Betablockerare gav gynnsam effekt hos alla grupper efter hjärtinfarkt

Långtidsbehandling med betablockerare efter hjärtinfarkt förbättrar överlevnaden. Det är känt sedan länge. Trots det är många läkare försiktiga att använda betablockad ? i USA får endast ungefär var tredje patient betablockerare efter sjukhusvården. Hög ålder, kronisk lungsjukdom, sviktande vänsterkammarfunktion och icke-Q-vågsinfarkt anses ofta kontraindicera betablockad.
I den aktuella observationsstudien granskades knappt 202 000 patienter, varav 34 procent fick betablockerare när de lämnade sjukhuset. För drygt 95 procent av deltagarna var uppföljningstiden två år.
För dem med hjärtinfarkt och inga andra komplikationer var dödligheten 40 procent lägre bland dem som fick betablockad. För patienter med icke-Q-vågsinfarkt och kronisk lungsjukdom minskade mortaliteten lika mycket i den behandlade gruppen. Även i andra subgrupper var dödligheten 28?40 procent lägre i betablockad-gruppen.
Frågan är dock vilket värde rapporten ska ges. Det finns stora begränsningar. Det är möjligt att de svårast sjuka, det vill säga de med sämst prognos, inte fick betablockad när de lämnade sjukhuset. Det framgår inte heller om betablockad fortsatte under hela tvåårsperioden eller om behandling påbörjades vid ett senare tillfälle än när patienten skrevs ut från sjukhuset.
Trots dessa reservationer anser författarna att betablockad är en underutnyttjad terapi för patienter med hjärtinfarkt.
I en ledarkommentar sägs att studien inte kan utgöra underlag för att ändra behandlingsrekommendationerna, men de kan förmå behandlande läkare att ifrågasätta de kontraindikationer som är vedertagna.
Balansen mellan fördelar och risker för dessa grupper där det saknas data kräver ökad uppmärksamhet, särskilt för äldre patienter. Dock är det inte sannolikt att randomiserade studier genomförs den närmaste tiden. n
New England Journal of Medicine 1998;339:489?97, 551?3