Annons
Home 2003

Årlig arkivering 2003

?Det är patientens höga risk som ska behandlas?

Läkemedelsvärlden
-
0

Rory Collins är både utbildad läkare och statistiker, en utmärkt kombination, enligt honom själv, för att arbeta med kliniska prövningar. Eller, som han sa under sin Lars Werkö-föreläsning vid Svenskt Kardiovaskulärt Vårmöte i Stockholm i början av maj:
? Alla studier, all forskning, som vi ser är statistik. Och alla misstag är också statistik.
Han är också en stark förespråkare av räta linjer istället för kurvor, helt enkelt för att det är lättare.
? En kurva är mycket svårare att definiera. När förändras den? När sticker den iväg?
Bara för att man har erhållit data som inte är normalfördelad ska man inte försöka manipulera den till att bli normalfördelad. Istället ska man presentera den som en rät linje. Självfallet utan att manipulera sin data.
? I statinfallet säger en rak linje att samma absoluta reduktion i LDL är associerad med samma proportionella skillnad i risk, i alla lägen. Där finns ingen tröskel. Det finns ingen specifik punkt där kurvan sticker iväg.
Därmed blir också statinbehandling idag mycket enkel.
? Man behöver inte komma ihåg nivåer eller mål. Det är nonsens, och passar inte in, varken med epidemiologi eller med studier. Det man däremot ska komma ihåg är att högriskindivider har mycket att vinna och de är lätta att behandla. Och att det är säkert med statiner.



Dagens riktlinjer förvirrar

Rory Collins menar att vi ska behandla de patienter som har hög risk, oavsett varför de har hög risk. Det är framför allt patienter med manifest hjärtsjukdom såsom hjärtattack, ischemisk stroke/tia, perifer arteriell sjukdom, angina pectoris, patienter med koronarsjukdom och alla med diabetes som är aktuella för statinbehandling.
? Om patienterna bara följer behandlingen kommer du att sänka deras risk med en tredjedel. Se på Ascotstudien. Läkaren tycker att det är värt att sänka deras risk genom att behandla det höga blodtrycket. Varför då inte lägga till en statin och sänka deras risk ytterligare? frågar han retoriskt.
Därför bör man även lägga till både ASA och ACE-hämmare. Och den mest aggressiva statinbehandlingen ska sättas in hos dem med hög risk med låga LDL-nivåer.
? De ska ha höga doser, vilket egentligen strider mot behandlingsriktlinjer som istället anger nivåer som man ska ner till. Riktlinjerna säger tvärtom och förvirrar istället. De passar inte in i den verkliga epidemilogin och inte med studierna.
Rory Collins menar att de preparat som ska användas är simvastatin, pravastatin eller atorvastatin, eftersom dessa har bra säkerhetsdata.
? Statinstudierna visar en enkel bild. Genom att sänka LDL med 1,5 mmol/l, med en tablett per dag, så kan man minska risken med en tredjedel, oavsett LDL-nivå från början, ålder, kön och andra sjukdomar.
Hur lågt ska vi sänka?
? Förmodligen så lågt som vi kan. Det som vi betecknar som lågt hos oss är högt i andra delar av världen, till exempel Kina.
? Vi gjorde en undersökning i Kina, i 80 städer och byar. Här hos oss ligger snittet på runt 5-5,5 mmol/l. I snitt låg totalkolesterolnivåerna på runt 2 i de kinesiska byarna, i städerna var det runt 3-3,5. Men när vi behandlade dem såg vi att trots att vi sänkte från 2 till 1 mmol/l sänkte vi deras risk med runt 25 procent.



Strokeeffekt förvånade

För de flesta är Rory Collins känd som mannen bakom HPS, Heart Protection Study. Det är den hittills största lipidstudien med runt 20000 patienter och som sponsrades av den brittiska staten, MSD och Roche, med en tredjedel vardera.
Resultaten föll ut positivt enligt Rory Collins. Den visar att det finns ett linjärt samband mellan kolesterol och koronarsjukdom, att kolesterolsänkning är positivt för äldre och att nyttan beror av patientens initiala totalrisk. Mest överraskad är han av effekten på strokerisk.
? Studiedesignen i HPS var baserad på epidemiologiska data, och de är mycket starkare för sambandet mellan kolesterol och koronarsjukdom än för stroke. Men både 4S-studien och Lipidstudien antydde effekt på stroke. Jag ser det snarare som att epidemiologin för stroke inte riktigt stämde.
Just nu skriver han ihop en publikation över strokeresultaten. Han ser det som viktigt att få ut dessa resultat till neurologer, som hittills inte har uppmärksammats på sambandet mellan kolesterol och strokerisk.
? Det är viktigt att upplysa dem om att det är viktigt att sänka kolesterolet hos dem som redan har haft stroke eller tia.
Ett annat omdiskuterat samband är det om ökad cancerrisk och statinbehandling. Det har hävdats att det i djurstudier varit en ökad förekomst av cancer hos de djur som fått statin jämfört med dem som fått placebo. Men Rory Collins är säker på sin sak.
? Det finns inga bevis för ökad cancerrisk hos människa, varken i studierna eller epidemiologiskt. I Prosperstudien nyligen sågs visserligen en signifikant skillnad men det stöds inte i någon annan studie. Det var inte heller en speciell typ av cancer utan blandat. Men det är viktigt att fortsätta att följa upp det. Och det görs också med patienterna i 4S-studien, Lipidstudien och i HPS.



Positiv till industrin

Idag ser han tillbaka med lättnad på HPS, dels att den verkligen gick att genomföra, och dels att den besvarade dittills obesvarade frågor.
? Vi ville studera effekten av att sänka kolesterolet hos dem med diabetes, hos äldre och speciellt hos dem med låga kolesterolnivåer. I flera andra lipidstudier, till exempel 4S, exkluderades dem med låga nivåer.
Från början såg det mörkt ut med finansieringen av HPS. Men det löste sig till slut och Rory Collins är i grunden positiv till att samarbeta med läkemedelsindustrin. Han menar att många studier aldrig hade gjorts om det inte varit för industrins vilja att finansiera. Vi hade inte vetat så mycket om statinerna som vi gör idag utan stöd från industrin.
? Läkemedelsföretagen tänker inte enbart på att tjäna pengar. Ofta ligger det även i deras intresse att göra studier som är av stort vetenskapligt värde.
Om företagen är för nära knutna till studierna riskerar de att få ett för stort inflytande. Nyligen rapporterades om Convincestudien som bröts i förtid då det sponsrande företaget, Pharmacia, drog tillbaka sitt ekonomiska stöd av marknadsmässiga skäl.
? Företagen ska vara med i beslut att göra studien och se till att man arbetar med rätt människor. Men sen ska man lita på dem och deras vetenskapliga omdöme och inte lägga sig i.

RORY COLLINS

Från: Född och uppvuxen i Hong Kong av brittiska föräldrar, skickades till internatskola i England på 60-talet men gillade inte det, träffade föräldrarna en gång om året

Utbildning: Läste medicin i London och statistik i USA; ?det gick inte i London eftersom ingen
medicinare hade läst statistik?

Arbete: Professor i medicin och epidemiologi vid CTSU, Clinical Trials Service Unit, University of Oxford, Storbritannien

Bor idag: Oxford, sen 20 år

Fritid: Dricker vin, spelar tennis

?Det är patientens höga risk som ska behandlas?

Läkemedelsvärlden
-
0

Rory Collins är både utbildad läkare och statistiker, en utmärkt kombination, enligt honom själv, för att arbeta med kliniska prövningar. Eller, som han sa under sin Lars Werkö-föreläsning vid Svenskt Kardiovaskulärt Vårmöte i Stockholm i början av maj:
? Alla studier, all forskning, som vi ser är statistik. Och alla misstag är också statistik.
Han är också en stark förespråkare av räta linjer istället för kurvor, helt enkelt för att det är lättare.
? En kurva är mycket svårare att definiera. När förändras den? När sticker den iväg?
Bara för att man har erhållit data som inte är normalfördelad ska man inte försöka manipulera den till att bli normalfördelad. Istället ska man presentera den som en rät linje. Självfallet utan att manipulera sin data.
? I statinfallet säger en rak linje att samma absoluta reduktion i LDL är associerad med samma proportionella skillnad i risk, i alla lägen. Där finns ingen tröskel. Det finns ingen specifik punkt där kurvan sticker iväg.
Därmed blir också statinbehandling idag mycket enkel.
? Man behöver inte komma ihåg nivåer eller mål. Det är nonsens, och passar inte in, varken med epidemiologi eller med studier. Det man däremot ska komma ihåg är att högriskindivider har mycket att vinna och de är lätta att behandla. Och att det är säkert med statiner.



Dagens riktlinjer förvirrar

Rory Collins menar att vi ska behandla de patienter som har hög risk, oavsett varför de har hög risk. Det är framför allt patienter med manifest hjärtsjukdom såsom hjärtattack, ischemisk stroke/tia, perifer arteriell sjukdom, angina pectoris, patienter med koronarsjukdom och alla med diabetes som är aktuella för statinbehandling.
? Om patienterna bara följer behandlingen kommer du att sänka deras risk med en tredjedel. Se på Ascotstudien. Läkaren tycker att det är värt att sänka deras risk genom att behandla det höga blodtrycket. Varför då inte lägga till en statin och sänka deras risk ytterligare? frågar han retoriskt.
Därför bör man även lägga till både ASA och ACE-hämmare. Och den mest aggressiva statinbehandlingen ska sättas in hos dem med hög risk med låga LDL-nivåer.
? De ska ha höga doser, vilket egentligen strider mot behandlingsriktlinjer som istället anger nivåer som man ska ner till. Riktlinjerna säger tvärtom och förvirrar istället. De passar inte in i den verkliga epidemilogin och inte med studierna.
Rory Collins menar att de preparat som ska användas är simvastatin, pravastatin eller atorvastatin, eftersom dessa har bra säkerhetsdata.
? Statinstudierna visar en enkel bild. Genom att sänka LDL med 1,5 mmol/l, med en tablett per dag, så kan man minska risken med en tredjedel, oavsett LDL-nivå från början, ålder, kön och andra sjukdomar.
Hur lågt ska vi sänka?
? Förmodligen så lågt som vi kan. Det som vi betecknar som lågt hos oss är högt i andra delar av världen, till exempel Kina.
? Vi gjorde en undersökning i Kina, i 80 städer och byar. Här hos oss ligger snittet på runt 5-5,5 mmol/l. I snitt låg totalkolesterolnivåerna på runt 2 i de kinesiska byarna, i städerna var det runt 3-3,5. Men när vi behandlade dem såg vi att trots att vi sänkte från 2 till 1 mmol/l sänkte vi deras risk med runt 25 procent.



Strokeeffekt förvånade

För de flesta är Rory Collins känd som mannen bakom HPS, Heart Protection Study. Det är den hittills största lipidstudien med runt 20000 patienter och som sponsrades av den brittiska staten, MSD och Roche, med en tredjedel vardera.
Resultaten föll ut positivt enligt Rory Collins. Den visar att det finns ett linjärt samband mellan kolesterol och koronarsjukdom, att kolesterolsänkning är positivt för äldre och att nyttan beror av patientens initiala totalrisk. Mest överraskad är han av effekten på strokerisk.
? Studiedesignen i HPS var baserad på epidemiologiska data, och de är mycket starkare för sambandet mellan kolesterol och koronarsjukdom än för stroke. Men både 4S-studien och Lipidstudien antydde effekt på stroke. Jag ser det snarare som att epidemiologin för stroke inte riktigt stämde.
Just nu skriver han ihop en publikation över strokeresultaten. Han ser det som viktigt att få ut dessa resultat till neurologer, som hittills inte har uppmärksammats på sambandet mellan kolesterol och strokerisk.
? Det är viktigt att upplysa dem om att det är viktigt att sänka kolesterolet hos dem som redan har haft stroke eller tia.
Ett annat omdiskuterat samband är det om ökad cancerrisk och statinbehandling. Det har hävdats att det i djurstudier varit en ökad förekomst av cancer hos de djur som fått statin jämfört med dem som fått placebo. Men Rory Collins är säker på sin sak.
? Det finns inga bevis för ökad cancerrisk hos människa, varken i studierna eller epidemiologiskt. I Prosperstudien nyligen sågs visserligen en signifikant skillnad men det stöds inte i någon annan studie. Det var inte heller en speciell typ av cancer utan blandat. Men det är viktigt att fortsätta att följa upp det. Och det görs också med patienterna i 4S-studien, Lipidstudien och i HPS.



Positiv till industrin

Idag ser han tillbaka med lättnad på HPS, dels att den verkligen gick att genomföra, och dels att den besvarade dittills obesvarade frågor.
? Vi ville studera effekten av att sänka kolesterolet hos dem med diabetes, hos äldre och speciellt hos dem med låga kolesterolnivåer. I flera andra lipidstudier, till exempel 4S, exkluderades dem med låga nivåer.
Från början såg det mörkt ut med finansieringen av HPS. Men det löste sig till slut och Rory Collins är i grunden positiv till att samarbeta med läkemedelsindustrin. Han menar att många studier aldrig hade gjorts om det inte varit för industrins vilja att finansiera. Vi hade inte vetat så mycket om statinerna som vi gör idag utan stöd från industrin.
? Läkemedelsföretagen tänker inte enbart på att tjäna pengar. Ofta ligger det även i deras intresse att göra studier som är av stort vetenskapligt värde.
Om företagen är för nära knutna till studierna riskerar de att få ett för stort inflytande. Nyligen rapporterades om Convincestudien som bröts i förtid då det sponsrande företaget, Pharmacia, drog tillbaka sitt ekonomiska stöd av marknadsmässiga skäl.
? Företagen ska vara med i beslut att göra studien och se till att man arbetar med rätt människor. Men sen ska man lita på dem och deras vetenskapliga omdöme och inte lägga sig i.

RORY COLLINS

Från: Född och uppvuxen i Hong Kong av brittiska föräldrar, skickades till internatskola i England på 60-talet men gillade inte det, träffade föräldrarna en gång om året

Utbildning: Läste medicin i London och statistik i USA; ?det gick inte i London eftersom ingen
medicinare hade läst statistik?

Arbete: Professor i medicin och epidemiologi vid CTSU, Clinical Trials Service Unit, University of Oxford, Storbritannien

Bor idag: Oxford, sen 20 år

Fritid: Dricker vin, spelar tennis

?Det är patientens höga risk som ska behandlas?

Läkemedelsvärlden
-
0

Rory Collins är både utbildad läkare och statistiker, en utmärkt kombination, enligt honom själv, för att arbeta med kliniska prövningar. Eller, som han sa under sin Lars Werkö-föreläsning vid Svenskt Kardiovaskulärt Vårmöte i Stockholm i början av maj:
? Alla studier, all forskning, som vi ser är statistik. Och alla misstag är också statistik.
Han är också en stark förespråkare av räta linjer istället för kurvor, helt enkelt för att det är lättare.
? En kurva är mycket svårare att definiera. När förändras den? När sticker den iväg?
Bara för att man har erhållit data som inte är normalfördelad ska man inte försöka manipulera den till att bli normalfördelad. Istället ska man presentera den som en rät linje. Självfallet utan att manipulera sin data.
? I statinfallet säger en rak linje att samma absoluta reduktion i LDL är associerad med samma proportionella skillnad i risk, i alla lägen. Där finns ingen tröskel. Det finns ingen specifik punkt där kurvan sticker iväg.
Därmed blir också statinbehandling idag mycket enkel.
? Man behöver inte komma ihåg nivåer eller mål. Det är nonsens, och passar inte in, varken med epidemiologi eller med studier. Det man däremot ska komma ihåg är att högriskindivider har mycket att vinna och de är lätta att behandla. Och att det är säkert med statiner.



Dagens riktlinjer förvirrar

Rory Collins menar att vi ska behandla de patienter som har hög risk, oavsett varför de har hög risk. Det är framför allt patienter med manifest hjärtsjukdom såsom hjärtattack, ischemisk stroke/tia, perifer arteriell sjukdom, angina pectoris, patienter med koronarsjukdom och alla med diabetes som är aktuella för statinbehandling.
? Om patienterna bara följer behandlingen kommer du att sänka deras risk med en tredjedel. Se på Ascotstudien. Läkaren tycker att det är värt att sänka deras risk genom att behandla det höga blodtrycket. Varför då inte lägga till en statin och sänka deras risk ytterligare? frågar han retoriskt.
Därför bör man även lägga till både ASA och ACE-hämmare. Och den mest aggressiva statinbehandlingen ska sättas in hos dem med hög risk med låga LDL-nivåer.
? De ska ha höga doser, vilket egentligen strider mot behandlingsriktlinjer som istället anger nivåer som man ska ner till. Riktlinjerna säger tvärtom och förvirrar istället. De passar inte in i den verkliga epidemilogin och inte med studierna.
Rory Collins menar att de preparat som ska användas är simvastatin, pravastatin eller atorvastatin, eftersom dessa har bra säkerhetsdata.
? Statinstudierna visar en enkel bild. Genom att sänka LDL med 1,5 mmol/l, med en tablett per dag, så kan man minska risken med en tredjedel, oavsett LDL-nivå från början, ålder, kön och andra sjukdomar.
Hur lågt ska vi sänka?
? Förmodligen så lågt som vi kan. Det som vi betecknar som lågt hos oss är högt i andra delar av världen, till exempel Kina.
? Vi gjorde en undersökning i Kina, i 80 städer och byar. Här hos oss ligger snittet på runt 5-5,5 mmol/l. I snitt låg totalkolesterolnivåerna på runt 2 i de kinesiska byarna, i städerna var det runt 3-3,5. Men när vi behandlade dem såg vi att trots att vi sänkte från 2 till 1 mmol/l sänkte vi deras risk med runt 25 procent.



Strokeeffekt förvånade

För de flesta är Rory Collins känd som mannen bakom HPS, Heart Protection Study. Det är den hittills största lipidstudien med runt 20000 patienter och som sponsrades av den brittiska staten, MSD och Roche, med en tredjedel vardera.
Resultaten föll ut positivt enligt Rory Collins. Den visar att det finns ett linjärt samband mellan kolesterol och koronarsjukdom, att kolesterolsänkning är positivt för äldre och att nyttan beror av patientens initiala totalrisk. Mest överraskad är han av effekten på strokerisk.
? Studiedesignen i HPS var baserad på epidemiologiska data, och de är mycket starkare för sambandet mellan kolesterol och koronarsjukdom än för stroke. Men både 4S-studien och Lipidstudien antydde effekt på stroke. Jag ser det snarare som att epidemiologin för stroke inte riktigt stämde.
Just nu skriver han ihop en publikation över strokeresultaten. Han ser det som viktigt att få ut dessa resultat till neurologer, som hittills inte har uppmärksammats på sambandet mellan kolesterol och strokerisk.
? Det är viktigt att upplysa dem om att det är viktigt att sänka kolesterolet hos dem som redan har haft stroke eller tia.
Ett annat omdiskuterat samband är det om ökad cancerrisk och statinbehandling. Det har hävdats att det i djurstudier varit en ökad förekomst av cancer hos de djur som fått statin jämfört med dem som fått placebo. Men Rory Collins är säker på sin sak.
? Det finns inga bevis för ökad cancerrisk hos människa, varken i studierna eller epidemiologiskt. I Prosperstudien nyligen sågs visserligen en signifikant skillnad men det stöds inte i någon annan studie. Det var inte heller en speciell typ av cancer utan blandat. Men det är viktigt att fortsätta att följa upp det. Och det görs också med patienterna i 4S-studien, Lipidstudien och i HPS.



Positiv till industrin

Idag ser han tillbaka med lättnad på HPS, dels att den verkligen gick att genomföra, och dels att den besvarade dittills obesvarade frågor.
? Vi ville studera effekten av att sänka kolesterolet hos dem med diabetes, hos äldre och speciellt hos dem med låga kolesterolnivåer. I flera andra lipidstudier, till exempel 4S, exkluderades dem med låga nivåer.
Från början såg det mörkt ut med finansieringen av HPS. Men det löste sig till slut och Rory Collins är i grunden positiv till att samarbeta med läkemedelsindustrin. Han menar att många studier aldrig hade gjorts om det inte varit för industrins vilja att finansiera. Vi hade inte vetat så mycket om statinerna som vi gör idag utan stöd från industrin.
? Läkemedelsföretagen tänker inte enbart på att tjäna pengar. Ofta ligger det även i deras intresse att göra studier som är av stort vetenskapligt värde.
Om företagen är för nära knutna till studierna riskerar de att få ett för stort inflytande. Nyligen rapporterades om Convincestudien som bröts i förtid då det sponsrande företaget, Pharmacia, drog tillbaka sitt ekonomiska stöd av marknadsmässiga skäl.
? Företagen ska vara med i beslut att göra studien och se till att man arbetar med rätt människor. Men sen ska man lita på dem och deras vetenskapliga omdöme och inte lägga sig i.

RORY COLLINS

Från: Född och uppvuxen i Hong Kong av brittiska föräldrar, skickades till internatskola i England på 60-talet men gillade inte det, träffade föräldrarna en gång om året

Utbildning: Läste medicin i London och statistik i USA; ?det gick inte i London eftersom ingen
medicinare hade läst statistik?

Arbete: Professor i medicin och epidemiologi vid CTSU, Clinical Trials Service Unit, University of Oxford, Storbritannien

Bor idag: Oxford, sen 20 år

Fritid: Dricker vin, spelar tennis

?Det är patientens höga risk som ska behandlas?

Läkemedelsvärlden
-
0

Rory Collins är både utbildad läkare och statistiker, en utmärkt kombination, enligt honom själv, för att arbeta med kliniska prövningar. Eller, som han sa under sin Lars Werkö-föreläsning vid Svenskt Kardiovaskulärt Vårmöte i Stockholm i början av maj:
? Alla studier, all forskning, som vi ser är statistik. Och alla misstag är också statistik.
Han är också en stark förespråkare av räta linjer istället för kurvor, helt enkelt för att det är lättare.
? En kurva är mycket svårare att definiera. När förändras den? När sticker den iväg?
Bara för att man har erhållit data som inte är normalfördelad ska man inte försöka manipulera den till att bli normalfördelad. Istället ska man presentera den som en rät linje. Självfallet utan att manipulera sin data.
? I statinfallet säger en rak linje att samma absoluta reduktion i LDL är associerad med samma proportionella skillnad i risk, i alla lägen. Där finns ingen tröskel. Det finns ingen specifik punkt där kurvan sticker iväg.
Därmed blir också statinbehandling idag mycket enkel.
? Man behöver inte komma ihåg nivåer eller mål. Det är nonsens, och passar inte in, varken med epidemiologi eller med studier. Det man däremot ska komma ihåg är att högriskindivider har mycket att vinna och de är lätta att behandla. Och att det är säkert med statiner.



Dagens riktlinjer förvirrar

Rory Collins menar att vi ska behandla de patienter som har hög risk, oavsett varför de har hög risk. Det är framför allt patienter med manifest hjärtsjukdom såsom hjärtattack, ischemisk stroke/tia, perifer arteriell sjukdom, angina pectoris, patienter med koronarsjukdom och alla med diabetes som är aktuella för statinbehandling.
? Om patienterna bara följer behandlingen kommer du att sänka deras risk med en tredjedel. Se på Ascotstudien. Läkaren tycker att det är värt att sänka deras risk genom att behandla det höga blodtrycket. Varför då inte lägga till en statin och sänka deras risk ytterligare? frågar han retoriskt.
Därför bör man även lägga till både ASA och ACE-hämmare. Och den mest aggressiva statinbehandlingen ska sättas in hos dem med hög risk med låga LDL-nivåer.
? De ska ha höga doser, vilket egentligen strider mot behandlingsriktlinjer som istället anger nivåer som man ska ner till. Riktlinjerna säger tvärtom och förvirrar istället. De passar inte in i den verkliga epidemilogin och inte med studierna.
Rory Collins menar att de preparat som ska användas är simvastatin, pravastatin eller atorvastatin, eftersom dessa har bra säkerhetsdata.
? Statinstudierna visar en enkel bild. Genom att sänka LDL med 1,5 mmol/l, med en tablett per dag, så kan man minska risken med en tredjedel, oavsett LDL-nivå från början, ålder, kön och andra sjukdomar.
Hur lågt ska vi sänka?
? Förmodligen så lågt som vi kan. Det som vi betecknar som lågt hos oss är högt i andra delar av världen, till exempel Kina.
? Vi gjorde en undersökning i Kina, i 80 städer och byar. Här hos oss ligger snittet på runt 5-5,5 mmol/l. I snitt låg totalkolesterolnivåerna på runt 2 i de kinesiska byarna, i städerna var det runt 3-3,5. Men när vi behandlade dem såg vi att trots att vi sänkte från 2 till 1 mmol/l sänkte vi deras risk med runt 25 procent.



Strokeeffekt förvånade

För de flesta är Rory Collins känd som mannen bakom HPS, Heart Protection Study. Det är den hittills största lipidstudien med runt 20000 patienter och som sponsrades av den brittiska staten, MSD och Roche, med en tredjedel vardera.
Resultaten föll ut positivt enligt Rory Collins. Den visar att det finns ett linjärt samband mellan kolesterol och koronarsjukdom, att kolesterolsänkning är positivt för äldre och att nyttan beror av patientens initiala totalrisk. Mest överraskad är han av effekten på strokerisk.
? Studiedesignen i HPS var baserad på epidemiologiska data, och de är mycket starkare för sambandet mellan kolesterol och koronarsjukdom än för stroke. Men både 4S-studien och Lipidstudien antydde effekt på stroke. Jag ser det snarare som att epidemiologin för stroke inte riktigt stämde.
Just nu skriver han ihop en publikation över strokeresultaten. Han ser det som viktigt att få ut dessa resultat till neurologer, som hittills inte har uppmärksammats på sambandet mellan kolesterol och strokerisk.
? Det är viktigt att upplysa dem om att det är viktigt att sänka kolesterolet hos dem som redan har haft stroke eller tia.
Ett annat omdiskuterat samband är det om ökad cancerrisk och statinbehandling. Det har hävdats att det i djurstudier varit en ökad förekomst av cancer hos de djur som fått statin jämfört med dem som fått placebo. Men Rory Collins är säker på sin sak.
? Det finns inga bevis för ökad cancerrisk hos människa, varken i studierna eller epidemiologiskt. I Prosperstudien nyligen sågs visserligen en signifikant skillnad men det stöds inte i någon annan studie. Det var inte heller en speciell typ av cancer utan blandat. Men det är viktigt att fortsätta att följa upp det. Och det görs också med patienterna i 4S-studien, Lipidstudien och i HPS.



Positiv till industrin

Idag ser han tillbaka med lättnad på HPS, dels att den verkligen gick att genomföra, och dels att den besvarade dittills obesvarade frågor.
? Vi ville studera effekten av att sänka kolesterolet hos dem med diabetes, hos äldre och speciellt hos dem med låga kolesterolnivåer. I flera andra lipidstudier, till exempel 4S, exkluderades dem med låga nivåer.
Från början såg det mörkt ut med finansieringen av HPS. Men det löste sig till slut och Rory Collins är i grunden positiv till att samarbeta med läkemedelsindustrin. Han menar att många studier aldrig hade gjorts om det inte varit för industrins vilja att finansiera. Vi hade inte vetat så mycket om statinerna som vi gör idag utan stöd från industrin.
? Läkemedelsföretagen tänker inte enbart på att tjäna pengar. Ofta ligger det även i deras intresse att göra studier som är av stort vetenskapligt värde.
Om företagen är för nära knutna till studierna riskerar de att få ett för stort inflytande. Nyligen rapporterades om Convincestudien som bröts i förtid då det sponsrande företaget, Pharmacia, drog tillbaka sitt ekonomiska stöd av marknadsmässiga skäl.
? Företagen ska vara med i beslut att göra studien och se till att man arbetar med rätt människor. Men sen ska man lita på dem och deras vetenskapliga omdöme och inte lägga sig i.

RORY COLLINS

Från: Född och uppvuxen i Hong Kong av brittiska föräldrar, skickades till internatskola i England på 60-talet men gillade inte det, träffade föräldrarna en gång om året

Utbildning: Läste medicin i London och statistik i USA; ?det gick inte i London eftersom ingen
medicinare hade läst statistik?

Arbete: Professor i medicin och epidemiologi vid CTSU, Clinical Trials Service Unit, University of Oxford, Storbritannien

Bor idag: Oxford, sen 20 år

Fritid: Dricker vin, spelar tennis

PRESSKLIPP

Redaktionen
-
0

Kemi ett ämne i kris

(KEMIVÄRLDEN 6/2003)

Kemin har blivit ett stödämne. Allt färre studenter vill satsa på en djupare utbildning i kemi eller en akademisk karriär.
Mellan 1995 och 2002 minskade antalet studerande på kemiprogrammet med 75 procent.
Inget av kemiprogrammen vid de 16 universitet som ingår i utvärderingen lyckas fylla utbildningsplatserna.
Särskilt illa ställt är det på kemilärarutbildningarna. Bara en tiondel av lärarbehovet kommer att kunna fyllas med de som studerar idag.



Sars klassas som samhällsfarlig

(RIKSDAG & DEPARTEMENT 19/2003)

Sars, svår akut respiratorisk sjukdom, bör föras in i smittskyddslagen och klassas som en samhällsfarlig sjukdom, föreslår regeringen.
Idag är bland annat sjukdomar som hiv, tuberkulos, kolera och polio klassade som samhällsfarliga.
Regeringen menar att sars är en mycket smittsam sjukdom och att det finns risk för en explosiv utbredning om sjukdomen skulle få fäste i Sverige. Det finns risk att sjukdomen snart kommer hit och därför brådskar det med att klassa sars som samhällsfarlig.



Alkohol skadar luktsinnet

(FORSKNING & FRAMSTEG 4/2003)

Den som dricker för mycket alkohol kan drabbas av minnesförlust och förvirring, ett tillstånd som kallas Korsakoffs syndrom. Dessa patienter får också andra hjärnskador, exempelvis bortfall av luktsinnet.
Många alkoholister missköter sin diet och eftersom smakupplevelsen till stor del bygger på lukt kan detta vara en förklaring, säger Claudia Rupp, neuropsykolog vid Universität Innsbruck i Österrike.
I studien ingick 30 friska personer och 30 alkoholberoende män och kvinnor som med en näsborre i taget fick lukta på olika dofter.

PRESSKLIPP

Redaktionen
-
0

Kemi ett ämne i kris

(KEMIVÄRLDEN 6/2003)

Kemin har blivit ett stödämne. Allt färre studenter vill satsa på en djupare utbildning i kemi eller en akademisk karriär.
Mellan 1995 och 2002 minskade antalet studerande på kemiprogrammet med 75 procent.
Inget av kemiprogrammen vid de 16 universitet som ingår i utvärderingen lyckas fylla utbildningsplatserna.
Särskilt illa ställt är det på kemilärarutbildningarna. Bara en tiondel av lärarbehovet kommer att kunna fyllas med de som studerar idag.



Sars klassas som samhällsfarlig

(RIKSDAG & DEPARTEMENT 19/2003)

Sars, svår akut respiratorisk sjukdom, bör föras in i smittskyddslagen och klassas som en samhällsfarlig sjukdom, föreslår regeringen.
Idag är bland annat sjukdomar som hiv, tuberkulos, kolera och polio klassade som samhällsfarliga.
Regeringen menar att sars är en mycket smittsam sjukdom och att det finns risk för en explosiv utbredning om sjukdomen skulle få fäste i Sverige. Det finns risk att sjukdomen snart kommer hit och därför brådskar det med att klassa sars som samhällsfarlig.



Alkohol skadar luktsinnet

(FORSKNING & FRAMSTEG 4/2003)

Den som dricker för mycket alkohol kan drabbas av minnesförlust och förvirring, ett tillstånd som kallas Korsakoffs syndrom. Dessa patienter får också andra hjärnskador, exempelvis bortfall av luktsinnet.
Många alkoholister missköter sin diet och eftersom smakupplevelsen till stor del bygger på lukt kan detta vara en förklaring, säger Claudia Rupp, neuropsykolog vid Universität Innsbruck i Österrike.
I studien ingick 30 friska personer och 30 alkoholberoende män och kvinnor som med en näsborre i taget fick lukta på olika dofter.

PRESSKLIPP

Redaktionen
-
0

Kemi ett ämne i kris

(KEMIVÄRLDEN 6/2003)

Kemin har blivit ett stödämne. Allt färre studenter vill satsa på en djupare utbildning i kemi eller en akademisk karriär.
Mellan 1995 och 2002 minskade antalet studerande på kemiprogrammet med 75 procent.
Inget av kemiprogrammen vid de 16 universitet som ingår i utvärderingen lyckas fylla utbildningsplatserna.
Särskilt illa ställt är det på kemilärarutbildningarna. Bara en tiondel av lärarbehovet kommer att kunna fyllas med de som studerar idag.



Sars klassas som samhällsfarlig

(RIKSDAG & DEPARTEMENT 19/2003)

Sars, svår akut respiratorisk sjukdom, bör föras in i smittskyddslagen och klassas som en samhällsfarlig sjukdom, föreslår regeringen.
Idag är bland annat sjukdomar som hiv, tuberkulos, kolera och polio klassade som samhällsfarliga.
Regeringen menar att sars är en mycket smittsam sjukdom och att det finns risk för en explosiv utbredning om sjukdomen skulle få fäste i Sverige. Det finns risk att sjukdomen snart kommer hit och därför brådskar det med att klassa sars som samhällsfarlig.



Alkohol skadar luktsinnet

(FORSKNING & FRAMSTEG 4/2003)

Den som dricker för mycket alkohol kan drabbas av minnesförlust och förvirring, ett tillstånd som kallas Korsakoffs syndrom. Dessa patienter får också andra hjärnskador, exempelvis bortfall av luktsinnet.
Många alkoholister missköter sin diet och eftersom smakupplevelsen till stor del bygger på lukt kan detta vara en förklaring, säger Claudia Rupp, neuropsykolog vid Universität Innsbruck i Österrike.
I studien ingick 30 friska personer och 30 alkoholberoende män och kvinnor som med en näsborre i taget fick lukta på olika dofter.

PRESSKLIPP

Redaktionen
-
0

Kemi ett ämne i kris

(KEMIVÄRLDEN 6/2003)

Kemin har blivit ett stödämne. Allt färre studenter vill satsa på en djupare utbildning i kemi eller en akademisk karriär.
Mellan 1995 och 2002 minskade antalet studerande på kemiprogrammet med 75 procent.
Inget av kemiprogrammen vid de 16 universitet som ingår i utvärderingen lyckas fylla utbildningsplatserna.
Särskilt illa ställt är det på kemilärarutbildningarna. Bara en tiondel av lärarbehovet kommer att kunna fyllas med de som studerar idag.



Sars klassas som samhällsfarlig

(RIKSDAG & DEPARTEMENT 19/2003)

Sars, svår akut respiratorisk sjukdom, bör föras in i smittskyddslagen och klassas som en samhällsfarlig sjukdom, föreslår regeringen.
Idag är bland annat sjukdomar som hiv, tuberkulos, kolera och polio klassade som samhällsfarliga.
Regeringen menar att sars är en mycket smittsam sjukdom och att det finns risk för en explosiv utbredning om sjukdomen skulle få fäste i Sverige. Det finns risk att sjukdomen snart kommer hit och därför brådskar det med att klassa sars som samhällsfarlig.



Alkohol skadar luktsinnet

(FORSKNING & FRAMSTEG 4/2003)

Den som dricker för mycket alkohol kan drabbas av minnesförlust och förvirring, ett tillstånd som kallas Korsakoffs syndrom. Dessa patienter får också andra hjärnskador, exempelvis bortfall av luktsinnet.
Många alkoholister missköter sin diet och eftersom smakupplevelsen till stor del bygger på lukt kan detta vara en förklaring, säger Claudia Rupp, neuropsykolog vid Universität Innsbruck i Österrike.
I studien ingick 30 friska personer och 30 alkoholberoende män och kvinnor som med en näsborre i taget fick lukta på olika dofter.

Den lyssnande läkaren får gehör för sina ordinationer

Esbjörn Börjesson
-
0

Vad skulle ni säga om Landstingsförbundet startar en kampanj till patienter under parollen ?Vägra ta din nya medicin om doktorn inte lyssnat på dina erfarenheter, frågor eller invändningar??
Utifrån våra erfarenheter i RFHL, där vi hjälper människor med läkemedelsberoende och ?biverkningar, vore en sån kampanj mycket nyttig. Vi får en ständig ström av rapporter om hur läkare ihärdigt vägrar att lyssna på patienternas erfarenheter av sina mediciner. Beroendeproblem förnekas regelmässigt och även biverkningar, trots att dessa ofta är upptagna i Fass. Kampanjen skulle också behöva säga till personalen:
?Kasta inte bort patienternas ovärderliga kunskap om de mediciner de tar! Lyssna och tänk på att varje känd biverkan en gång har rapporterats för första gången! Tänk på att olika patienter reagerar mycket olika på samma medel. Människor som blivit sjuka av en medicin blir dessutom ofta överkänsliga mot många andra.?



Arbetsgruppen för bättre läkemedelsanvändning (Abla) lägger rapport efter rapport för att komma tillrätta med den dåliga ?följsamheten till ordination? som professionen i decennier kallat problemet.
Vad har man då för belägg för att det är rätt att generellt försöka öka följsamheten? Hos oss ser vi tvärtom att den ofta är för stor. Det är skrämmande vad särskilt äldre människor sväljer trots sina negativa erfarenheter. De måste ju lita på doktorn.
Jag sökte efter belägg hos Abla. Vad jag fann var följande i rapport II, sidan 12:
?Det har … hävdats att följsamhet inte är den viktigaste faktorn att förändra … eftersom god följsamhet till en felaktig förskrivning sannolikt inte är positiv för patienten. Detta är naturligtvis ett riktigt konstaterande. Det är emellertid osannolikt … Dessutom är dokumentationen av felaktig/olämplig förskrivning hittills mycket bristfällig … Även om dokumentationen kring oföljsamhet har brister kan man med rimlig säkerhet dra slutsatserna … att en större följsamhet leder till bättre hälsa för patienterna.?
Alltså bristfällig forskning, där frågorna har ställts från läkarens och inte från patientens perspektiv. Men strunt i det. Kör kampanjen ändå, för något annat vore ?orimligt?.
I C-länsvarianten av första Abla-kampanjen till patienterna kan vi läsa:
?Det är ofta okunskap om medicinen och dess nytta som är orsak till att många inte tar sin medicin på rätt sätt. Be din läkare förklara vad dina mediciner är till för och hur de kan förbättra din hälsa.?



Det uttrycker klart och tydligt följsamhetsidéns förutsättning att här finns en expert och en okunnig patient, inte två samarbetande partners som bidrar med sitt. Men detta citat fann jag ändå under rubriken Samsyn! Hur går det ihop?
I förordet till Abla II finns svaret. Där står att ?gruppen övertygades om att bättre följsamhet främst kan åstadkommas genom att se patienten som en partner i terapiarbetet?.
Inte konstigt att kampanjen blir motsägelsefull. Samsyn, partnerskap och även jämlikare relation blir bara medel för att doktorn skall få igenom sin expertkunskap mot patientens erfarenhet. Kampanjen efter Abla III, som nu riktas till sjukvårdspersonalen, med 3 miljoner i stöd från Landstingsförbundet, förstärker intrycket att sjukvårdens olika personalgrupper skall samverka för att genomdriva ordinationen (som den beskrivs i LMV 12/2002).
Vi har inte vetenskapliga bevis för att problemet är att läkaren inte lyssnar, men Abla har heller inte bevis för att problemet främst är att patienten inte lyder. Vi borde därför lika väl som de kunna få miljoner till en kampanj från vårt perspektiv.



Naturligtvis är det så att det på vissa områden är ett stort problem att patienterna inte följer ordination och på många områden att läkarna inte lyssnar, så lösningen borde alltså vara enkel, oberoende av vilket problem som är störst: Mer jämlikhet och demokrati i relationen mellan läkare och patient löser båda problemen. Den läkare som verkligen lyssnar och är följsam till patientens verklighet vinner gehör för sina ordinationer. Tills vidare är det viktigt att patienten använder den enda rätt han har, att vägra följa en tveksam ordination om hans/hennes ifrågasättande inte hjälper.

Den lyssnande läkaren får gehör för sina ordinationer

Esbjörn Börjesson
-
0

Vad skulle ni säga om Landstingsförbundet startar en kampanj till patienter under parollen ?Vägra ta din nya medicin om doktorn inte lyssnat på dina erfarenheter, frågor eller invändningar??
Utifrån våra erfarenheter i RFHL, där vi hjälper människor med läkemedelsberoende och ?biverkningar, vore en sån kampanj mycket nyttig. Vi får en ständig ström av rapporter om hur läkare ihärdigt vägrar att lyssna på patienternas erfarenheter av sina mediciner. Beroendeproblem förnekas regelmässigt och även biverkningar, trots att dessa ofta är upptagna i Fass. Kampanjen skulle också behöva säga till personalen:
?Kasta inte bort patienternas ovärderliga kunskap om de mediciner de tar! Lyssna och tänk på att varje känd biverkan en gång har rapporterats för första gången! Tänk på att olika patienter reagerar mycket olika på samma medel. Människor som blivit sjuka av en medicin blir dessutom ofta överkänsliga mot många andra.?



Arbetsgruppen för bättre läkemedelsanvändning (Abla) lägger rapport efter rapport för att komma tillrätta med den dåliga ?följsamheten till ordination? som professionen i decennier kallat problemet.
Vad har man då för belägg för att det är rätt att generellt försöka öka följsamheten? Hos oss ser vi tvärtom att den ofta är för stor. Det är skrämmande vad särskilt äldre människor sväljer trots sina negativa erfarenheter. De måste ju lita på doktorn.
Jag sökte efter belägg hos Abla. Vad jag fann var följande i rapport II, sidan 12:
?Det har … hävdats att följsamhet inte är den viktigaste faktorn att förändra … eftersom god följsamhet till en felaktig förskrivning sannolikt inte är positiv för patienten. Detta är naturligtvis ett riktigt konstaterande. Det är emellertid osannolikt … Dessutom är dokumentationen av felaktig/olämplig förskrivning hittills mycket bristfällig … Även om dokumentationen kring oföljsamhet har brister kan man med rimlig säkerhet dra slutsatserna … att en större följsamhet leder till bättre hälsa för patienterna.?
Alltså bristfällig forskning, där frågorna har ställts från läkarens och inte från patientens perspektiv. Men strunt i det. Kör kampanjen ändå, för något annat vore ?orimligt?.
I C-länsvarianten av första Abla-kampanjen till patienterna kan vi läsa:
?Det är ofta okunskap om medicinen och dess nytta som är orsak till att många inte tar sin medicin på rätt sätt. Be din läkare förklara vad dina mediciner är till för och hur de kan förbättra din hälsa.?



Det uttrycker klart och tydligt följsamhetsidéns förutsättning att här finns en expert och en okunnig patient, inte två samarbetande partners som bidrar med sitt. Men detta citat fann jag ändå under rubriken Samsyn! Hur går det ihop?
I förordet till Abla II finns svaret. Där står att ?gruppen övertygades om att bättre följsamhet främst kan åstadkommas genom att se patienten som en partner i terapiarbetet?.
Inte konstigt att kampanjen blir motsägelsefull. Samsyn, partnerskap och även jämlikare relation blir bara medel för att doktorn skall få igenom sin expertkunskap mot patientens erfarenhet. Kampanjen efter Abla III, som nu riktas till sjukvårdspersonalen, med 3 miljoner i stöd från Landstingsförbundet, förstärker intrycket att sjukvårdens olika personalgrupper skall samverka för att genomdriva ordinationen (som den beskrivs i LMV 12/2002).
Vi har inte vetenskapliga bevis för att problemet är att läkaren inte lyssnar, men Abla har heller inte bevis för att problemet främst är att patienten inte lyder. Vi borde därför lika väl som de kunna få miljoner till en kampanj från vårt perspektiv.



Naturligtvis är det så att det på vissa områden är ett stort problem att patienterna inte följer ordination och på många områden att läkarna inte lyssnar, så lösningen borde alltså vara enkel, oberoende av vilket problem som är störst: Mer jämlikhet och demokrati i relationen mellan läkare och patient löser båda problemen. Den läkare som verkligen lyssnar och är följsam till patientens verklighet vinner gehör för sina ordinationer. Tills vidare är det viktigt att patienten använder den enda rätt han har, att vägra följa en tveksam ordination om hans/hennes ifrågasättande inte hjälper.

Den lyssnande läkaren får gehör för sina ordinationer

Esbjörn Börjesson
-
0

Vad skulle ni säga om Landstingsförbundet startar en kampanj till patienter under parollen ?Vägra ta din nya medicin om doktorn inte lyssnat på dina erfarenheter, frågor eller invändningar??
Utifrån våra erfarenheter i RFHL, där vi hjälper människor med läkemedelsberoende och ?biverkningar, vore en sån kampanj mycket nyttig. Vi får en ständig ström av rapporter om hur läkare ihärdigt vägrar att lyssna på patienternas erfarenheter av sina mediciner. Beroendeproblem förnekas regelmässigt och även biverkningar, trots att dessa ofta är upptagna i Fass. Kampanjen skulle också behöva säga till personalen:
?Kasta inte bort patienternas ovärderliga kunskap om de mediciner de tar! Lyssna och tänk på att varje känd biverkan en gång har rapporterats för första gången! Tänk på att olika patienter reagerar mycket olika på samma medel. Människor som blivit sjuka av en medicin blir dessutom ofta överkänsliga mot många andra.?



Arbetsgruppen för bättre läkemedelsanvändning (Abla) lägger rapport efter rapport för att komma tillrätta med den dåliga ?följsamheten till ordination? som professionen i decennier kallat problemet.
Vad har man då för belägg för att det är rätt att generellt försöka öka följsamheten? Hos oss ser vi tvärtom att den ofta är för stor. Det är skrämmande vad särskilt äldre människor sväljer trots sina negativa erfarenheter. De måste ju lita på doktorn.
Jag sökte efter belägg hos Abla. Vad jag fann var följande i rapport II, sidan 12:
?Det har … hävdats att följsamhet inte är den viktigaste faktorn att förändra … eftersom god följsamhet till en felaktig förskrivning sannolikt inte är positiv för patienten. Detta är naturligtvis ett riktigt konstaterande. Det är emellertid osannolikt … Dessutom är dokumentationen av felaktig/olämplig förskrivning hittills mycket bristfällig … Även om dokumentationen kring oföljsamhet har brister kan man med rimlig säkerhet dra slutsatserna … att en större följsamhet leder till bättre hälsa för patienterna.?
Alltså bristfällig forskning, där frågorna har ställts från läkarens och inte från patientens perspektiv. Men strunt i det. Kör kampanjen ändå, för något annat vore ?orimligt?.
I C-länsvarianten av första Abla-kampanjen till patienterna kan vi läsa:
?Det är ofta okunskap om medicinen och dess nytta som är orsak till att många inte tar sin medicin på rätt sätt. Be din läkare förklara vad dina mediciner är till för och hur de kan förbättra din hälsa.?



Det uttrycker klart och tydligt följsamhetsidéns förutsättning att här finns en expert och en okunnig patient, inte två samarbetande partners som bidrar med sitt. Men detta citat fann jag ändå under rubriken Samsyn! Hur går det ihop?
I förordet till Abla II finns svaret. Där står att ?gruppen övertygades om att bättre följsamhet främst kan åstadkommas genom att se patienten som en partner i terapiarbetet?.
Inte konstigt att kampanjen blir motsägelsefull. Samsyn, partnerskap och även jämlikare relation blir bara medel för att doktorn skall få igenom sin expertkunskap mot patientens erfarenhet. Kampanjen efter Abla III, som nu riktas till sjukvårdspersonalen, med 3 miljoner i stöd från Landstingsförbundet, förstärker intrycket att sjukvårdens olika personalgrupper skall samverka för att genomdriva ordinationen (som den beskrivs i LMV 12/2002).
Vi har inte vetenskapliga bevis för att problemet är att läkaren inte lyssnar, men Abla har heller inte bevis för att problemet främst är att patienten inte lyder. Vi borde därför lika väl som de kunna få miljoner till en kampanj från vårt perspektiv.



Naturligtvis är det så att det på vissa områden är ett stort problem att patienterna inte följer ordination och på många områden att läkarna inte lyssnar, så lösningen borde alltså vara enkel, oberoende av vilket problem som är störst: Mer jämlikhet och demokrati i relationen mellan läkare och patient löser båda problemen. Den läkare som verkligen lyssnar och är följsam till patientens verklighet vinner gehör för sina ordinationer. Tills vidare är det viktigt att patienten använder den enda rätt han har, att vägra följa en tveksam ordination om hans/hennes ifrågasättande inte hjälper.

Den lyssnande läkaren får gehör för sina ordinationer

Esbjörn Börjesson
-
0

Vad skulle ni säga om Landstingsförbundet startar en kampanj till patienter under parollen ?Vägra ta din nya medicin om doktorn inte lyssnat på dina erfarenheter, frågor eller invändningar??
Utifrån våra erfarenheter i RFHL, där vi hjälper människor med läkemedelsberoende och ?biverkningar, vore en sån kampanj mycket nyttig. Vi får en ständig ström av rapporter om hur läkare ihärdigt vägrar att lyssna på patienternas erfarenheter av sina mediciner. Beroendeproblem förnekas regelmässigt och även biverkningar, trots att dessa ofta är upptagna i Fass. Kampanjen skulle också behöva säga till personalen:
?Kasta inte bort patienternas ovärderliga kunskap om de mediciner de tar! Lyssna och tänk på att varje känd biverkan en gång har rapporterats för första gången! Tänk på att olika patienter reagerar mycket olika på samma medel. Människor som blivit sjuka av en medicin blir dessutom ofta överkänsliga mot många andra.?



Arbetsgruppen för bättre läkemedelsanvändning (Abla) lägger rapport efter rapport för att komma tillrätta med den dåliga ?följsamheten till ordination? som professionen i decennier kallat problemet.
Vad har man då för belägg för att det är rätt att generellt försöka öka följsamheten? Hos oss ser vi tvärtom att den ofta är för stor. Det är skrämmande vad särskilt äldre människor sväljer trots sina negativa erfarenheter. De måste ju lita på doktorn.
Jag sökte efter belägg hos Abla. Vad jag fann var följande i rapport II, sidan 12:
?Det har … hävdats att följsamhet inte är den viktigaste faktorn att förändra … eftersom god följsamhet till en felaktig förskrivning sannolikt inte är positiv för patienten. Detta är naturligtvis ett riktigt konstaterande. Det är emellertid osannolikt … Dessutom är dokumentationen av felaktig/olämplig förskrivning hittills mycket bristfällig … Även om dokumentationen kring oföljsamhet har brister kan man med rimlig säkerhet dra slutsatserna … att en större följsamhet leder till bättre hälsa för patienterna.?
Alltså bristfällig forskning, där frågorna har ställts från läkarens och inte från patientens perspektiv. Men strunt i det. Kör kampanjen ändå, för något annat vore ?orimligt?.
I C-länsvarianten av första Abla-kampanjen till patienterna kan vi läsa:
?Det är ofta okunskap om medicinen och dess nytta som är orsak till att många inte tar sin medicin på rätt sätt. Be din läkare förklara vad dina mediciner är till för och hur de kan förbättra din hälsa.?



Det uttrycker klart och tydligt följsamhetsidéns förutsättning att här finns en expert och en okunnig patient, inte två samarbetande partners som bidrar med sitt. Men detta citat fann jag ändå under rubriken Samsyn! Hur går det ihop?
I förordet till Abla II finns svaret. Där står att ?gruppen övertygades om att bättre följsamhet främst kan åstadkommas genom att se patienten som en partner i terapiarbetet?.
Inte konstigt att kampanjen blir motsägelsefull. Samsyn, partnerskap och även jämlikare relation blir bara medel för att doktorn skall få igenom sin expertkunskap mot patientens erfarenhet. Kampanjen efter Abla III, som nu riktas till sjukvårdspersonalen, med 3 miljoner i stöd från Landstingsförbundet, förstärker intrycket att sjukvårdens olika personalgrupper skall samverka för att genomdriva ordinationen (som den beskrivs i LMV 12/2002).
Vi har inte vetenskapliga bevis för att problemet är att läkaren inte lyssnar, men Abla har heller inte bevis för att problemet främst är att patienten inte lyder. Vi borde därför lika väl som de kunna få miljoner till en kampanj från vårt perspektiv.



Naturligtvis är det så att det på vissa områden är ett stort problem att patienterna inte följer ordination och på många områden att läkarna inte lyssnar, så lösningen borde alltså vara enkel, oberoende av vilket problem som är störst: Mer jämlikhet och demokrati i relationen mellan läkare och patient löser båda problemen. Den läkare som verkligen lyssnar och är följsam till patientens verklighet vinner gehör för sina ordinationer. Tills vidare är det viktigt att patienten använder den enda rätt han har, att vägra följa en tveksam ordination om hans/hennes ifrågasättande inte hjälper.

Farmakolog som vill bryta manlig norm

Birgitta Gerne
-
0

Ett genuint läkemedelsintresse fick Ellen Vinge när hon som färdig läkare tyckte att hon visste för lite om de piller hon stoppade i patienterna. Smärta blev hennes specialområde när hon började forska på NSAID.
Intresset för könsskillnader daterar sig tio år bakåt i tiden. Vid Läkemedelskongressen 1994 hölls ett symposium om kvinnor i klinisk prövning där Ellen Vinge medverkade genom att tala under rubriken ?Klinisk prövning på kvinnor ur registreringssynpunkt?. När hon skulle sätta sig in i ämnet fann hon att dokumentationen var begränsad, även om det hade börjat komma en del studier i USA.
Sedan dess har det hänt en hel del på området, mycket beroende på att läkemedelsmyndigheterna ställer mer krav. Och Ellen Vinge har hunnit fördjupa sig i ämnet. Hon tycker att det fortfarande finns många brister. De ökade kraven har främst gällt farmakokinetiken och hon vill se mer analyser av läkemedelseffekter och biverkningar.
? Det man främst måste fundera över är hur stora skillnader man är beredd att acceptera. Om en grupp ständigt får lite sämre effekt eller lite mer biverkningar så kanske man måste ta hänsyn till det, säger hon.
Skillnaderna mellan könen är många och grundar sig inte bara på att män i allmänhet är större än kvinnor. Ett exempel är kroppens fettinnehåll som har betydelse för farmakokinetiken och avgör hur läkemedlen fördelar sig i kroppen, förklarar Ellen Vinge,
? Även om en man och en kvinna väger lika mycket så har kvinnan betydligt mer fett. Vi gjorde en studie här på institutionen där vi fann att kvinnorna procentuellt hade flera kilo mer fett än männen.


Sopar under mattan
I informationen om nya läkemedel anges ofta att det inte finns några statistiskt signifikanta könsskillnader. Men ibland kan skillnaderna mellan män och kvinnor vara lika stora som de skillnader man kan se mellan yngre och äldre personer, påpekar Ellen Vinge.
? Jag såg för något läkemedel att skillnaden mellan män och kvinnor avseende en farmakokinetisk variabel var cirka 30 procent och det ansågs inte ha betydelse. Skillnaden mellan äldre och yngre var 40 procent och där rekommenderades det att reducera dosen till äldre. Antingen går gränsen vid 35 procent eller så är det så att skillnaden mellan äldre och yngre är mer etablerad. Skillnaden mellan män och kvinnor är det enklast att sopa under mattan.
Ofta är det befogat att dela upp kliniska studier efter kön menar Ellen Vinge. Det är vanligt att man tar bort vissa patienter med exempelvis dålig njurfunktion genom att sätta ett gränsvärde som är samma för båda könen. Det gör att männen redan från början ligger 20 procent högre och många kvinnor kommer inte upp till det uppsatta värdet. Det har naturligtvis betydelse för antalet biverkningar, betonar hon.
Det här är ett dilemma när man ska välja mellan att dra slutsats på totalmaterialet eller göra subgruppsanalys och fler studier fördyrar och fördröjer utvecklingen av nya läkemedel.
?Men man kan ju vända på det. Om företaget menar att man ska ge samma dos till alla så ska de också förklara varför och visa att det verkligen är säkert, säger hon.


Inte förvånad
Prostaglandinsynteshämmare är Ellen Vinges specialområde och har följt henne sedan hon började forska. Hon har varit anlitad som sakkunnig i utvärderingar av coxiberna av SBU och Socialstyrelsen samt medverkat i Läkemedelsverkets workshop om artros samt Reumatoid artrit.
När cox-2 upptäcktes blev hon inte förvånad, det hade hon väntat på i ett par år. När hon skrev sin avhandling och funderade över sina resultat insåg hon en mörk natt att det måste finnas mer än ett cyklooxygenas.
Intresset för området väcktes när hon som med kand arbetade med infektionsmedicin uppe i Boden. Sedan återvände hon till Lund och gjorde färdigt studierna, började på en infektionsläkarutbildning men gled efter ett tag över till klinisk farmakologi.


Språkintresset fick ge vika
Från början hade hon inte alls tänkt bli läkare. Hon var språkbegåvad och valde samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men en inspirerande mattelärare fick henne att tänka om. Efter studenten i Göteborg kompletterade hon de naturvetenskapliga ämnena och började läsa medicin i Lund.
Men tanken var fortfarande inte att bli läkare.
? Jag var inne på att läsa lite medicin och sedan teknisk fysik. Jag ville jobba med teknik för människors skull, men jag fortsatte med medicin när jag upptäckte hur roligt det var.
Formellt är Ellen Vinge anställd som universitetslektor och specialistläkare vid institutionen för klinisk farmakologi. Hon var tidigt med i läkemedelskommittén i Lund och senare Läkemedelsrådet i Skåne.
? För alla som arbetar inom läkemedelskommittéer ligger tänkandet kring kostnadseffektivitet nära, säger hon.
?Vilket inte alltid är samma sak som det billigaste läkemedlet. Jag kan känna mig väldigt frustrerad när landstinget sätter läkemedlen i en kolumn och all annan sjukvård i en annan.
Hon tycker att det på senare år har blivit större motsättningar inom kommittéerna, samtidigt som läkarna idag har en större medvetenhet och förståelse för de ekonomiska aspekterna än i mitten av 80-talet.


En tuff uppgift
Hennes senaste uppdrag är att ingå i Läkemedelsförmånsnämnen.
När hon blev tillfrågad tänkte hon först att det är en uppgift där man alltid blir kritiserad hur man än gör.
? Om man tar beslut kan man inte vara vän med alla. Det är en utmaning att få vara med och påverka åt det håll man själv vill, säger hon.
Hennes ståndpunkt är att subventioneringen kan ifrågasättas i vissa fall. Det gäller läkemedel som används för tillstånd som inte är så svåra och som inte påverkar hälsan så mycket samt ger en väldigt marginell vinst.
Men samtidigt är det svårt att göra graderingar i sjukvården, påpekar hon. Inget land har ännu hittat ett optimalt system, Sverige har varit unikt genom att i princip alla läkemedel har varit subventionerade.
För Läkemedelsförmånsnämnden kan det vara ett problem att de hälsoekonomiska bedömningarna är gjorda på ett så tidigt plan. Frågan är om man kommer att göra de besparingar som beräknats när läkemedlet sedan används i klinisk vardag, undrar hon.
? När coxiberna kom minskade då förskrivningen av protonpumpshämmare? Jag tror att många patienter får både och.


Lätt att bli engagerad
Med så många järn i elden blir det lätt långa arbetsdagar. Ellen Vinge har lätt att bli engagerad och uppslukad av sitt arbete.
? Det är svårt att avgränsa jobbet när det är roligt. För mig är det högsta prioritet när någon patient behöver min hjälp att lösa ett läkemedelsrelaterat problem.
Men arbetssituationen under det senaste halvåret har varit väl intensiv och hon hoppas på att kunna dra ner något på takten för att ägna sig åt annat som är roligt och som inte hör till jobbet.
Ellen Vinge har nyss fyllt 50 år och det firade hon med ett stort släktkalas.
? Vi är en stor släkt och det är alltid roligt när vi kan träffas, säger hon.
När jag möter henne är det i början av maj och Lund visar sig från sin bästa sida. Ellen Vinge bor mitt i stan och hinner njuta av den annalkande sommaren på sina dagliga promenader till och från jobbet. Det är en motionsform som tilltalar henne, hon är enligt sig själv inte lagd åt det äventyrliga hållet.
Även om hon är lyrisk över bokskogar och vitsippsbackar kan hon sakna den salta doften från havet och klipporna vid föräldrahemmet utanför Göteborg. Det har en speciell plats i hennes hjärta och dit återvänder hon ofta.
På sin semester resor hon helst till Frankrike. Där söker hon sig ut på små slingrande landsortsvägar för att hitta ett halvt bortglömt litet världshus med gudomlig mat.
? Och min franska sitter så att jag kan göra mig förstådd, säger hon.
Att arbeta med läkemedel vill hon fortsätta med, men kanske i en annan miljö. Hon vill få andra lika entusiastiska för läkemedelsfrågor som hon själv är och skulle gärna vilja ha ledigt för att skriva en bok.
? Kliniska farmakologer är ju en sorts informatörer i sjukvården. Jag har funderat på hur man får ut den ofta komplexa informationen om biverkningsrapportering. Det viktigaste är naturligtvis att man inte missar sådant som skadar patienten.
Idéer saknas inte och forskning är också något som lockar, helst klinisk forskning.
? Det har varit alldeles för lite av det på 90-talet. Både sjukvårdens ökade tempo och många andra skäl har gjort att den kliniska forskningen har fått svårigheter. Men det börjar kanske vända. Jag har tidigare jobbat med experimentella metoder som trombocytaggregation, tromboxanmätningar och farmakokinetik. Det kanske är en mognadsfråga, men idag är jag mer intresserad av läkemedel när de väl används ? hur blev det?

Farmakolog som vill bryta manlig norm

Birgitta Gerne
-
0

Ett genuint läkemedelsintresse fick Ellen Vinge när hon som färdig läkare tyckte att hon visste för lite om de piller hon stoppade i patienterna. Smärta blev hennes specialområde när hon började forska på NSAID.
Intresset för könsskillnader daterar sig tio år bakåt i tiden. Vid Läkemedelskongressen 1994 hölls ett symposium om kvinnor i klinisk prövning där Ellen Vinge medverkade genom att tala under rubriken ?Klinisk prövning på kvinnor ur registreringssynpunkt?. När hon skulle sätta sig in i ämnet fann hon att dokumentationen var begränsad, även om det hade börjat komma en del studier i USA.
Sedan dess har det hänt en hel del på området, mycket beroende på att läkemedelsmyndigheterna ställer mer krav. Och Ellen Vinge har hunnit fördjupa sig i ämnet. Hon tycker att det fortfarande finns många brister. De ökade kraven har främst gällt farmakokinetiken och hon vill se mer analyser av läkemedelseffekter och biverkningar.
? Det man främst måste fundera över är hur stora skillnader man är beredd att acceptera. Om en grupp ständigt får lite sämre effekt eller lite mer biverkningar så kanske man måste ta hänsyn till det, säger hon.
Skillnaderna mellan könen är många och grundar sig inte bara på att män i allmänhet är större än kvinnor. Ett exempel är kroppens fettinnehåll som har betydelse för farmakokinetiken och avgör hur läkemedlen fördelar sig i kroppen, förklarar Ellen Vinge,
? Även om en man och en kvinna väger lika mycket så har kvinnan betydligt mer fett. Vi gjorde en studie här på institutionen där vi fann att kvinnorna procentuellt hade flera kilo mer fett än männen.


Sopar under mattan
I informationen om nya läkemedel anges ofta att det inte finns några statistiskt signifikanta könsskillnader. Men ibland kan skillnaderna mellan män och kvinnor vara lika stora som de skillnader man kan se mellan yngre och äldre personer, påpekar Ellen Vinge.
? Jag såg för något läkemedel att skillnaden mellan män och kvinnor avseende en farmakokinetisk variabel var cirka 30 procent och det ansågs inte ha betydelse. Skillnaden mellan äldre och yngre var 40 procent och där rekommenderades det att reducera dosen till äldre. Antingen går gränsen vid 35 procent eller så är det så att skillnaden mellan äldre och yngre är mer etablerad. Skillnaden mellan män och kvinnor är det enklast att sopa under mattan.
Ofta är det befogat att dela upp kliniska studier efter kön menar Ellen Vinge. Det är vanligt att man tar bort vissa patienter med exempelvis dålig njurfunktion genom att sätta ett gränsvärde som är samma för båda könen. Det gör att männen redan från början ligger 20 procent högre och många kvinnor kommer inte upp till det uppsatta värdet. Det har naturligtvis betydelse för antalet biverkningar, betonar hon.
Det här är ett dilemma när man ska välja mellan att dra slutsats på totalmaterialet eller göra subgruppsanalys och fler studier fördyrar och fördröjer utvecklingen av nya läkemedel.
?Men man kan ju vända på det. Om företaget menar att man ska ge samma dos till alla så ska de också förklara varför och visa att det verkligen är säkert, säger hon.


Inte förvånad
Prostaglandinsynteshämmare är Ellen Vinges specialområde och har följt henne sedan hon började forska. Hon har varit anlitad som sakkunnig i utvärderingar av coxiberna av SBU och Socialstyrelsen samt medverkat i Läkemedelsverkets workshop om artros samt Reumatoid artrit.
När cox-2 upptäcktes blev hon inte förvånad, det hade hon väntat på i ett par år. När hon skrev sin avhandling och funderade över sina resultat insåg hon en mörk natt att det måste finnas mer än ett cyklooxygenas.
Intresset för området väcktes när hon som med kand arbetade med infektionsmedicin uppe i Boden. Sedan återvände hon till Lund och gjorde färdigt studierna, började på en infektionsläkarutbildning men gled efter ett tag över till klinisk farmakologi.


Språkintresset fick ge vika
Från början hade hon inte alls tänkt bli läkare. Hon var språkbegåvad och valde samhällvetenskaplig linje på gymnasiet. Men en inspirerande mattelärare fick henne att tänka om. Efter studenten i Göteborg kompletterade hon de naturvetenskapliga ämnena och började läsa medicin i Lund.
Men tanken var fortfarande inte att bli läkare.
? Jag var inne på att läsa lite medicin och sedan teknisk fysik. Jag ville jobba med teknik för människors skull, men jag fortsatte med medicin när jag upptäckte hur roligt det var.
Formellt är Ellen Vinge anställd som universitetslektor och specialistläkare vid institutionen för klinisk farmakologi. Hon var tidigt med i läkemedelskommittén i Lund och senare Läkemedelsrådet i Skåne.
? För alla som arbetar inom läkemedelskommittéer ligger tänkandet kring kostnadseffektivitet nära, säger hon.
?Vilket inte alltid är samma sak som det billigaste läkemedlet. Jag kan känna mig väldigt frustrerad när landstinget sätter läkemedlen i en kolumn och all annan sjukvård i en annan.
Hon tycker att det på senare år har blivit större motsättningar inom kommittéerna, samtidigt som läkarna idag har en större medvetenhet och förståelse för de ekonomiska aspekterna än i mitten av 80-talet.


En tuff uppgift
Hennes senaste uppdrag är att ingå i Läkemedelsförmånsnämnen.
När hon blev tillfrågad tänkte hon först att det är en uppgift där man alltid blir kritiserad hur man än gör.
? Om man tar beslut kan man inte vara vän med alla. Det är en utmaning att få vara med och påverka åt det håll man själv vill, säger hon.
Hennes ståndpunkt är att subventioneringen kan ifrågasättas i vissa fall. Det gäller läkemedel som används för tillstånd som inte är så svåra och som inte påverkar hälsan så mycket samt ger en väldigt marginell vinst.
Men samtidigt är det svårt att göra graderingar i sjukvården, påpekar hon. Inget land har ännu hittat ett optimalt system, Sverige har varit unikt genom att i princip alla läkemedel har varit subventionerade.
För Läkemedelsförmånsnämnden kan det vara ett problem att de hälsoekonomiska bedömningarna är gjorda på ett så tidigt plan. Frågan är om man kommer att göra de besparingar som beräknats när läkemedlet sedan används i klinisk vardag, undrar hon.
? När coxiberna kom minskade då förskrivningen av protonpumpshämmare? Jag tror att många patienter får både och.


Lätt att bli engagerad
Med så många järn i elden blir det lätt långa arbetsdagar. Ellen Vinge har lätt att bli engagerad och uppslukad av sitt arbete.
? Det är svårt att avgränsa jobbet när det är roligt. För mig är det högsta prioritet när någon patient behöver min hjälp att lösa ett läkemedelsrelaterat problem.
Men arbetssituationen under det senaste halvåret har varit väl intensiv och hon hoppas på att kunna dra ner något på takten för att ägna sig åt annat som är roligt och som inte hör till jobbet.
Ellen Vinge har nyss fyllt 50 år och det firade hon med ett stort släktkalas.
? Vi är en stor släkt och det är alltid roligt när vi kan träffas, säger hon.
När jag möter henne är det i början av maj och Lund visar sig från sin bästa sida. Ellen Vinge bor mitt i stan och hinner njuta av den annalkande sommaren på sina dagliga promenader till och från jobbet. Det är en motionsform som tilltalar henne, hon är enligt sig själv inte lagd åt det äventyrliga hållet.
Även om hon är lyrisk över bokskogar och vitsippsbackar kan hon sakna den salta doften från havet och klipporna vid föräldrahemmet utanför Göteborg. Det har en speciell plats i hennes hjärta och dit återvänder hon ofta.
På sin semester resor hon helst till Frankrike. Där söker hon sig ut på små slingrande landsortsvägar för att hitta ett halvt bortglömt litet världshus med gudomlig mat.
? Och min franska sitter så att jag kan göra mig förstådd, säger hon.
Att arbeta med läkemedel vill hon fortsätta med, men kanske i en annan miljö. Hon vill få andra lika entusiastiska för läkemedelsfrågor som hon själv är och skulle gärna vilja ha ledigt för att skriva en bok.
? Kliniska farmakologer är ju en sorts informatörer i sjukvården. Jag har funderat på hur man får ut den ofta komplexa informationen om biverkningsrapportering. Det viktigaste är naturligtvis att man inte missar sådant som skadar patienten.
Idéer saknas inte och forskning är också något som lockar, helst klinisk forskning.
? Det har varit alldeles för lite av det på 90-talet. Både sjukvårdens ökade tempo och många andra skäl har gjort att den kliniska forskningen har fått svårigheter. Men det börjar kanske vända. Jag har tidigare jobbat med experimentella metoder som trombocytaggregation, tromboxanmätningar och farmakokinetik. Det kanske är en mognadsfråga, men idag är jag mer intresserad av läkemedel när de väl används ? hur blev det?

Epidemier gör oss mer levande

Esbjörn Börjesson
-
0

”När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?

För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.

Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.

Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.

Epidemier gör oss mer levande

Esbjörn Börjesson
-
0

”När han lämnade sin mottagning på morgonen den 16 april kände Dr Bernard Rieux något mjukt under foten. Det var en död råtta som låg mitt på trappavsatsen. Spontant sparkade han undan den utan att fundera mer på det och fortsatte ner för trappan.”
Så öppnar Albert Camus sin roman Pesten (1947) med det klassiska scenariot för en epidemis dolska inledning. Tyst och osynlig smyger den sig på för att plötsligt explodera oss rakt i ansiktet, skapa rädsla, ångest, bokstavlig smitta och död.
Någon ber mig föreläsa under rubriken ?Från pest till sars?. Jag känner mig tveksam. Är inte vår rädsla för sars överdriven? Varför utlöser epidemier sådan oro?

För det första måste man rikta viss misstänksamhet mot själva ordet epidemi. Det används på flera sätt, de flesta metaforiska. Ofta för att nå bestämda mål ? kring alkohol, sexualitet, matvanor ? ett slags klichéer med syfte att klä dåligt tolererade beteenden i den emotionella skräckdräkt som associeras med ?äkta? epidemier.
Talar vi om verkliga epidemier kan oron givetvis gälla rädsla för själva smittan. Men även långt ifrån en rimlig risk att drabbas engageras vi. Intuitivt försöker vi förklara och rationalisera. Varje tid har sina förklaringar: klimat, elaka dunster, gudastraff, naturens hämnd, särskilda smittbärande grupper, smutsigt vatten, bakterier, retrovirus, otillbörlig kontakt med djur. Smittsamma platser pekas ut: ventilationssystem, bastuklubbar, djurmarknader. Nya risker uppstår: äta kött, åka buss, ta hand om sin granne. Några gynnas: munskyddstillverkare, cykelfabrikörer (rädsla för kollektiva transporter), video- och TV-spelförsäljare (rädsla för att gå på krogen).
De ?stora? förklaringarna till en epidemi är huvudsakligen två. För det första smitta som skapad av obalans mellan människa och miljö, för det andra smitta som närvaro av ett smittämne som sprids från person till person. Överförda till ett socialt plan blir skillnaden mellan dessa förklaringar stor. Den första pekar på system, samband och balans, den andra lyfter fram ett specifikt ordningsstörande fenomen.

Oberoende av förklaringsmodell tycks epidemier följa samma dramaturgi. Läkare finner några misstänkta fall, smittan spåras till en källa, allt tycks under kontroll, och ändå inte. Myndigheternas första reaktion är ofta blindhet. Man vill inte se, försöker tysta ner. Situationen blir ohållbar, många blir sjuka och några hinner dö innan man agerar och informerar. Att tillstå en epidemi är att tillstå förlorad kontroll, riskera social upplösning, förändrade beteenden och grupperingar.
Också som socialt fenomen har epidemin dramats form. Den uppträder på scenen begränsad i rum och tid, följer ett scenario av spänning och kris, ebbar i bästa fall ut i en insikt. Den fångar upp en latent hotkänsla som vi alltid lever med, legitimerar och lyfter fram känslor, fördomar och kulturella myter. Ibland får vi en möjlighet att sätta rejäla namn på denna rädsla: aids, ebola, galna ko-sjukan, sars.
Det finns något djupt existentiellt i vår fruktan, hur nya hotbilder lyckas ockupera våra medvetanden. Det är som om de bekräftar misstanken att vi i själva verket lever i en farlig värld ? idag representerad av massförstörelsevapen, kärnkraft, strålning, förgiftning, manipulerad mat, nya virusstammar och resistenta bakterier. Allt detta säger något viktigt: att vi inte uppfattar den moderna världens självbild av rationalitet och mänsklig kontroll som riktigt trovärdig.

Och mot smitta ? biologisk eller social ? finns inga läkemedel. Man kan förebygga den genom information, hygien och rena livsmedel. Man kan uppfinna diagnostiska test och utveckla vaccin och bromsmediciner. Men när epidemin bryter ut tycks vi hjälplösa. Det är som om vi alltid kommer för sent. Läkemedelsindustrin också. Och just därför kan vi fortsätta att fylla smittan med urgamla myter, rädslor och fördomar. Paradoxalt nog är det som om vi blir mer levande av att leva med risk, påminda om själva livet som ett hett och bräckligt drama.

1...565758...88Sida 57 av 88