Felmedicinering alltmer en politisk fråga

Strax före sommaren fick jag Årsrapport 2009 från Patientnämnden i
Stockholms län. Till nämnden kan patienter och anhöriga kostnadsfritt
vända sig när det uppstått problem i kontakterna med offentligt
finansierad hälso- och sjukvård. Åtta procent (405 st) av den totala
ärendemängden utgjordes av läkemedelsrelaterade ärenden, vilket var en
ökning med hela 37 procent jämfört med 2008 och med 160 procent sedan
2006!

Allra mest ökade behandlingsärenden vid akutsjukhus, men även psykiatri och primärvård uppvisade starka ökningar. Nämnden hänvisar anmälaren till behandlande läkare, läkemedelsförsäkringen, patientförsäkringen eller lämplig myndighet.

Detta är givetvis en oacceptabel utveckling. Data från liknande kartläggningar nationellt och regionalt visar också nedslående resultat. Felmedicinering har därmed blivit politiskt intressant och tycks för första gången uppmärksammas i en valrörelse ? två helsidor i SvD 4/8. Under årets skall dessutom regeringens Nationella läkemedelsstrategi vara klar.

Nämnden tar i sin rapport upp ett par principärenden om läkemedel. Ett gällde en cancersjuk kvinna, som upplevde att man inte lyssnade till hennes anförda biverkningssymtom i samband med behandlingen. Hon hamnade slutligen på hjärtintensiven på grund av biverkningarna. En klinisk apotekare skulle troligen ha kunnat förhindra detta och sparat henne lidande och stora kostnader, som ett besök på intensiven innebär. Vare sig läkare eller sjuksköterskor har primärt sin uppmärksamhet på optimal läkemedelsbehandling. Kliniska apotekare har det, men de är dessvärre idag alldeles för få.

Efter apoteksmonopolets avreglering har strålkastarljuset satts på detaljhandeln och alla risker som kan inträffa om kunden inte får farmacevtiska råd. Det är fel belysning. Strålkastarna skall riktas mot de områden där läkemedelsskadorna redan finns, det vill säga inom hälso- och sjukvården. Då visar det sig att bristen på kliniska apotekare är ett huvudproblem, som landstingspolitiker måste ta tag i!