De blivande apotekarna får i Sverige en gedigen grundutbildning på fem år, med ett stringent fokus på läkemedel. Sett till utbildningens innehåll borde yrkesgruppen utan tvekan vinna matchen om den slitna titeln samhällets läkemedelsexpert.
Ändå är apotekarna ganska osynliga ute i den svenska sjukvården. Den klassiska sjukhusfarmacin hanterar man bra, men den renodlat kliniska farmacin, vars verksamhetsmässiga kärna är att apotekare i en patientnära miljö analyserar och optimerar läkemedelsbehandlingar, existerar bara i sporadisk form på några håll i landet.
Detta trots att de studier och sammanställningar som gjorts, nu senast en omfattande litteraturgenomgång av Tommy Eriksson och Anders Carlsten (se artikel på nyhetsplats), visar att kliniskt verksamma farmacevter kan tillföra ett stort mervärde i sjukvården. Något som de också gör i många länder.
Det är lätt att instämma när Tommy Eriksson i en av temaartiklarna i detta nummer beskriver situationen som ett resursslöseri av stora mått, inte minst mot bakgrund av den aktuella debatten om läkemedelsanvändningens brister.
Apotekarna borde rimligen kunna utgöra de kvalitetssäkrare av läkemedelsanvändningen som idag ofta saknas.
Man ska inte undervärdera de svårigheter som finns att vinna mark med dagens vårdstrukturer, arbetssätt, hierarkier och revir. Läkarförbundets rigida hållning (se sidan 28) är talande och känns inte konstruktiv. Den är knappast helt representativ för läkarkåren, men i nuläget finns inte många som väntar på att apotekarna ska komma som frälsare till klinikerna. Det finns inte heller någon patentlösning på frågan om exakta uppgifter och arbetsformer.
Att visa sjukvårdshuvudmän och makthavare möjligheterna på övergripande nivå ankommer på fackförbund, intresseorganisationer och ? framför allt ? det företag som sitter på de apoteksverksamma farmacevternas kompetens. Vid sidan av detta krävs ett tålmodigt nätverksbyggande av apotekare ute på sjukhusen, med syfte att stegvis vinna de övriga vårdprofessionernas förtroende på vägen mot klinikerna.
Apoteket driver en rad samarbetsprojekt inom klinisk farmaci och har ambitioner som kan beskrivas som höga. Vd:n Stefan Carlsson pushade nyligen för apotekare i vården i en välmenande debattartikel i en av de stora morgontidningarna, men i temablocket i detta nummer höjs kritiska röster om att det saknas en genomtänkt, samlad satsning från företaget. Anne Hiselius har kanske rätt när hon säger att aktivitetsnivån antagligen hade varit högre om sjukhusen eller landstingen ägt sjukhusapoteken själva. Internationella erfarenheter tyder också på att andra apotekssystem än det nuvarande svenska är bättre på att skapa drivkrafter som bereder väg för apotekare på klinikerna.
Utöver ovan nämnda svårigheter finns ett kliniska farmacins moment 22; det är svårt att propagera för att apotekare i stor skala ska ut på klinikerna så länge deras grundutbildning faktiskt inte räcker till för detta. Det fåtal svenska apotekare som arbetar med klinisk farmaci i egentlig mening är alla vidareutbildade.
Den bästa lösningen på problemet är att klinisk farmaci på sikt införlivas som en omfattande, praktiskt inriktad del av apotekarnas grundutbildning. Först då kan apotekarna bli den självklara, accepterade och nyttiga resurs som de rimligen bör vara ? mitt i sjukvården.