Det livsfarliga sockret

Det kan inte vara lätt att bedriva forskning i dagens läge. Man kan tänka sig situationen, kanske har man i åratal kämpat för att få fram ett nytt botemedel mot en allvarlig sjukdom ? och så kommer plötsligt nå?n pajas och påstår att vanligt socker är det farligaste som finns. Snart blir det en vedertagen […]

22 apr 2004, kl 10:30
1

Det kan inte vara lätt att bedriva forskning i dagens läge. Man kan tänka sig situationen, kanske har man i åratal kämpat för att få fram ett nytt botemedel mot en allvarlig sjukdom ? och så kommer plötsligt nå?n pajas och påstår att vanligt socker är det farligaste som finns. Snart blir det en vedertagen sanning, media hakar på och spöktåget börjar rulla: Socker dödar. Är du en sockerslav? Så undviker du sockerfällorna. Sockerchock! Sockertoppar är botten. Och så vidare. Alla vet att socker orsakar karies, men det är inte precis det det handlar om här. Socker tycks snarare vara roten till allt ont och visst är det ett gift, jodå. Dödlig dos för en vuxen människa är sannolikt omkring ett kilo, har någon räknat ut. Fråga mig inte hur…

Världen var enklare på åttiotalet. Sockerbolaget, saligt i åminnelse, hade en reklamkampanj där en film utspelade sig i en matbutik på den gotländska landsbygden och gick ut på att socker var naturligt och sån?t där sötningsmedel, det kunde man fråga efter på bensinstationen (som på den tiden normalt inte sålde livsmedel, kanske jag ska påminna om).

Om ni lovar att inte skvallra så kan jag avslöja att socker (eller sukros som det heter i farmakopén) fortfarande ingår i ett stort antal läkemedel, vilket i konsekvensens namn borde göra även dem livsfarliga. Inte bara äldre hostmixturer utan också betydligt modernare mediciner piffas upp med socker för att förbättra smaken eller möjliggöra galeniska finesser. Sockerdragering av tabletter är en gammal klassisk metod som träget lever vidare, liksom tekniken att bygga upp granulatkorn kring små sockerkulor. Lite socker i botten så går medicinen ner. Terapeutiskt har socker konstaterats bota hicka och påskynda sårläkning, men några läkemedel med socker som aktiv substans har vi inte sett. Hittills, är det väl säkrast att tillägga.

Vi måste uppenbarligen alltid ha något att frukta i vår annars trygga tillvaro. Vad hände förresten med fettet, som var så farligt för bara något år sedan? Minns någon galna ko-sjukan? Bequerelsvampen? Den senaste räddtrenden, sockerfaran, är faktiskt inte alls något nyupptäckt hot. Hälsorörelsepionjären Are Waerland kallade redan på 30-talet det vita, raffinerade sockret för ?folkhälsans fiende Nr. 1? och skrev bland annat att ?den, som hämtar en avsevärd del av sitt näringskrav (kaloribehov) från vitt socker, faller i regel förr eller senare offer för ett omåttligt kaffemissbruk och ett ständigt begär att stimulera sig med tobak eller sprit.? Det var minsann ord och inga visor! Han ansåg att man i stället borde använda det nyttigare bruna sockret, vilket ju numera finns på de flesta fik ? som också allt oftare är rökfria. Det hade Are säkert gillat, däremot inte det myckna kaffedrickandet. Undrar, förresten, om man märker när kaffedrickande övergår i missbruk ? och när ett normalt missbruk blir omåttligt…

Apropå stimulantia, inför PPM-valet roade jag mig med att leta efter fonder som uttryckligen innehöll aktier i bolag som tillverkar alkohol. Det gick dåligt. Så kallade etiska fonder, garanterat utan sprit och tobak, fanns det däremot ett flertal. Åker eventuella innehav av konfektyrtillverkaraktier också ut ur dem snart? Företagens politiskt korrekta motdrag blir förstås att plocka bort sockret ur sina produkter; en verksamhet de redan tycks ha inlett. Den som har försökt hitta ett riktigt tuggummi eller en hederlig halstablett på sistone förstår vad jag menar. Att sockerfria tuggummin snabbt tappar smaken kunde man själv empiriskt konstatera redan för 30 år sedan, skillnaden är bara att nu finns inga sockertuggummin att jämföra med och det är klart att placebo, i detta fall o-sockerpiller, vinner i en sådan prövning.

Jag har skrivit det förut men känner att jag behöver skriva det igen: Cykla till jobbet, ta trapporna, ät tre rejäla mål mat om dagen och drick ditt kaffe med valfria tillsatser i lugn och ro. Vi har väl tillräckligt med stressfaktorer i tillvaron ändå, utan att ständigt behöva oroa oss för vad vi äter?!
Men vem är väl jag att försöka sabotera en fin rädsla, välgrundad eller ej? Oroa er bara av hjärtans lust! Själv tar jag mig en kexchoklad och en Trocadero.

1 Kommentar

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. tack att du pratar bra om are,w..björn ulvede ordförannde i stiftelsen rädda ares arbete

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng