Bättre förhållanden för landets doktorander

Med anledning av artikeln på sidan 7 känns det angeläget att lyfta upp doktorandernas förhållande på de svenska universiteten. Efter flera samtal med både doktorander och handledare är det uppenbart att det finns mycket att rätta till i de akademiska ankdammarna.Universiteten måste från centralt håll ta ett verkligt ansvar för sina doktorander. Det räcker inte […]

23 aug 2002, kl 22:03
0

Med anledning av artikeln på sidan 7 känns det angeläget att lyfta upp doktorandernas förhållande på de svenska universiteten. Efter flera samtal med både doktorander och handledare är det uppenbart att det finns mycket att rätta till i de akademiska ankdammarna.
Universiteten måste från centralt håll ta ett verkligt ansvar för sina doktorander. Det räcker inte att delegera till handledare och professorer och tro att alla gör vad de ska ? för det gör de inte.
Jag har identifierat fem avgörande punkter:


Finansiering
Det kanske mest angelägna för doktorandens hela tillvaro är finansieringen. Det är inte acceptabelt att behöva hanka sig fram på stipendier (som inte ger några som helst sociala förmåner) eller utbildningsbidrag (som efter skatt inte ligger många kronor högre än studiemedel).
Myndigheterna har försökt styra upp mångfalden bland finansieringsformer. I dag skall en doktorandutbildning ta max fyra år. Av dessa måste minst två år vara en riktig ?formell? doktorandtjänst. Visst, tanken är god men lämnar många dörrar öppna. En institution med trängd ekonomi löser knappast sina problem på det viset. De behöver mer pengar ? inte regler.


Organisation
Många doktorander efterlyser mer struktur på institutionerna. Det är rörigt och stökigt, saker och ting drar ut på tiden, den ena avdelningen vet inte vad den andra gör, ingen vet vem som ansvarar för vad?
När ska universiteten göra som företagen och ta in kompetent personal som ansvarar för administrationen på avdelningarna? På varje institution borde det finnas en administrativ chef och en vetenskaplig chef som är experter inom sina områden och som älskar det de gör. Då kan professorerna göra det som de för det mesta allra helst vill göra, nämligen att forska och handleda doktorander.


Handledning
Flera doktorander klagar på handledningen, i många fall också på frånvaro av handledning. Handledningen behövs genom hela projektet, men speciellt i början av doktorandtiden. Dålig uppföljning av doktorandprojektet nämns också som brist.
Handledarutbildning!!! skriker vän av ordning. Visst, det finns sånt, och många går igenom det, men hur är det med uppföljningen och kvalitetssäkringen?
Doktorandutbildningen är inte bara vetenskaplig utveckling, det är lika mycket personlig utveckling.


Uppföljningar
Det är viktigt att följa upp verksamheten. Det skall göras skriftligt, minst varje år och skall innefatta forskningsprojektet, kurser och hur samspelet mellan doktorand och handledare fungerar. Härigenom finns också chansen att tidigt upptäcka när något börjar gå fel.
Uppföljningen i sig måste också (tyvärr?) följas upp från någon ansvarig person så att det verkligen blir gjort. Från politikerhåll vet vi att det inte räcker med en målsättning.


Framtiden
Det måste skapas incitament för och det måste vara ekonomiskt attraktivt att doktorera. Samhället måste premiera forskning!
Det är bra att universiteten i allt högre utsträckning försöker slå mynt av nya upptäckter. De små avknoppningsföretagen som ?poppar? upp som svampar runt universiteten är en spännande möjlighet. Myndigheternas enda uppgift här är att skapa god förutsättningar för stark utveckling. Och att aldrig glömma bort doktoranden.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng