Stark vänstervind skapade apoteksmonopolet

I början av 1970-talet upphörde apotekarnas privilegiesystem och statliga Apoteksbolaget såg dagens ljus. Huvudarkitekten var apotekaren Rune Lönngren. Åsikterna går isär om företaget, en på många sätt välfungerande men udda skapelse i ett internationellt perspektiv.

17 jun 2005, kl 20:55
0

Annons

Den 31 december 1970 gick 350 apotekare med personliga privilegier hem för sista gången från sina apotek. Dagen därpå vaknade de som tjänstemän i Apoteksbolaget AB. Det privilegiesystem som rått inom apotekaryrket under 400 år upphörde. Vid årsskiftet övertog i stället staten upphandlingen och distributionen av läkemedel.

Ville förstatliga industrin

Andra halvan av 1960-talet präglades av högkonjunktur med en starkt expanderande industri. Händelser i omvärlden ? Vietnamkriget, studentrevolten i Paris och den ryska inmarschen i Tjeckoslovakien ? påverkade det svenska politiska klimatet.

? Slutet av 60-talet var ju ganska rött, säger Margit Gennser, före detta moderat riksdagsledamot och på 1990-talet utredare av läkemedelsförsörjning och apoteksmonopol.
Efter valet 1968 hade socialdemokraterna egen majoritet i både första och andra kammaren.

Redan vid socialdemokraternas extra partikongress 1967 började diskussioner om ett näringspolitiskt program. Ett par år senare resulterade detta i att Statsföretag AB bildades för att samla merparten av den statliga industriella verksamheten under ett paraply. På vänsterkanten höjdes röster för att allt fler företag skulle tas över av staten.

? SSU ville förstatliga hela läkemedelsindustrin. Det ville inte regeringen, men samtidigt måste den göra något, säger Margit Gennser.
Ett förstatligande av apoteken togs upp i ett utspel under socialdemokratiska partikongressen 1968. Fyra motioner berörde läkemedelsfrågor. Tre av dem yrkade att staten skulle ta över läkemedelsindustrin. Den fjärde begärde att staten skulle ta över läkemedelsimporten.

När det näringspolitiska programmet behandlades presenterade Krister Wickman, senare industriminister, en skiss till åtgärder på läkemedelsområdet. Att staten skulle ta över apoteken ingick i framtidsplanen och fick stor uppmärksamhet i medierna. ?Sensationellt utspel: Statliga apotek? kunde till exempel läsas på Expressens löpsedel den 10 juni 1968.

Samförståndslösning

Det blev allt tydligare att det statsbärande partiet var inställt på ett statligt övertagande av apoteken.
? Det talas om att Apoteksbolaget kom till av hälsoskäl, för att bland annat få en säker distribution av läkemedel, men det är inte sant. Det kom till av rent politiska skäl, säger Margit Gennser.

Läkemedelsförsörjningsutredningens utredare Rune Lönngren förordade en samförståndslösning genom förhandlingar mellan staten och Apotekarsocieteten. Med ett riksdagsbeslut fanns det risk för uppslitande politiska debatter som kunde försvåra verksamheten i det nya statliga bolaget. Och genom att göra upp med Apotekarsocieteten kunde dessutom resurserna utnyttjas bättre.

De första förhandlingarna mellan Apotekarsocieteten och staten inleddes i april 1969. Efter några månader av underhandskontakter och formella förhandlingar överlämnades ett slutbud den 12 september 1969. Apotekarsocieteten hade att anta eller förkasta budet. Budet antogs och överenskommelsen undertecknades den 17 september.

De 270 apotekare som samlats till Apotekarsocietetens årssammankomst ett par dagar senare togs på sängen. Ingenting hade läckt ut från förhandlingarna och uppståndelsen blev stor när överenskommelsen presenterades.

Kalldusch

Apotekarna skulle plötsligt bli tvungna att låta staten lösa in deras apotek. Det kom som en kalldusch. Visserligen stod det i regeringens privilegiebrev till apotekarna att den som får privilegiet är skyldig att underkasta sig vad som kan komma att bestämmas, men de flesta uppfattade inte detta att kunna bli inlöst som en konkret risk när de valde att bli apotekare. Inlösandet gick trots allt smidigt och ingen apotekare blev lidande ekonomiskt.

Apoteksbolaget Aktiebolag stiftades den 3 juni 1970. Bolaget ägdes från början till två tredjedelar av staten och till en tredjedel av en stiftelse bildad av Apotekarsocieteten. Statens representanter i organisationskommittén tecknade fyra aktier och Apotekarsocietetens företrädare tecknade två. Apoteksbolagets ?pappa? Rune Lönngren blev också ordförande i bolagets första styrelse.

Rune Lönngren anser, inte förvånande, att förstatligandet var ett riktigt beslut. De enskilda apoteken var för små för att få sina synpunkter beaktade av de stora företagsjättarna, något som på sikt skulle kunnat ställa till ekonomiska problem för apotekarna.

Fungerade bra

När Apoteksbolaget väl var ett faktum visade sig de flesta vara nöjda.
? Även de skarpa kritikerna som egentligen inte gillade systemet erkände att det fungerade väldigt bra, säger apotekare Bo Holmberg.

Bo Holmberg började på Apoteksbolaget redan 1971 och blev kvar till sin pensionering 2002. Han kom in i företagsledningen 1995 och satt där ? under fem olika vd:ar ? till 1999.
Gemene man märkte inte mycket av förstatligandet eftersom de gamla apoteken fortsatte i samma lokaler och med samma personal. Apoteksbolaget fick dessutom, genom avtalet med staten, möjlighet att styra lokaliseringen av nya apotek och många mindre sådana placerades nu i anslutning till sjukhus och större öppenvårdscentraler.

För beslutsfattare i kommuner och landsting blev samarbetet ofta enklare när funktioner som tidigare varit spridda på många olika händer kunde samlas hos Apoteksbolagets ledning.
Det fanns 635 apotek vid utgången av 1971, tolv fler än vid det tidigare årsskiftet. Personalen bestod av ungefär 11 500 personer varav 800 apotekare, 2 600 receptarier och 8 100 apotekstekniker, laboratorietekniker, städerskor och kontorister.

Prisförhandlade med företagen

Medan oljekrisen ställde till det för den energislukande svenska industrin klarade sig läkemedelsindustrin bra och exporten ökade avsevärt under 1970-talet. Kraven på ett förstatligande av läkemedelsindustrin fortsatte med nya motioner vid den socialdemokratiska partikongressen 1972. Partistyrelsen beslöt att utreda hur staten skulle kunna skaffa sig en ökad kontroll och ett ökat inflytande över priserna.

Genom avtalet med staten fick Apoteksbolaget rätt att fastställa försäljningspriset på farmacevtiska specialiteter och rätt att förhandla för att lägga fast läkemedelsföretagens priser. En enhet för prisförhandlingar och prissättning byggdes upp och fortsatte fungera fram till 1993. Då blev i stället referenspriser fastställda av Riksförsäkringsverket normgivande för prissättningen.
För att bemöta efterfrågan på producentobunden läkemedelsinformation och statistik inrättades en nämnd med företrädare från Apoteksbolaget, Socialstyrelsen och sjukvårdens huvudmän samt sakkunniga inom medicin och farmaci.
Lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL, som antogs 1976, påverkade naturligtvis även Apoteksbolaget.

? Det var mycket fackligt samarbete under åren, säger Bo Holmberg som beskriver det som bitvis ?skitjobbigt?.
? Men vi tog slitet före omorganisationerna, tydliggjorde och förankrade alla beslut. Det förenklade mycket.

Låg aktivitet

En borgerlig regering tillträdde 1976 och Ingegerd Troedsson blev ansvarig för läkemedelsfrågorna. I budgetpropositionen i januari året därpå meddelades att en kommitté med uppdrag att granska läkemedelsinformationen och utreda formerna för statens prisövervakning skulle tillsättas. Senare annonserades också en utredning rörande läkemedelskontrollen.

Detta tillsammans med stora förändringar i styrelserna för Apoteksbolaget och dotterbolaget Apotekarnes Droghandel, ADA, tydde på att en ny läkemedelspolitik var på gång. Rune Lönngren byttes ut och ny styrelseordförande i Apoteksbolaget blev Bertil Danielsson.

När den första borgerliga regeringen föll efter två år vid makten följde ytterligare tre borgerliga regeringar som inte var särskilt aktiva på läkemedelsområdet och de tillsatta utredningarna ledde inte till några genomgripande förändringar.

?Bo Könberg stoppade propp?

Avtalet mellan staten och Apoteksbolaget löpte ut den 31 december 1985. Det behövdes en parlamentarisk utvärdering av bolaget inför beslutet om hur läkemedelsförsörjningen skulle organiseras från och med 1986. Utvärderingen ledde till ett nytt, tämligen oförändrat avtal slöts för 1985-90 och fortsatte under ytterligare fem år. Apotekarsocieteten omprövade sin roll och sålde sin aktiepost till Apoteksbolagets pensionsstiftelse.
I samband med den så kallade koncernutredningen 1991 förberedde Apoteksbolaget sig bland annat för en eventuell avreglering.

? Vi lade utredningen av de delarna i byrån för att kunna dra ut lådan om det skulle behövas, säger Bo Holmberg.
1992 var det dags för en ny utredning om den svenska läkemedelsförsörjningen. Uppdraget var också att se över Apoteksbolagets roll och verksamhetsinriktning.

? I ett delbetänkande 1993 visade jag att det var ganska problemfritt att tillåta andra än apoteken att sälja receptfria läkemedel, säger utredaren Margit Gennser och betonar att det inte var personalen som satte klackarna i backen.

? Personalen var först kritisk och ängslig inför avregleringsförslag, men under utredningens gång blev man allt mer positiv till ett friare apoteksväsende som bland annat kunde öppna nya anställnings- och utvecklingsmöjligheter.

Men det blev ingen proposition under vårriksdagen:
? Det var Bo Könberg, och byråkratin, som förhalade den.
? Fast mest var det nog byråkratin som satte käppar i hjulet. Partierna, oavsett partifärg, kan inte stå emot sina byråkrater.

Ständiga omorganisationer

En arbetsgrupp tillsattes ett halvår sedan en ny regering tillträtt efter valet, men inte heller denna ledde till några regeringsförslag. Nya utredningar följde. I november 1996 fick Lars Jeding i uppdrag att förutsättningslöst granska läkemedelsdistributionen och att komma med förslag på hur den borde organiseras och regleras för att befolkningen skulle få säkra och effektiva läkemedel till så låg samhällskostnad som möjligt. För apoteken innebar detta bland annat att de började betraktas som en del av hälso- och sjukvården
Apoteksbolaget AB bytte namn till Apoteket AB den 1 januari 1998 och i juni samma år blev staten ensam ägare till bolaget.

? Sedan dess har det varit ständiga omorganisationer där målet inte alltid tydliggjorts och förankrats, tycker Bo Holmberg.
Men det har flutit på ändå.

? Apoteken har lojal personal, på gränsen till underkastelse. Facken är följsamma, de gnyr lite grann men sedan köper de förslagen, säger Bo Holmberg.

Jan Bergqvist, styrelseordförande i Apoteket AB, anser att företaget har goda förutsättningar också i framtiden.

? Vi har världens bästa apotekssystem i Sverige. Kvaliteten är hög i hela landet, priset är detsamma överallt och vi har höga ambitioner på miljöområdet. Vårt apotekssystem är bra för hälsan, säkerheten och samhällsekonomin.

?Vinner på alla punkter?

Han tycker att debatten kring apotekens vara eller inte vara ofta präglas av okunnighet.
? Vid en jämförelse med andra länder vinner vi på alla punkter, utom vad gäller antal apotek per invånare. Men visst kan vi bli bättre.
Jan Bergqvist nämner bättre tillgänglighet, kortare köer och längre öppettider som exempel på önskvärda förbättringar.

? Apoteket AB är inget förbroskat stillastående monopol som är stelbent och trögt. Tvärtom är det ett vitalt, livskraftigt, välskött och bra företag, säger Jan Bergqvist.

Han vill inte att vem som helst ska få sälja receptfria läkemedel utan anser att den farmacevtiska kompetensen behövs:

? Det är potenta ämnen också i receptfria preparat.

Bo Holmberg är ambivalent. Å ena sidan tycker han att apoteksmonopolet fungerar bra, å andra sidan tycker han att konkurrens kan vara stimulerande.

? Men om man tillåter alternativa val så måste de baseras på en gedigen professionell bas där samhället formulerar kraven.

? Jag tycker att fokuseringen på de receptfria läkemedlen har blivit uppblåst. De utgör mindre än tio procent av Apotekets omsättning. En viss liberalisering förbättrar tillgängligheten, men tappet från apoteken blir nog begränsat eftersom de står för den rätta kompetensen.

Ingen av herrarna tror att apoteksmonopolet har sett sina sista dagar än på ett bra tag.
Margit Gennser anser att monopolet är otidsenligt på många sätt.

? I ett samhälle som vårt måste man till exempel ha möjlighet att skaffa sig huvudvärkspulver även ute i landsorten en söndag.
? Dessutom kan monopol vara skadliga ur rent moralisk synvinkel. Särintressena kan få allt för stora favörer. Det är därför monopol är oförenligt med marknadsekonomi.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng