En ny tid randas för effektivare läkemedelsanvändning. Diagnosmetoderna förbättras och allt fler insatser görs för att höja följsamheten. Mycket lovande är också nya tekniker för att dosera läkemedel rätt. Feldosering leder endera till utebliven effekt eller biverkningar. När 70 procent av dopaminreceptorn D2 är blockerad, erhålls antipsykotisk effekt, men när blockeringen är över 80 procent uppträder extrapyramidala biverkningar.
De flesta läkemedel doseras schablonmässigt med hänsyn till kroppsvikt. Samtidigt vet vi i ökande grad att genetisk profil, njurfunktion, sjukdom, tarmflora, livsstil med mera påverkar läkemedlets effekt. Dessutom påverkas resultatet av interaktioner, när på dygnet läkemedlet tas och i vilken ordning olika läkemedel tas. Antalet parametrar blir lätt för många för förskrivaren att ta hänsyn till. Praxis blir trial and error. Man sätter in, justerar dosen efter några veckor eller sätter ut och prövar nytt.
En tidig metod för att förbättra doseringen var mätning av plasmakoncentrationer. Den används fortfarande med framgång vid många behandlingar, till exempel vid dosering av koagulationsfaktorer. Senare forskning har dock visat att för många läkemedel är variationen i effekt mer beroende av sambandet plasmakoncentration?effekt än av sambandet dos?plasmakoncentration.
Farmakogenetiken har gjort stora framsteg sedan Folke Sjöqvist med fleras pionjärforskning på Huddinge sjukhus på 1960-talet. Genotypning är nu en tillgänglig klinisk rutinmetod inom psykiatrin, cancerbehandling och kardiovaskulär sjukdom. Tekniken ger möjligheter att behandla väldefinierade patientgrupper med bättre resultat.
Mätning av relevanta biomarkörer är ytterligare en metod att förbättra doseringsstrategin. Ett exempel är HDL/LDL-kvoten vid behandling med statiner (se LMV 4/05). Mätning av biomarkörer i stora befolkningsgrupper med följande databearbetning ökar möjligheterna att ge rätt dos från början.
Forskningen inom drug delivery är omfattande, som framgår av detta nummer. Så kallad site selective drug delivery bör leda till att lägre doser kan ges. För att tillgodogöra patienterna dessa rön behövs ett utökat kunskapsutbyte mellan galeniker och kliniker.
Dataprogram för förbättrad dosering är på väg in på marknaden. Sjukvården bör ta investeringskostnaderna för dessa och för andra åtgärder att förbättra doseringen.
Alternativet är att begränsa den fria förskrivningsrätten till ett sortiment förskrivaren behärskar. Då hamnar kostnaden hos individen i form av köer och senare tillfrisknande, resekostnader, ledigheter med mera och med minskat förtroende för vården som följd.