mest, vid sidan avi den redaktionella pressen.

Inte olikt andra offentliga aktörer är vi på Läkemedelsverket ovana vid den här typen av intresse för våra frågor. Till vardags kommunicerar vi främst med olika yrkesverksamma grupper, som liksom vi själva jobbar med frågor kring hälso- och sjukvården. Det gör saker och ting mycket enklare, eftersom vi känner varandra väl och vet vem som ansvarar för vad.

Det som blir väldigt uppenbart när vi får kontakt med bredare grupper är att vår roll inte är tydlig för gemene man. Och missförstånden är många. Till exempel finns det de som tror att det är Läkemedelsverket som säljer läkemedel, liksom att det är vi som ”bestämmer” vilka läkemedel som ska tillverkas.

Som myndighet är det viktigt att vi tar alla inkommande synpunkter och frågor på allvar. Även när de kommer genom våra olika sociala media-kanaler. Men det är inte utan det utmaningar.

De flesta av oss använder dessa kanaler för att hålla kontakt med vänner, familj och bekanta. Att använda dem i en myndighets kommunikation och myndighetsutövning är en annan sak.

Men vi hanterade situationen. De flesta frågor fick svar, även om det ofta var samma fråga som återkom flera gånger. Många fick också förklaringar om varför vi som myndighet agerar som vi gör – vi har ett uppdrag ifrån regeringen att verka för att människor och djur ska få tillgång till säkra och effektiva läkemedel. Och för ytterligare ett antal gjorde vi vårt bästa för att förklara vad våra lagar och regler innebär – på riktigt.

Lärdomen så här i efterhand är att vi hela tiden måste arbeta för att berätta om varför vi finns till och jobbar med de frågor vi gör. Inte bara för att vi har ett uppdrag, att någon sagt åt oss att göra det, utan också till vilket syfte.

För mig och mina kollegor handlar det om engagemang och en vilja att bidra till att människor får möjlighet att leva ett friskt och hälsosamt liv – även om vi drabbas av sjukdom.

Det här gäller inte bara oss som arbetar på myndigheter. Det gäller alla som arbetar med att förbättra hälsa och välbefinnande hos människor med hjälp av medicin, hälso- och sjukvård. Vi behöver alla berätta om vår del av denna komplexa värld av avancerad grundforskning, medicinsk utveckling, regelverk, apotek och sjukvård.

Och vi behöver berätta i de kanaler som syns för och når alla dem som vi inte pratar med till vardags.

För så kan vi också nå dem som är skeptiska. Till exempel de 20 procent som väljer att inte vaccinera sina barn mot HPV. Eller dem som på andra sätt sprider misstankar mot vetenskaplig utveckling och medicinsk behandling.

Medicin är ett vetenskapsområde som utvecklas i hög och ständigt accelererande takt. Än snabbare går det med nya möjligheter till beräknings- och lagringskapacitet av data. Lägg till artificiell intelligens och blockchain-teknik för att utnyttja och tillämpa information, och kunskap och utvecklingshastigheten mångfaldigas ytterligare.

I en rapport från Stockholm Science City från 2016 skriver författarna i inledningen: ”Artificiell Intelligens, AI, och dess tillhörande teknologi machine learning ses av många experter som en ännu större revolution än vad internet medförde när det kom i allmänt bruk på 90-talet”.

AI och machine learning består av system som har förmågor att förstå, lära sig, förutspå vad som kommer att hända samt anpassa sig till nya förutsättningar.

Det finns ambitiösa projekt, till exempel The Chan Zuckerberg Initiative som satsar tre miljarder dollar för att “cure, prevent or manage all disease” inom det här århundradet, liksom mer ödmjuka satsningar både i Sverige och utomlands.

Blockchain-tekniken ger oss möjlighet att skapa system med spårbarhet och en nästintill absolut säkerhet – två aspekter som är viktiga när det gäller att dela känslig information mellan olika system. Patientregister, tillgång till medicinsk information för forskning liksom betalningssystem och hälso- och sjukvården är bara några tillämpningar.

Och då har jag inte nämnt Big Data. Att utnyttja ovanstående med enorma mängder data. Det kan vara till exempel patientdata eller experimentell information.

Den här utvecklingen av informationstekniken är nära kopplad till nya beslutsstöd och system som kan föreslå val av behandlingsmetoder och diagnoser.

Möjligheterna ökar varje dag för att göra de teoretiskt bästa patienturvalen, eller att avgöra om ett läkemedel ska vara tillgängligt, utifrån optimerade modeller för kostnad och ”livskvalitet”.

Den gemensamma faktorn är att utvecklingen är spännande och intressant – även om det kan vara tidigt för att se värdet i klinisk verklighet. Och utveckling är förstås i grunden positiv – ökad kunskap och insikt ger oss fantastiska möjligheter att påverka människors liv och det samhälle vi lever i.

Men ibland får jag 1984-vibbar.

I George Orwells bok från slutet av 1940-talet styrs landet Oceania av Big Brother genom de fyra ministerierna Truth, Love, Peace och Plenty. En ”perfekt” civilisation där individens möjligheter till val och rätt att vara irrationell är begränsade.

Vi behöver modererande krafter som säkerställer att ”sunt förnuft” och ”rim och reson” gäller även i framtiden.

Jag inspirerades till mitt blogginlägg när jag lyssnade på en intervju med Drew Faust, ordförande för Harvarduniversitetet i Boston.

Drew Faust är i grunden historiker med fokus på det amerikanska inbördeskriget och söderns historia. Hon leder en av världens mest erkända akademiska miljöer, med ledande forskning och utbildning inom medicin och teknologi, såväl som ekonomi, finans och organisation. I intervjun talar hon om värdet av interaktion och kontakt över vetenskapliga gränser och om vikten av humaniora.

Humaniora är ett samlingsnamn för många områden: Filosofi, historia, idéhistoria, genusvetenskap, estetik, konstvetenskap, retorik, språk och litteraturvetenskap för att nämna en del. Många av dem kan kopplas på ett eller annat sätt till etik, moral, och värderingar som inte är så enkla att kvantifiera.

Det är nu jag kommer tillbaka till den tekniska utvecklingen. När vi får mer avancerade beslutsstöd ökar kraven på att vi behåller vår etiska och moraliska kompass.

Det finns många utmaningar som ligger framför oss. Det kan exempelvis handla om nya behandlingsmetoder som är resurskrävande och/eller har en hög prislapp vilket gör dem tillgängliga för ett fåtal, geografiska ojämlikheter i vårt (relativt lilla) land, och inte minst e-revolutionen som utmanar gamla strukturer och tankesätt.

Genom att studera och inspireras av konst, litteratur och filosofi så vill jag tro att vi kan göra de rätta valen för hur vi ska tillämpa och fortsätta utveckla vetenskap och teknik.

Information om varför och hur läkemedel ska användas, liksom medicinens egenskaper, är viktiga för både patienter, förskrivare och andra som hanterar läkemedel. Dagens två viktigaste informationsbärare är bipacksedeln för patienter och produktinformationen till sjukvården.

Flera undersökningar har gjorts internationellt för att se hur patienter och sjukvården uppfattar den tillgängliga informationen. Generellt kan sägas att information till sjukvården är ett mindre problem än informationen till patienter, men att det även här finns utrymme för förbättring. Inte minst pekar undersökningar på att sjukvården ofta inte läser produktinformationen. I stället skaffar man information på annat håll och genom andra kanaler. Kanske för att den är mer lättillgänglig där?

När det gäller patientinformation via bipacksedeln finns dock många utmaningar. Liten textstorlek, komplicerat språk och omfattningen av information gör att flera patienter väljer att hoppa över bipacksedeln för att söka mer lättförståelig kunskap på annat håll.

Inom EU diskuteras hur regelverk kring produktinformation kan utvecklas. Ett exempel är förslag om att bipacksedeln ska kompletteras med ett avsnitt om ”key information”. Ännu har inga beslut tagits att så ska ske. I Storbritannien har detta dock införts för vissa läkemedel – med till synes goda resultat. Inom de europeiska myndigheterna följer vi vilka lärdomar som kan dras från det brittiska exemplet.

Det finns stora möjligheter för alla aktörer som hanterar läkemedel att delta i förbättringsarbetet, och mycket görs i dag. Men för att få genomslag behöver vi uppmärksamma de goda exemplen. Dessa behöver synliggöras och diskuteras av alla parter.

Moderna verktyg för kommunikation och kunskapsöverföring kan utnyttjas inte bara för att göra bättre information, utan även för att dela och visa upp goda exempel för varandra. Det kan också gälla hur informationen skapas. Till exempel processer för att patienter ska vara delaktiga och engagerade. Ett annat exempel är att utnyttja kunskapen hos dem som inte till vardags ägnar sig åt medicinsk information, till exempel forskare och verksamma inom kommunikationsbranschen.

Ett steg för att synliggöra goda exempel är Apotekarsocietetens tävling Bästa patientinformation, som lanserats i år. Sektionen för läkemedelsinformation har instiftat det nya priset och vi ser fram emot att tillsammans med juryn belöna värdiga vinnare vid årets läkemedelskongress i november.

Som inspiration på vägen hänvisar jag gärna till amerikanska The Health design challenge från 2013, där en rad olika förslag lyftes fram.

Det finns säkert många andra goda exempel där ute!

I mitt arbete ser jag dagligen exempel på hur vi använder läkemedel på mindre lyckade sätt. Jag ser också hur vi använder sådant som folk tror är läkemedel – och inte minst även sådant som folk använder just därför att det inte är läkemedel.

Den första gruppen tror att läkemedel är lika med bot – oberoende hur det används. Och blir förvånade, arga och besvikna när det visar sig att läkemedel också kan ha andra effekter. Inte minst negativa biverkningar.

Den andra gruppen köper preparat på nätet eller genom kontakter. Det är smidigt och ibland billigare än att behöva gå till sin läkare och sedan apoteket. Det kan också vara praktiskt om man egentligen inte är sjuk, men vill uppnå någon annan effekt. Att förpackningen som ser förtroendeingivande ut och bär kända företagsnamn kanske inte alls innehåller det som står på etiketten är inget de tänker på.

Den tredje gruppen skyr läkemedel, övertygade om att läkemedelsindustrin och läkare är i maskopi med varandra för att göra dig illa. Denna grupp litar blint på hörsägen, rykten och ”alternativ vetenskap”.

Det finns även en fjärde grupp, som kanske inte är lika extrem som de som jag nämnt innan, men som innehåller komponenter av okunskap om läkemedel och dess effekter. Den här gruppen samlar många, däribland mig själv. Även om jag efter cirka 25 år i branschen har plockat upp ett och annat korn av kunskap.

Utmaningen för alla dessa är att vi är utlämnade till att lita på den expertis som erbjuds när vi blir sjuka. Och graden av tillit varierar. På samma sätt varier det hur vi väljer att agera och bidra till tillfrisknande eller lindrande av vår sjukdom (eller om vi strävar efter någon annan medicinsk effekt).

Det som styr vårt agerande och våra tankar är hur mycket kunskap vi har.

I Finland finns något som heter Läkemedelsfostran i läroplanen för grundskolan. Redan i lågstadiet tas de första stegen, som följer eleven hela vägen upp i högstadiet.

Syftet är att lära barn och ungdomar att använda läkemedel förnuftigt och att vid behov finna pålitlig ”icke-alternativ” information om sina läkemedel och behandling.

Sannolikt finns fler positiva effekter av ökad förståelse och kunskap om läkemedels effekter. Inte minst vad gäller att förhindra missbruk eller felaktigt användande.

En sidoeffekt skulle även kunna vara att skapa större intresse för medicin och vetenskap. Inte helt fel för ett land beroende av högteknologisk industri och tjänster för att klara vårt goda välstånd.

Det kan vara dags för läkemedelsfostran även i Sverige.

För några veckor sedan kom Barack Obamas jobberbjudande från Spotifys vd Daniel Ek. Den nya tjänsten var ”President of Playlists”. Lämplig bakgrund för att söka den var ett nobelpris liksom att ha lett ett land under åtta år.

Spotify är ett lysande exempel på svensk teknologi och innovationskraft i en sektor där det finns fler framgångsrika företag som vinner mark ute i världen.

Ett annat område som varit framgångsrikt i Sverige är teknologi och kunskap för en bättre miljö. Till exempel var det inte länge sedan USA:s tidigare ambassadör i Sverige, Mark Brzezinski, hade fokus på att bevaka och verka för att skapa kontakter mellan svenska och amerikanska aktörer inom området. Och i Världsnaturfondens senaste rankning placerade sig Sverige på fjärde plats i världen vad gäller innovationer kopplade till miljö.

Vi har med andra ord en stark historia och ett patos för miljöfrågor i Sverige. Dessutom är vi lyckligt lottade med en till stora delar ännu oförstörd natur. Till detta kan läggas att vi tidigare haft en ledande roll för att driva frågor kring läkemedel och miljö.

Till exempel var det svenska Läkemedelsverket som förde upp miljön på agendan för de regulatoriska myndigheterna i Europa. Svenska Läkemedelsindustriföreningen, Lif, tog initiativet till världens första, och fortfarande enda, miljöklassificering av läkemedelssubstanser i Fass.  Och inte minst ska nämnas forskningsprojektet Mistra Pharma som avslutades år 2015 och som fortfarande är en av de största satsningarna på forskning inom området någonsin.

I dag hör vi mindre om miljö och läkemedel.

På den förestående globala konferensen för farmaceuter i Stockholm i maj, Pharmaceutical sciences world congress, har miljöfrågan till exempel endast ett litet inslag. Är detta en indikator på ett bristande miljöintresse månntro?

Jag vill hellre tro att den naturliga utvecklingen är att även läkemedel designas, tillverkas och används med minsta möjliga negativa miljöpåverkan. Det gäller de flesta andra produkter vi omger oss med.

Med tanke på vår bakgrund borde Sverige vara en lämplig plats för att driva forskning och utveckling av kunskap på området. Vi är historiskt duktiga på medicin liksom kemi och tillämpad vetenskap.

Jag hoppas att dagens stiltje bara är ett tillfälligt lugn, och att utvecklingen inom området snart tar fart igen.

Vinsterna med läkemedel som är mindre skadliga för miljö och omgivning är uppenbara.