För gamla läkemedel närmast en myt

Att slänga mat, börjar vi lära oss är bland det fulaste man kan göra, sett ur miljösynpunkt.
Jag vet inte hur många ton vi slänger om året, men många är det, av helt okej käk som vi ratar från tallriken eller slänger när vi rensar i kylskåpet.

Men som sagt vi börjar lära oss att smaka eller lukta på mjölken, köttfärsen smöret, äggen, fisken och grädden innan vi slänger – även om bäst föredatum passerat för en vecka sen.

Det där att inte slänga utgången mjölk eller utgånget bröd är faktiskt något jag var rätt bra på redan innan Livsmedelsverket och miljöorganisationerna sanktionerade det hela, dock i kamp mot den övriga familjen. Den striden kan dock i princip sägas vara över.

Det är däremot inte den som gäller utgångna Alvedon, Ipren, nässprejer och mycket annat som fyller en inte försumbar plats i badrumsskåpet. Förr i världen var jag till skillnad mot mjölken, mycket noga med att slänga gamla mediciner i en plastpåse för vidare transport till närmaste apotek.

Men ju mer insyltad jag blivit i den farmacevtiska världen ju obenägnare har jag blivit. Det där med för gamla läkemedel tycks ju närmast vara en myt.

Någon däremot?  

Och syrror och farmacevter som jag, mellan skål och vägg, tagit upp ämnet med tycks inta en tämligen tillbakalutad hållning till det där med utgångsdatum. Så nu finns det en och annan ask därhemma i skåpet som är både ett och två år över tiden.

Problemet är förstås att de inte luktar illa när tiden verkligen gått ut.