Två år efter sin pensionering startade en ny karriär för Lars Werkö. 1987 blev han ordförande i SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Många andra hade gjort det på halvfart vid den åldern, men inte Lars Werkö. För honom var det en ny utmaning.
Som styrelseordförande på SBU kom Lars Werkös kritiska grundinställning väl till användning. Kritiken riktade sig, och riktar sig fortfarande, mot både läkemedelsföretagen, läkarna själva och forskarna.
? Det publiceras för mycket och det upprepas för mycket. I dag delas forskningen upp i småbitar och det blir vad jag kallar ?salamipublicering? av det.
Anledningen är en ökande konkurrens. Det finns fler förlag, fler tidningar och fler forskare i dag. Både företag och forskare är intresserade av att det publiceras.
? Tyvärr tror jag inte att det går att komma tillrätta med det. Däremot tror jag att de fackliga/professionella tidningarna har ett försprång för de behöver inte tjäna pengar på samma sätt.
Hindrar utvecklingen
Forskningen har utvecklats i ett rasande tempo. Från att ha varit mer patientnära och individuell har den blivit mer matematisk och statistisk och gått mot stora populationer. Lars Werkö ser en trend som går från patienten till labbet.
? Det har gått från in vivo till in vitro. Dessutom tror jag inte att dagens forskare alltid tänker på vad som egentligen ligger bakom deras resultat. I dag får man fram kurvor och medelvärden direkt ur datorn, medan vi satt och själva beräknade medelvärden och ritade våra egna kurvor. Det var mer hantverk förr.
Han verkar imponerad av alla de små innovativa forskningsföretag som skjuter upp som svampar ur jorden. Däremot är han mycket kritisk till hur de stora drakarna sköter sig.
? På till exempel Astrazeneca i Mölndal kan man inte gå från ett ställe till ett annat utan passerkort. I dag hindrar man folk från att träffas, tidigare var det en bunt engagerade individer som träffades och snackade i ett kör.
Werkö anser att dagens sekretess och passerkort sätter käppar i hjulet för det kreativa tänkandet på de stora läkemedelsföretagen.
Hässles framgångar berodde inte bara på Ivan Östholm och hans kollegor utan också på att de bodde grannar med varandra. De träffades även familjevis och grillade på lördagarna och pratade då inte bara familj utan även jobb.
? Det var ett mer gynnsamt klimat då. Den typen av miljöer borde uppmuntras idag. I USA är man bättre på det än här i Sverige.
Rastlös arbetsmyra
Lars Werkö har sökt ett enda arbete under sin karriär. Det var mot slutet av 50-talet som han sökte och fick en professur i medicin vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
Via medicinkliniken på Sahlgrenska hade Werkö under lång tid samarbetat med Astra.
? Jag satt också med i en massa utredningar och flög till Stockholm två dar i veckan för sammanträden. Det blev ingen tid kvar varken för studenter, forskarutbildning eller patienter.
Kanske får Werkö skylla sig själv för detta. Han berättar om en allmän uppfattning om honom som ganska rastlös. Skulle man ha en utredning snabbt gjord skulle man gå till Werkö. Eftersom han själv hade inställningen att ?ska man få något gjort är det lika bra att göra det direkt? gick det som det gick.
? När erbjudandet kom från Astra 1976 såg jag det som en chans att skära av allt annat. Det var inte så mycket att jag såg det som mer intressant, utan ett sätt att undkomma den officiella belastningen som bara hade blivit större och större.
Att ångra sig ligger inte för Lars Werkö. Varje gång han har bytt inriktning i yrkeslivet har han lagt det gamla bakom sig, även patienterna.
Missnöjda patienter oroar
Lars Werkö är i dag oroad över utvecklingen inom den svenska sjukvården med missnöjda och osäkra patienter och avsaknad av god kontakt mellan läkare och patient.
? Det krävs en bättre kontinuitet och en bättre organisation av sjukvården för att komma tillrätta med problemet, är Lars Werkös ordination
Jämfört med 1940-talet har vi ca tio gånger fler läkare i Sverige. Ändå talas det om läkarbrist och vakanta platser. Werkö förklarar det med neddragen arbetstid, för mycket pappersexercis och för många möten.
? Intresset för patienten står inte längre i centrum. Sjukvården tar inte hänsyn till patientens bästa. Om detta fortsätter kommer sjukvården förlora det anseende den har i dag.
Starkt kritisk inställning
Lars Werkö är känd som en het debattör som inte räds att sticka ut hakan. Generella hälsokontroller har länge varit en het potatis.
? Man vinner inget på dem. Jag är fortfarande av den åsikten att det är svårt att förutse sjukdom. Det är viktigare att hjälpa människor när de har blivit sjuka i stället för att göra friska människor till sjuka.
Men är det inte bra att upptäcka sjukdomarna tidigt?
? Det vet man ju faktiskt inte. Inom läkaryrket finns principen att inte skada, men risken med många hälsokontroller är att man snarare skadar än gör nytta.
Mycket av kritiken riktar sig mot politiker och kollegor som han inte tycker gör det bästa för patienterna och sjukvården.
? Ingen skulle få för sig att köra en gammal bil från 1930-talet med dagens resurser, men sjukvården går med samma organisation sen 1920-talet. Man borde fråga sig: ?Hur ska ett modernt sjukhus se ut??
Enligt Werkö måste man utgå från patientens behov, inte från vilken politisk majoritet det är i landstinget.
? Det måste bli ett stopp på alla systemskiften, det hindrar kontinuiteten. Jag tror att bolagisering av sjukhusen kan vara en början. Då arbetar man under Aktiebolagslagen och då är man skyldig att följa den, motsvarande krav finns inte i Hälso- och sjukvårdslagen.
Lars Werkö saknar riktiga ledare inom dagens sjukvård. Det måste komma några som är villiga att sticka ut hakan och vågar ta ledningen.
? Jag tycker inte att det är en politisk utan en medicinsk fråga hur man ska sköta sjukvården. Det är inte heller en ekonomisk fråga. Ekonomi är inte en fråga om pengar utan det handlar om att använda tillgängliga resurser på bästa möjliga sätt.
Arbetsgivaren bör betala
Med evidensbaserad medicin, ett av Lars Werkös skötebarn, följer att förkovra sig genom att läsa och gå på utbildningar. Det sker i princip uteslutande genom läkemedelsföretagens försorg i dag.
? I många andra yrken är det arbetsgivaren som står för vidareutbildningen, varför inte här? Huvudmännen borde inse att antingen får man betala läkares vidareutbildning via priset på läkemedel eller på något annat sätt. Jag tycker att det borde vara på något annat sätt.
? Huvudmännen borde se till att all sjukvårdspersonal får tid till förkovring. Det blir mycket pengar men samtidigt kan det inte vara billigt att låta läkemedelsföretagen stå för vidareutbildningen, det tas ju tillbaka på priset på läkemedel.
Mannen bakom masken
Lars Werkö arbetade kvar på Astra två år över den officiella pensioneringsåldern. När de flesta andra pensionärer hade latat sig och njutit av ålderdomen blev han istället ordförande för SBU. Vad driver honom? För Lars Werkö är svaret enkelt.
? Nyfikenhet. Jag vill veta hur saker och ting hänger ihop. Dessutom har jag svårt att tacka nej till en utmaning. Det är väl det gamla maffiabegreppet, att inte kunna säga nej, säger Lars Werkö och skrattar.
Onekligen är det så att Werkös arbete har gått ut över familjen. Eftersom han själv sätter ordet ?arbetsam? överst på listan som sina styrkor är det lätt att förstå att familjen har kommit i kläm.
? När jag fick erbjudandet att åka till New York 1946 var jag gift och hade två små barn men det var inte tal om att de skulle följa med. Men jag tvekade inte heller att åka. Det var självklart.
Lars Werkö stannade i New York i knappt ett år. Helt fri från förpliktelser vad gällde familj och rutinsjukvård kunde Werkö satsa all tillgänglig tid på att lära sig vetenskapligt arbete och tekniker på Bellevue Hospital.
? Det var stimulerande. De möjligheterna hade jag inte kunnat få i Sverige, berättar Lars Werkö.
Det är ingen tillfällighet att Lars Werkös inställning till läkaryrket har präglats av den karismatiske överläkaren Hilding Berglund, som också var den som ?skickade iväg? Lars Werkö till USA.
? Han verkade bohemisk på många sätt men hade en strikt bedömning av medicinska frågor. Han uppfostrade oss alla som läkare. Jag har anammat mycket av Hildings omhändertagande, speciellt att lyssna på patienterna.
Mindre revirtänkande
Själv ser han sig som samma person på arbetet som på fritiden med en suddig gräns mellan de båda.
? Mina arbeten med många resor till andra länder har gått bra att kombinera med fritidsintressen som litteratur, teater och konst.
I ungdomen var han också duktig i simning och blev akademisk mästare i Stockholm med KI:s lag i vattenpolo.
Har du några goda råd att ge till dina yngre kollegor?
? Det behövs mer kollegialitet och mindre revirtänkande. Det måste bli mer fokus på patienten än på det egna reviret. Det är viktigt att vara flexibel och beredd på att saker och ting blir annorlunda.