Annons

Stora molekyler ger stora problem

Lungor, slemhinnor och hud är olika vägar in i blodomloppet som prövas för preparat som inte kan tas oralt. Forskningen går långsamt men en enorm marknad hägrar för företagen.

20 aug 2002, kl 13:11
0

Annons

Traditionellt har läkemedelsforskningen koncentrerats på små, stabila molekyler. De överlever den hårda miljön i mage och tarm för att sedan transporteras ut i blodomloppet. Men de framgångsrika TNF-alfa-hämmarna mot reumatism har visat att när man väl hittat en lämplig måltavla i kroppen, så kan den enklaste vägen att angripa den vara en antikropp eller någon annan stor och känslig molekyl. Många sjukdomssymtom hänger också samman med en brist på något protein. Det mest välkända exemplet är diabetes, som kan hållas i schack med insulinsprutor.

Att injicera läkemedel hela livet, kanske flera gånger om dagen, behöver inte innebära ett stort problem. Men företag som arbetar med läkemedelsintag räknar ändå med att det finns miljardbelopp att tjäna på mer bekväma metoder.

Lång startsträcka

Redan på 1920-talet gjordes försök med pulmonärt intag av insulin. Men det är först 80 år senare som en färdig produkt tagit sig igenom fas III. (Se separat artikel.) Tyvärr innebär inte det att vägen är öppen för andra substanser. Det krävs olika metoder för olika molekyler.

? Man skulle vilja ha den gyllene vägen rakt in, men det verkar inte finnas, säger Erik Björk vid farmacevtiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Sprej ända in i hjärnan

Nässprej används normalt för lokal behandling, men molekyler kan passera genom slemhinnan och ta sig ut i blodet. Eftersom ytan i näshålan är mycket mindre än lungorna och epitelet är mindre genomsläppligt är det inte en lämplig metod för stora mängder läkemedel. Å andra sidan slipper man undan flimmerhåren, som fångar in partiklar på vägen ner mot lungorna. Nässlemhinnan är dessutom tålig, eftersom den alltid möter främmande partiklar.

I Italien finns nässprej med kalcitonin, som är en peptid med 32 aminosyror. Omkring en procent av den givna dosen tar sig ut i blodet, och med större molekyler blir upptaget sämre.

Det har även gjorts försök med att få upp substanser direkt i hjärnan via näsepitelet. På det sättet undviker man blod-hjärnbarriären. Än så länge har man bara lyckats nå luktloben och områden intill, och det är bara små kvantiteter som tar sig in. Men den här genvägen in i hjärnan kan ställa till med oväntade problem.

? Det man kan fråga sig är om allt annat som vi tar nasalt kan påverka den här vägen också. Det är en tveeggad forskning för dem som sitter på läkemedelsföretagen och håller på med det här, säger Erik Björk.

Plåster i kinden

Även slemhinnan i munnen kan släppa igenom stora molekyler. Upptaget är sämre än i nässlemhinnan eftersom här finns fler cellager.

? Munhålan har ett epitel som är vant att ta mycket skit, med all konstig mat och sprit som passerar, säger Erik Björk.

I munnen kan man ta läkemedlen genom att lägga ett piller som får smälta under tungan (sublingualt) eller med plåster som man fäster på insidan av kinden (buccalt). Plåstren har ett speciellt mukoadhesivt klister, som alltså fäster på slem.

Inget för hårdhudade

Plåster som ger en medicindos rakt igenom huden har funnits i handeln i 20 år, men bara för små molekyler som nikotin. Huden är tjockare än slemhinnorna och har dessutom ett lager av döda celler ytterst som ska hindra alla främmande partiklar från att tränga in. Mycket forskning pågår, men det finns inga färdiga produkter än. Huden har också en relativt liten yta. De största plåstren är 30 kvadratcentimeter.

En metod som många hoppas på är iontofores, att driva molekyler genom huden med elektricitet. Det finns också tryckluftspistoler som pressar in medicinen. Det finns i klinisk användning i Storbritannien för vaccination.

? Men det kräver att man besöker en klinik, det företagen vill ha är något som patienterna kan använda själva i hemmet, säger Erik Björk.

Knep och knåp

Det finns en lång rad knep för att underlätta för kroppen att ta till sig läkemedel. Det finns ämnen som ökar epitelets genomsläpplighet. Med hjälp av hög viskositet eller ett mukoadhesivt ämne kan man få läkemedel att stanna längre på den yta det ska tränga igenom. De metoderna provas i mun- och näshåla, men även i mage och tarm.

Det behöver inte vara uteslutet att administrera en substans oralt, även om den normalt inte tål miljön i magsäcken.

? Bara vi kommer fram till kolon så är det en snällare miljö, även om upptaget är något sämre än i tunntarmen. Det är mindre mängder peptidaser, säger Erik Björk.

Forskare provar olika typer av inkapsling som håller ner till tjocktarmen. Det finns särskilda polymerer som bryts ner av bakterier i kolon. Man kan också tänka sig något pH-känsligt ämne som skyddar läkemedlet genom den sura magsaften.

Ju enklare, desto bättre

Man kan slippa ifrån sprutor och ändå föra in läkemedlet direkt i blodet med hjälp av implanterbara pumpar.

? Det kräver ju ett operativ ingrepp som kan ge komplikationer, och det är kostsamt. Även om det fungerar bra, så skulle något som var ännu enklare kunna konkurrera, säger Erik Björk.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng