Annons
Apotekare i den politiska hetluften

Apotekare i den politiska hetluften

Rådslag med staten, expert i Apoteksmarknadsutredningen och företagsförhandlingar. Det är bara några av de uppgifter som hamnar på Magnus Thybergs bord. Som apotekare i Sveriges kommuner och landsting befinner han sig ständigt i beslutens centrum.

28 apr 2008, kl 15:44
0

Annons

Från apotek till landsting. Från internutbildningsansvarig till medverkan i Apoteksmarknadsutredning. Efter fyra år som konsult åt Sveriges kommuner och landsting, SKL, är apotekaren Magnus Thyberg nu anställd på SKL sedan ett drygt år tillbaka. Förutom engagemanget i apoteksbranschens framtid är han även involverad i utvecklingen av ett system för bättre läkemedelsanvändning. Och han sitter med i landstingens läkemedelsförmånsgrupp och är ett stöd för Stockholms läns landsting i deras apoteksfrågor.

Mycket energi går åt till att skriva remissvar på Apoteksmarknadsutredningen. Ett svar som inte kommer att var odelat positivt. Magnus Thyberg hoppas nämligen att Lars Rejes förslag inte går igenom.
– Inte så som det ser ut idag. Det hoppas jag inte. Jag har en känsla av att det är ganska mycket som måste fixas till, många detaljer som måste regleras. Och sådant tar tid. Prisbildningsmodellen skulle vi vilja att man började om från början med.
Du var med i utredningen och nu skriver du remissvar. Sitter du på två stolar?
– Vi som varit experter i utredningen har inte gjort en utfästelse att tycka som utredaren, utan vi har bara försökt få utredningen att bli så bra som möjligt under resans gång. Jag kan väldigt mycket om frågan nu så det vore ett gigantiskt slöseri med kunskap om jag inte skulle vara inblandad i remissberedandet – men jag har inte huvudansvaret.

En av Magnus Thybergs käpphästar är att han tycker att det saknas en samlad syn på läkemedel i öppen- och slutenvården – både i Apoteksmarknadsutredningen och i den mer allmänna debatten om läkemedelskostnader.
– Idag stoppar vi in läkemedlen i separata fack; slutenvårdsläkemedel och öppenvårdsläkemedel. Jag tycker att vi istället ska se det som att vi ibland väljer att förskriva läkemedel på recept och ibland på rekvisition. När patienten tar ett stort egenansvar är receptet det naturliga. Men vid till exempel cancerbehandling, då är rekvisition det bästa. Idag har vi nästan inga slutenvårdspatienter utan man vandrar ut och in i de här systemen och vi känner att det nuvarande regelverket inte riktigt passar. Det saknas en helhetssyn.

Frågan om hur landstingen ska kunna finansiera alla läkemedel upptar en stor del av Magnus Thybergs tid. Sedan januari ingår han i en arbetsgrupp som tillsammans med representanter från Socialdepartementet och landstingen ska arbeta för att effektivisera läkemedelsanvändningen.
– Vi har inte jobbat tillsammans så här tidigare och det blir jätteintressanta diskussioner. Målet med arbetet är att komma fram till hur vi ska agera på en nationell nivå för att förbättra systemet med avseende på läkemedelsanvändning, förskrivning och uppföljning. Bland annat. Vi vill även förbättra framförhållningen. När det helt plötsligt dyker upp ett nytt läkemedel som kostar 30 miljoner kronor kan det innebära problem för kliniken om denna kostnad inte finns med i budgeten. Under april ska vi presentera en första tidsplan och sedan har vi en delrapport som ska lämnas i augusti.

Vad kan ni i arbetsgruppen bidra med?
– På nationell nivå kan vi bland annat hjälpa landstingen att skapa en arena där de kan diskutera introduktion av terapier sinsemellan. Den kommunikationen saknas idag. Ibland introduceras läkemedel utan att man egentligen har bestämt sig, det mer bara blir så. Och det är inte riktigt bra.
I höstas satte fallet med den 20-årige mannen som nekades läkemedel mot Hunters sjukdom igång en kraftig debatt om vem som ska betala för extremt dyra och ovanliga läkemedel. SKL efterfrågade en arbetsgrupp med fokus på denna typ av läkemedel men några sådana planer finns inte längre.
– Vi har mer och mer känt att det inte vore rätt väg att gå, att bara titta på de dyra läkemedlen. Vi vill inte att ett läkemedel ska specialhanteras bara för att det är nytt eller dyrt.

Men hur ska landstingen ha råd med dyra läkemedel?
– Det handlar om att prioritera bland de resurser som finns i verksamheten.”Nu får vi en möjlighet till en ny behandling. Ska vi använda den och lägga ner två vårdcentraler? Eller är vårdcentralerna viktigast?” Där har vi fortfarande inte riktigt alla verktyg för att kunna göra sådana prioriteringar på ett bra sätt. Men i praktiken är det ju dit vi måste komma.
Något som många farmacevter funderar på är vad landstingen egentligen har för planer för kliniska farmacevter. Enligt Magnus Thyberg börjar det röra på sig inom området.
– Vi kan inte från ett nationellt perspektiv säga hur man ska använda olika personalgrupper i olika delar av vården utan det måste vara lokala behov som styr. Men jag tycker mig se ett litet sug efter kliniska farmacevter inom landstingen och jag tror att klinisk farmaci kommer att få en större roll i Sverige i framtiden. Fast det är kanske inte så oväntat eftersom vi ännu inte är så stora på det här i landet. Sedan ser man ju också en stigande efterfrågan på farmacevter i läkemedelskommittéer eller på läkemedelsenhetsnivå, som stöd till administrationen i landstingen. Det behovet har växt explosionsartat de senaste åren.

Hur tycker du att landstingen ska resonera?
– Det viktiga är att på ett rationellt sätt värdera vilken kompetens som tillförs. Jag tror att en vårdcentral kan ha stor nytta av en farmacevt men man får ju tänka på att en farmacevt är en stödfunktion. Han eller hon tar inga patienter, skriver inga recept, behandlar inga sjukdomar. Kanske måste man ta bort en sköterska eller en läkare. Det är inga lätta val.

Magnus Thyberg tog apotekarexamen 1998 och har sedan dess själv gått från apoteksvärlden till landstinget. Men på frågan om vad han tycker om att ha gått in i ett mer politiskt klimat skrattar han lite och menar att det ibland är överdrivet – att det är så politiskt i landstingsvärlden och så opolitiskt i ett företag.
– Det är politik där också – det är bara det att det inte är partifärg på politiken utan det är företagspolitik. Så övergången har inte varit så väldigt komplicerad. Men det blir lite mer ideologi inblandad i arbetssättet när man jobbar i landstingsvärlden, man ser patienten, väljaren, på ett väldigt tydligt sätt. Och det passar mig mycket bra. Den största skillnaden är nog annars att apoteket har en ganska hierarkisk organisation till skillnad från landstinget. Som ny är det nog enklare att leva i apoteksvärlden men när man har jobbat in sig i systemet så upplevs landstingsvärlden mer flexibel. Det är nog inte många som säger det – men så är det.

Kommer du att stanna kvar på SKL?
– Det skapar en viss beroendekänsla att hela tiden veta så mycket om vad som händer i den här branschen – jag vet redan innan vad som kommer att stå i tidningarna – och jag tror att det är svårt att hitta något annat jobb som har det flödet, det tempot. Så jag stannar gärna ett tag.