För oss inom utbildningsväsendet är innehållet i
utbildningen viktigare än struktur för att på bästa sätt tillgodose omvärldens
krav på läkemedelsexperter, såväl receptarier som apotekare, och en hög
kvalitet på framtida farmacevters kompetens. Nu, när nya utbildningsstrukturen
trätt i kraft och de första studenterna står för dörren, börjar en välkommen
debatt om farmacevtisk utbildning märkas i media. De senaste åren har vi kritiskt
granskat och analyserat Bolognadeklarationens mål i ett farmacevtiskt
perspektiv. Här följer en reflektion över detta, samlat i de tre huvudmålen.
1. En ökad rörlighet inom Europa. Studenterna ska lättare kunna läsa på ett
annat lärosäte, inom Sverige eller utomlands. I Bolognamodellen skapas detta
med en glidyta mellan grundnivå och avancerad nivå. Ett sätt att öka
rörligheten i längre program på avancerad nivå, till exempel
apotekarprogrammet, kan vara en kandidatexamen efter tre år. En valbar del inom
programmet med frihet till externa studier är ett annat alternativ. Basen får
dock inte bli för skral, då riskerar hela strukturen att vackla. Om studenten
inte har tillräckliga förkunskaper, kan inte den senare, ofta mer tillämpade,
delen tillgodogöras och kvaliteten blir lidande. Studenten ska alltid ha
möjligheter till en etappavgång. Erfarenheter från Uppsala visar dock att
friheten att ta ut en kandidatexamen efter tre år inte utnyttjas ofta. Däremot
bedriver 25 procent av studenterna utlandsstudier under den valbara delen
vilket tydligt visar en god rörlighet inom programmet.
2. Anställningsbarhet. I Bolognamodellen stärks grundnivån
genom att studenten antingen ska kunna läsa vidare på avancerad nivå eller
anställas direkt efter kandidatexamen. En farmacie kandidat är helt klart
anställningsbar efter receptarieprogrammet. Gäller det en apotekarstudent som
har läst de tre första åren på apotekarprogrammet är det dock tveksamt. Dessa
år är avsedda att ge den gedigna breda bas att bygga vidare på som krävs för
apotekarens varierande arbetsuppgifter. Många förordar en första, gemensam del
till receptarieexamen följt av två år till apotekarexamen. Det är en
tilltalande tanke, men det finns en risk för sämre kvalitet i en sådan
struktur. Det som en apotekare behöver som grund till den avancerade nivån är
inte detsamma som behövs för att uppnå målen för receptarieexamen. En parallell
kan dras till läkarprogrammet. Tre inledande år skulle kunna leda till medicine
kandidat- och sjuksköterskeexamen, följt av två år till en läkarexamen. Det är
likaledes tveksamt om det borgar för program med hög kvalitet. Jag anser att så
länge det finns behov av två kategorier farmacevter ska programmen vara
profilerade för att med hög kvalitet uppnå målen för respektive examen. Däremot
bör en receptarie ha möjlighet att läsa vidare till apotekare. Den möjligheten
finns idag men utnyttjas av få, något som förstås kan ändras i framtiden. I
Uppsala pågår förberedelser för att möta ett ökat intresse. I det arbetet är
det viktigt att betona betydelsen av hög kvalitet i en kompletteringsutbildning
så att ingen genväg till apotekare skapas.
3. Stärka kvaliteten i europeisk utbildning och öka
konkurrenskraften globalt. Sverige har traditionellt en bra utbildning och det
är viktigt att kvaliteten sätts främst för att ytterligare förstärka denna.
Svenska farmacevtstudenter får alltid bra omdöme från utländska handledare och
arbetsgivare och är mycket uppskattade såväl inom Europa som i USA, Australien
och Asien. Detta goda rykte måste vi fortsätta värna om med högklassig
utbildning även i den nya utbildningsstrukturen. Nya magister- och
masterprogram erbjuder idag spännande möjligheter för alla farmacevter att
välja riktade program på avancerad nivå. I Uppsala finns till exempel läkemedelsutveckling
med sikte mot läkemedelsindustri och forskning, läkemedelsanvändning omfattande
läkemedelsanvändning och säkerhet, samt klinisk farmaci. Med dessa program kan
även fler utländska studenter lockas till svensk utbildning och ju fler kurser
som kan erbjudas på engelska desto större inflöde kan väntas. En sjugradig
betygsskala har inte börjat användas generellt. Inom farmacevtisk utbildning
förekommer ett flertal betygssystem i Europa. I Sverige är en tregradig
målrelaterad skala vanligast. Denna skala har nu införts i Uppsala för att nå
en nationell enhetlighet och konkurrens på lika villkor.
Slutligen, stora pensionsavgångar och en eventuell
omreglering torde kraftigt öka behovet av farmacevter. Ett ökat behov av
läkemedelsexperter kan förutses inom utveckling, försäljning, rådgivning och
användning av läkemedel. Glöm inte utbildning i debatter om läkemedel, den är
central för att tillgodose en säker hantering och användning av läkemedel i
samhället.
Ingrid Nylander
Professor i farmakologi
Prodekan med ansvar för farmacevtisk utbildning, Uppsala
universitet