Fångad i forskarflykten

Han är svensk, bär ett tyskklingande namn och leder ett dansk-amerikanskt biotechföretag i San Diego. Möt Uli Hacksell, den förre Astra Draco-chefen och professorn i organisk kemi som en gång drömde om en karriär som sjukhusapotekare.

20 jun 2001, kl 16:08
0

När organkemioraklet, förre Astra Draco-chefen med mera Uli Hacksell gjorde sin senaste störtdykning i Sverige för ? bland annat ? en pratstund med Läkemedelsvärlden, blev den enda möjliga träffpunkten inte oväntat Arlandas kaotiska utrikeshall. Mannen som var inspektor vid Farmacevtiska studentkåren för ett tiotal år sedan har åldrats ganska marginellt sedan dess ? men är desto mer solbränd.

Kringseglande tandläkare
Uli Hacksell föddes 1950 och växte upp i mönsterförorten Vällingby väster om Stockholm. Det tyska påbråt är trots det germanskt klingande förnamnet obefintligt, Uli namngavs efter en tysk bekant till hans föräldrar. Släktnamnet har via prästen Hackzelius från 1600-talet koppling till apotekarsläkten Hackzell. Uli har dock inga närmare släktingar med medicinsk eller farmacevtisk yrkesbakgrund. Närmast kommer hans farfars far som var kringseglande tandläkare i den finländska skärgården. Läkarkarriären lockade ändå den unge Uli, men den befann sig utom räckhåll; betygen dög inte riktigt. Istället blev det apotekarlinjen där en påföljande forskarutbildning var ?en självklarhet?. Under de sista åren av grundutbildningen jobbade Uli parallellt med pluggandet som tredjeamanuens på dåvarande institutionen för organisk farmaceutisk kemi. Här växte en fascination inför det ?organkemiska språket? fram.

? Redan efter grundkursen på 17 veckor var det möjligt att förklara vad som händer när man blandar kemikalier. Man kunde beskriva oerhört mycket med några enkla streck. Det är fascinerande att det finns en enkel formalism som så korrekt beskriver vad som händer i verkligheten, säger Uli Hacksell.

Arvid Carlsson mentor
Avhandlingsarbetet handlade om dopaminreceptorer och utmynnade bland annat i två substanser som sedermera hamnade i klinisk prövning. Inget av dem blev något läkemedel i slutändan men båda har fått stor användning som experimentalsubstanser.

? På den tiden kallade vi substanserna kort och gott för presynaptiska dopaminreceptoragonister. Med dagens språkbruk skulle de klassificeras som svaga partiella dopamin D2-receptoragonister.

Mentorer och inspirationskällor i detta skede var handledaren Lars G. Nilsson och Arvid Carlsson.

Uli såg sig dock fortfarande mer som en blivande sjukhusapotekare än något annat; först efter postdoc-perioden i Pennsylvania i början av 1980-talet ? två år på stickspåret palladiumkatalyserad syntes av nukleosider ? insåg han att forskarkarriären borde bli en realitet. I USA vann han självförtroende som forskare, trivdes bra och han funderade på att stanna kvar.

Lars G. Nilsson ville dock annat och lockade hem Uli till Uppsala med en docentlön. Sedan öppnades alla dörrar på vid gavel vid universitetet, via lektors- och docenttjänster blev han professor i organisk kemi redan vid 38 års ålder 1988.

Ingen gnetig professor
Efter många år i akademins hägn var Uli 1991 redo för en ny utmaning. Det behövdes dock flera påstötningar från Astra innan han knöts till företaget som chef för den prekliniska CNS-forskningen i Södertälje.

? Jag hade ingen lust att sluta som en gammal elak professor som folk helst ville skulle dö av. Dessutom låg de erbjudna arbetsuppgifterna på Astra helt i linje med min kärnkompetens, säger Uli, som dock upprätthöll sin Uppsalaprofessur i sex år och handledde flera doktorander.

Nästa pinnhål blev chefskapet för Astra Dracos antiinflammatoriska forskning i Lund (1994), följt av några år som siste man på Dracos vd-stol. Vid omstruktureringen hösten 1998 infördes istället platschefer och Ulis tjänst försvann. Efter ett nytt mellanspel på Astra i Södertälje rekryterades han 1999 istället till det danmarksbaserade biotechföretaget Acadia Pharmaceuticals.

Eftersom Uli Hacksell varit en av krafterna bakom Astras inträde på bioteknologiområdet ? han introducerade bland annat teknologi för så kallad high troughput screening (HTS) av kandidatsubstanser och byggde upp företagets svenska strukturkemilaboratorium ? var karriärskiftet till bioteknologisfären logiskt. På den sista anhalten inom Astrakoncernen var en av hans arbetsuppgifter att bedöma och inleda samarbeten med den typ av företag som Acadia representerar.

På Acadia började han 1999 som ansvarig för företagets kemiverksamhet utanför Köpenhamn, kombinerat med vice vd-skapet vid huvudkontoret i San Diego. Sedan i höstas är han vd för företaget.

CNS-slagsida
Acadias verksamhet handlar med Uli Hacksells ord om att koppla samman den ?enorma genomrymden? med den ?oändliga kemirymden?. Mer konkret är det fråga om ?chemical genetics?, en jakt på små molekyler som har förmågan att interagera specifikt med genetiskt material och kan utgöra startpunkter för läkemedelsutvecklingsprogram.

Företaget föddes 1997 och har redan inlett sex program som kan komma att leda till nya preparat. Ett glaukommedel finns för närvarande i klinisk prövning och ett medel mot kronisk smärta ? med en potentiellt gigantisk avsättningsmarknad ? är snart där. De övriga programmen är alla i sen preklinisk fas och omfattar läkemedelskandidater med inriktning mot schizofreni (två), Alzheimers sjukdom och glaukom. En viss slagsida mot CNS-indikationer således, vilket passar Uli Hacksell som handen i handsken.

Uli Hacksell beskriver skillnaden mellan verksamhet i svenska och amerikanska läkemedelsföretag som liten jämfört med den mellan stora och mindre företag.

? I läkemedelsjättar är det par definition svårt att skapa en kreativ miljö. Oavsett var företaget är beläget uppstår ett stort mått av byråkrati. De mindre företagen efterliknar på ett bättre sätt den akademiska miljön, men tvingas till större fokusering än universiteten. Det var knappast en slump att Losec och Pulmicort utvecklades när Hässle respektive Draco var relativt små enheter.

Även om svensk läkemedelsforskning fortfarande gör jämförelsevis bra ifrån sig internationellt tycker Uli Hacksell att det känns vemodigt att Pharmacia flyttat ut sin forskning från landet.

? Men det positiva är att många av företagets ambitiösa och drivande krafter startat nya, mer kreativa verksamheter. Många utnyttjar säkert sina kompetenser på ett bättre sätt idag. Dessutom finns det för närvarande god tillgång på riskkapital i Skandinavien.

Det största orosmolnet på den svenska forskningshorisonten är enligt Uli Hacksell istället den svenska regeringens ambition att sprida ut de begränsade universitetsresurser som finns över landet. Uli kallar detta ?ett gigantiskt feltänk?.

? Det här kan vara katastrofalt för ett litet land som Sverige. Det är uppriktigt sagt vansinne att blanda ihop utbildnings- och regionalpolitik, istället bör man satsa på de hyfsade universitet vi har. I värsta fall innebär den här utvecklingen flera förlorade år för forskningen.

Inom Uli Hacksells specialområde, den organiska farmaceutiska kemin, har mycket hunnit hända på metodnivå sedan han tog examen 1976.

? Framväxten av den kombinatoriska kemin har varit betydelsefull men är egentligen en relativt trivial fortsättning på den traditionella organiska kemin. Utvecklingen av HTS som har gett möjligheter att testa stora kvantiteter av molekyler mot genprodukter är egentligen en större grej. Andra banbrytande metoder är NMR, en oerhört kraftfull analysmetod, och masspektrofotometrin, MS, som möjliggjort separering av proteiner, säger Uli Hacksell.

? Kartläggningen av det humana genomet har dessutom ökat behovet av kemikunskaper och bioteknologibranschen skriker efter kemister just nu.

Nära till hav och berg
Efter mycket tidsödande trassel med turistvisum och arbetstillstånd är Uli övertygad om att den allmänna bilden av den rigorösa svenska byråkratin är betydligt överdriven; ?det är många gånger värre i USA?.

Nu är dock det mesta ordnat och Uli har nära till öknen, staden, havet och bergen från sitt nya hem i Scrips Range nordost om San Diego.

Han stiger upp klockan fem, åker till jobbet vid sex, där den typiska arbetsdagen innehåller en ?mix? av forskarmöten, projektdiskussioner och telefonmöten. Han reser också mycket, mest inom USA, och besöker potentiella samarbetspartners och finansiärer.

Uli Hacksell kan tyckas personifiera den forskarflykt som enligt många drabbat Sverige, men han har inte klippt banden med moderlandet helt och hållet. I sommar lär han exempelvis kunna påträffas i trakterna av Sandhamn i Stockholms skärgård. Till skillnad från andra semestrande svenskar lär han knappast behöva bekymra sig om att bättra på solbrännan.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng