Det ska vara en fänrik i år” sjunger Lisbeth Bodin på en Sonora-skiva från 1942. Tiderna förändras och 60 år senare är det inte längre så inne med militärer. I år ska det vara en filmjölk, eller kanske en jos, spetsad med extra mineraler, fiskolja eller något annat som i allmänhet inte är naturligt förekommande i just den produkten. Mervärdesmat kallas det och det mervärda är att det inte bara är mat, det är medicin också. Eller om det nu är tvärt om. Allt som är nyttigt har inte mervärde heller, det måste vara manipulerat på något sätt. En apelsin är en apelsin, medan en apelsinjos med tillsatt järn är mervärdesmat. Vad är det för fel på en leverpastejmacka? Javisst ja, ursäkta! För fet, förstås. Kostmedveten ska man ju vara. Jag är väldigt kostmedveten. Inte i ordets vanliga betydelse, alltså ungefär ”jag väljer alltid lågfettsalternativ” utan närmast tvärt om. Jag väljer alltid det som är gott. Du blir vad du äter, heter det – och vem vill bli ett fiskoljemargarin? Hellre då en glad och sedermera gravad lax.
Jag kan utan att skämmas säga hemska saker som ”Jag gillar stekt fläsk med löksås”. Hos vissa människor väcker det en fördömande förskräckelse, ungefär som om man påstått ”Nä, vet du, jag använder aldrig bilbälte”, men man vet ju att det i själva verket mest handlar om avundsjuka. Men OK då, vi säger väl att det är farligt; då är det min spänningskick att äta god mat i stället för att köra motorcykel eller hoppa fallskärm. Dessutom dricker jag standardmjölk och riktig läsk med dödliga doser socker. Hittills har jag överlevt, men det är på gränsen varje dag.
Har vi inte nog med stressfaktorer i samhället utan den här moderna matskräckpropagandan som sprids främst via media? Äter jag fel? Äter jag för mycket? Och ovanpå det reklamen: ”Vågar du låta bli jättelättmargarinet Lightantightan?” Det påminner om de där kedjebreven som hotade med diverse olyckor om man bröt kedjan. Något måste vara fel när 90-åriga pensionärer knappt vågar ta grädde i kaffet för att de har hört att det ska vara så farligt. Vad man behöver efter en tuff dag på jobbet är inte ännu mer stress utan en favoriträtt. Att må bra handlar faktiskt inte bara om avsaknad av kalorier och kolesterol; själen behöver sitt också. Kalla det gärna placeboeffekt, men visst blir man glad av god mat. Och mätt. Jag bröt förresten alltid kedjan och kommer därför förmodligen ändå att dö redan om 50 år eller så, så jag kan äta precis vad jag vill.
Låt mig berätta en hemlighet: Man avlider inte omedelbart efter förtäring av bearnaisesås, gräddkokta svartrötter eller varmkorv med räksallad. ”Nej”, säger de som tycker sig veta bättre, ”men du dör så småningom!”, som om det vore något unikt. ”Nyttigt är det i alla fall inte!”, fortsätter de innan de tar bilen till gymet för att cykla en mil på träningscykeln.
Oavsett vad som sägs och skrivs så är man faktiskt inte en dålig människa för att man tycker om god mat. Man kan annars lätt få för sig att det är kriminellt att äta en kanelbulle till kaffet. Promenera till jobbet och ta trapporna i stället för hissen och så tar du den där bullen. Antagligen jobbar du bättre efteråt – och dåligt samvete har ingenting med bullar att göra!
Å andra sidan: Äter du riktig mat så kanske du inte orkar någon bulle…
Nej, ge lättmatslobbyisterna en fet spark i häcken och en rejäl portion isterband till lunch! Det är klart man blir utbränd om man inte tillför ny energi; försök mata hjärnan med aspartam så får du se. Ät det du mår bra av, det mår du bäst av! Tips: Raggmunk. Stekt salt sill. Pölsa med rödbetor. Laxpudding. Rabarberpaj med vaniljsås. Ostkaka med sylt och grädde. Livsfarligt? Möjligen. Livskvalitet? Absolut! Ta det lite lugnare, ät lite godare och byt ut TV-såpan mot en bra biofilm. Då kan man börja snacka om mervärde.