Bäst man vänjer sig

    5 Nov 2012, kl 12:17
    0

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    Jag har inte någon åsikt om Zytiga, det nya läkemedlet mot prostatacancer, som sägs förlänga överlevnaden med i snitt fyra månader, är kostnadseffektivt eller inte. Inte heller om det ska subventioneras av samhället. Men fallet med preparat som Zytiga visar att vi nu definitivt är på väg in i valfrihetens land också när det gäller läkemedelsbehandling. Ett paradigmskifte av gigantiska mått.

    Min väns pappa har levt väl med sin prostatacancer i fem år, själv har han knappt märkt av den förrän på sista tiden. Men nu börjar tiden oåterkalleligt ebba ut.

    I det läget finns det några olika möjligheter som den sympatiske och empatiske läkaren skissade på för min vän och hans far. Förutom strålning och konventionell cytostatikabehandling finns också tilläggsbehandling med Zytiga.
    Men, upplyste läkaren om, den behandlingen får du betala själv; 30 000 kronor i månaden kostar den.

    Förutom beskedet att sjukdomen nu är på väg att vinna, ska alltså den gamle mannen, hans fru och barn ta ställning till om det är ”värt” att betala 30 000 i månaden, det vill säga om det är hälsoekonomiskt försvarbart i deras individuella fall. Min vän har inte heller någon tvärsäker åsikt om att samhället borde subventionera just Zytiga och läkaren föreföll inte heller förespråka den idén. Och den sjuke mannen och hans fru? Ja pappans första reaktion var att de sparade pengarna behöver hustrun. Och hustrun, hon menade att de klart hennes man ska ha det bästa. Men vad är det bästa?

    Är den bästa behandlingen Zytiga, bara man spottar upp säg 120 000 kronor eller? Om TLV säger att Zytiga inte är kostnadseffektivt för samhället betyder det att det inte är kostnadseffektivt för min pappa eller man eller bror?

    Visst vi tvingas göra val hela tiden och det har alltid varit dyrt att vara sjuk. Människor har skrapat ihop pengar för att åka till andra sidan jordklotet i hopp om den livsavgörande operationen. Men nu tycks det som att dessa val tagit steget in över vår egen tröskel, i vår egen sjukvård.

    Jag har vänner som avstått från livsförlängande behandlingar, men då har det inte handlat om ekonomiska överväganden. Men nu är det en realitet, bäst man vänjer sig.

    Det är lite synd om människorna.
     

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här