Dags för dialog om arbetssätt och ansvar

Jag sitter och funderar. Det måste vara oerhört frustrerande att expediera läkemedel till en kund med många samtidiga läkemedelsbehandlingar.

Många olika recept på ibland samma läkemedel. Oklart om ett giltigt recept fortfarande är ett läkemedel som ska tas av patienten. Jaha, kanske dosen är ändrad? Och förstår hen att läkemedlet jag nu byter ut till är samma som förra gången? Och förrförra gången? Vänta, den här förpackningen är ju inte bra till den här patienten med ledbesvär. Och förresten kapslar? När de ska delas?

Nej, jag kan inte expediera dubbelt, inte inom förmånen. Även om det vore bra att ha en burk på sommarstugan också. Och hur är det med interaktionerna? Visste läkaren om den här interaktionen? Kanske hen har dosanpassat? Och patienten vill få det läkemedel som hen fick förra gången för den nya tabletten är större och svår att svälja. Ett annat läkemedel omfattas inte av förmån och patienten vet inte om det. Och vet läkaren X överhuvudtaget om vad A och B har skrivit ut? Och…

Så där sitter jag och funderar. Hur står man ut ibland som expedierande farmaceut? Expeditionsstöd kan göra en uppmärksam på saker som kan vara fel men inte alltid, eller ens oftast, om problemen redan är kända och hanterade av läkaren. Och om jag inte alltid kan lösa problemet eller ens få tag på förskrivaren för att diskutera, så ökar bara frustrationen av att få informationen från expeditionsstödet. Det måste vara oerhört otillfredsställande. Och tanken att läkaren inte gjort ett bra arbete ligger nog nära till hands. Varför skriver de inte bättre recept? Jag skulle kunna göra det bättre … Så där funderar jag.

Det intressanta är att jag hade kunnat skriva den här bloggen från det motsatta perspektivet och beskriva de problem och svårigheter som läkaren möter i sitt arbete. Hur fokus ligger på annat än läkemedlet under stor del av mötet med patienten. Hur receptet ska gälla ett år. Hur många onödiga beslut som läkaren måste fatta vid receptförskrivning utan att det påverkar vad som expedieras och i vilken mängd. Hur lag hindrar läkaren att få direktåtkomst till patientens samtliga giltiga recept trots att läkaren förväntas ta ansvar för hela behandlingen. Och…

Ofta ser vi inte den andra yrkesgruppens situation och feltolkar därför mycket. Det vore bra om farmaceuter och läkare kände till mer om varandras arbetssituation. För mig är det uppenbart att arbetssätten, regelverken och IT-stöden inte är utvecklade i dialog med farmaceuter och läkare kring hur man vill och borde arbeta och hur man kan ta och fördela ansvar.

Det är dags för en sådan dialog.

Den nationella läkemedelsstrategin är uppenbarligen inte en arena för en sådan diskussion. Istället måste det ske direkt mellan yrkesgrupperna. Det kan nog vara en fördel. För här behövs nya och fria tankar.