Vänstervinden blåste bort de fria apoteken

Många av Sveriges apotekare fick en chock när Apotekarsocietetens årskongress inleddes en stormig höstdag 1969. Ledningen hade efter hemliga förhandlingar beslutat att acceptera att apoteken förstatligades. Ett flera hundra år gammalt system fick lämna plats åt en modern och centraliserad organisation.

21 Maj 2002, kl 14:00
0

Den 17 september, några dagar före årssammankomsten, hade Apotekarsocietetens och statens förhandlare undertecknat en överenskommelse som gav staten makten över den svenska detaljhandeln med läkemedel. Apotekarkåren hade bara att anpassa sig till det nya läget. Tidningarna var fyllda med rapporter om höststormen och socialiseringen gick igenom utan någon större debatt. I riksdagsomröstningen som följde röstade alla partier ja. De fria apotekens tid var förbi.

Den som ledde förhandlingarna från statens sida var apotekaren Rune Lönngren, som också utförde den pågående läkemedelsförsörjningsutredningen. Han menar att apotekarna inte hade mycket att invända mot förändringen.

? Det illustreras kanske bäst av att i Apotekarsocietetens fullmäktige röstade 33 för och fyra emot förslaget.

Men vid den här tiden hade socialdemokraterna för enda gången i Sveriges historia egen majoritet i riksdagen, och apotekarna kunde inte få stöd någonstans. Leif H Eklund som då var vd för Apotekarsocieteten menar att röstsiffrorna inte säger allt.

? Det var ju med kniven på strupen förstås. När man hade insett läget så var det klokt att göra det bästa möjliga av situationen. Och det tycker jag att vi gjorde.

Motstånd i Vilda Västern
De mest högljudda motståndarna till förstatligandet fanns kring Göteborg, en falang som kallades ?Vilda Västern?. De funderade på att stämma staten och riva upp avtalet, men det rann ut i sanden. I slutänden accepterade även de förändringen.

? Relationen till Rune Lönngren var inte hjärtlig, om man ska uttrycka sig så. Lönngren är och var en begåvad apotekare, men han borde inte ägna sig åt att socialisera sina kollegor, ansåg man, berättar Bengt Hemvik, som var apoteksinnehavare i Partille utanför Göteborg.

? Men jag hade bara varit apoteksinnehavare i ett år och några månader. Jag kunde inte gå runt och vara bitter resten av livet.

20 års förberedelser
I och med avtalet i september 1969 var en lång process till ända. Den första utredningen som skulle se över handel och produktion av läkemedel tillsattes redan 1946. Regeringen ansåg att apoteksväsendet var ålderdomligt och att priserna var höga.

? Förstatligandet föregicks av propaganda redan från efterkrigstiden. ?Dyrt som på apotek?, stod det i annonser i veckopressen, med missvisande beskrivningar av prissättningen. Ett annat argument var att det var fult att tjäna pengar på sjuka människor, berättar Bengt Hemvik.

Utredningen var klar 1951 och det färdiga förslaget var i mycket likt dagens situation: Apoteken skulle inordnas i ett statligt aktiebolag, medan produktionen skulle förbli i privat ägo. Men flera av remissinstanserna ansåg att utredarna hade bundit sig vid ett förstatligande redan innan utredningen var klar och att flera viktiga frågor hade ignorerats. Utredningen ledde inte till någon proposition.

En ny utredning, med Rune Lönngren som enmansutredare, tillsattes 1963. Det fanns flera argument för att genomföra en förändring av apoteksväsendet. De regler som fanns gav ett offentligt sanktionerat, privat monopol. Även om apoteken var fristående så hade de i stor utsträckning gemensam ekonomi via Apotekarsocieteten, som tog in avgifter från apoteken, hade makten över distriktslaboratorierna och kunde styra enskilda apoteks ekonomi om det befanns nödvändigt. Societeten var i sin tur starkt styrd av staten, som reglerade avgifternas storlek.

Monopolet gav en gynnad sits för Apotekarsocietetens läkemedelsföretag Vitrum. Vidare ledde det komplicerade systemet för ekonomisk utjämning mellan apoteken till svaga incitament för rationaliseringar.

Socialiseringar i tiden
På socialdemokraternas partikongress 1968 kändes tydligt de vänstervindar som drog över världen. Kongressen diskuterade socialisering av finansväsende, industri och annat. Tre motioner begärde ett förstatligande av läkemedelsindustrin. Partistyrelsen menade att man skulle invänta utredningens resultat. Statsrådet Krister Wickman tyckte att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna. Med hjälp av offentligt producerad läkemedelsinformation och läkemedelskommittéer skulle man kunna åstadkomma bättre läkemedelsanvändning. Därför skulle inte ett förstatligande av industrin behövas.

? Den svenska industrin var ändå bara en liten del. Det hade varit relativt verkningslöst att förstatliga eftersom ungefär hälften av läkemedlen importerades, säger Rune Lönngren.

Bengt Hemvik i Partille säger att apotekens förstatligande var politisk taktik.

? På partikongressen kom förslag på att förstatliga bankerna, läkemedelsindustrin och annat. För att visa sin dådkraft socialiserade regeringen apoteken, så hade de gjort något i alla fall.

Staten blev ändå en stor aktör i industrin. Samtidigt med apoteken köptes också ACO och Vitrum. Dessutom kontrollerade staten Kabi, Apotekarnes Droghandel AB och enheterna för läkemedelstillverkning vid Statens bakteriologiska laboratorium, Statens veterinärmedicinska anstalt och Militärapoteket.

? Det var en ganska stor del av läkemedelsindustrin. Det gav staten kunskap om hur marknaden fungerade, säger Rune Lönngren.

Den slutliga uppgörelsen
Förhandlingarna mellan staten och Apotekarsocieteten hade brutit samman under våren 1969 då Apotekarsocieteten inte ville acceptera att staten blev majoritetsägare till det bolag som skulle bildas. Man ville ha hälften. Regeringen gjorde dock klart att det inte var förhandlingsbart och societeten fick ge med sig.

Av societeten köpte staten Vitrum, ett par fastigheter, societetens tillverkningsorganisation och delar av den administrativa huvudavdelningen. Köpesumman var 31,9 miljoner kronor. Av dessa pengar förde societeten över ungefär hälften till en nybildad stiftelse som sedan köpte en tredjedel av aktierna i Apoteksbolaget, det som i dag är Apoteket AB. Stiftelsen skulle använda avkastningen på kapitalet till att bland annat främja information och statistik på läkemedelsområdet.

Apotekarsocieteten hade tidigare stått på tre ben: Man ledde landets apoteksväsende, företrädde apoteksinnehavarnas intressen och ägnade sig åt utbildning och forskningsstöd. Nu återstod bara det sistnämnda. Societeten fick inte verka fackligt, utan apoteksinnehavarna erbjöds medlemskap i Sveriges Farmacevtförbund, där de bildade en egen sektion.

Pengar mot protester
Staten löste in alla apotek enligt de sedvanliga regler som hade gällt när ett apotek bytte ägare. Den sammanlagda kostnaden blev 163,8 miljoner kronor.

? Den allmänna meningen var nog att de fick schysst betalt för sina apotek, säger Tomas Hedén, före detta apotekschef på C W Scheele i Stockholm.

? Man fick betalt för inventarierna och lagret, men man fick ingenting för goodwill. I dag skulle man kanske ha fått en fallskärm, men det fanns inte på den tiden, säger Bengt Hemvik.

Fast lite plåster på såren fick apotekarna. Pensionerna höjdes med 10 000 kronor om året, vilket dämpade många protester. Alla innehavare fick stanna kvar som föreståndare. De anställda övergick till att ha Apoteksbolaget som arbetsgivare. De som fått gå från Apotekarsocieteten till Apoteksbolaget fick behålla sina jobb eller fick andra tjänster med minst lika hög lön.

En lyckad affär
Apoteksbolagets konstituerande stämma hölls den 24 augusti 1970. Rune Lönngren, som alltså hade lett utredningen och förhandlingarna som ledde fram till förstatligandet, utsågs till styrelseordförande. Två tredjedelar av aktierna i bolaget var A-aktier som ägdes av staten, och Apotekarsocietetens tredjedel var B-aktier. Enligt avtalet skulle staten år 1985 lösa in societetens andel av aktiekapitalet om någon av parterna så önskade. Efter strandade förhandlingar om ägandeformen utnyttjade Apotekarsocieteten den rätten och investerade pengarna i värdepapper som med tiden har växt ansenligt i värde.

Genom förstatligandet kunde apoteksverksamheten delvis rationaliseras och centraliseras. Staten kunde också utnyttja monopolsituationen till att pressa läkemedelspriserna, som avsett.

? Sedan jag hade lämnat styrelsen 1977 gjorde revisorerna en utredning av verksamheten, och den gav ett mycket positivt resultat. En statlig utredning som i början av 1980-talet gjorde en utvärdering såg punkt för punkt hur man hade lyckats. Även här var det i stort sett positivt över hela linjen, säger Rune Lönngren.

Centralstyrt och effektivt
Tomas Hedén berättar hur effekterna av den snabba effektiviseringen märks än i dag.

? Man fick ett mindre personalbehov. Därför rådde anställningsstopp fram till en bit in på 1980-talet. Därför är det så i dag att det inte finns några apotekare som är ?halvgamla?. Produktiviteten var tidigare inte ens en tredjedel av vad den är i dag.

Men Bengt Hemvik på Västkusten tycker ändå att den gamla organisationen hade fördelar.

? Tidigare var det de som var ute på fältet som tillsatte styrelsen. Nu vände man på byttan så att befälet kom uppifrån. Det gamla systemet var ju demokratiskt.

Apotekarsocieteten tappade förstås mycket inflytande genom förstatligandet. Dåvarande vd:n Leif H Eklund blev ändå nöjd med resultatet, och beklagar att monopolet ser ut att vara i farozonen.

? Det är svårt att gå emot de vindar som blåser. Men skulle monopolet försvinna tror jag att man i efterhand kommer att se att det är något ganska välfungerande som man tagit bort.