Annons

Trots sulfa dog patienterna

Mitt under andra världskriget upptäckte franska forskare att tyfoidpatienterna dog trots att de fick sulfa. Slutligen ledde det till et effektivt diabetesläkemedel.

24 okt 2001, kl 16:56
0

Annons

Läkaren Marcel Janbon var bekymrad. Trots att han under brinnande krig hade tillgång till sulfa hade flera av hans tyfoidpatienter dött under märkliga omständigheter. Visste han inte bättre skulle han tro att det var den nyupptäckta mirakelsulfan som tagit livet av patienterna. Men sulfonamid var inte toxiskt. Inte på det sättet.

Tyfoidepidemin och de tre döda patienterna i Montpellier i södra Frankrike 1942 blev upptakten till en helt ny sorts läkemedel för en stor grupp patienter, till perorala antidiabetika åt patienter som led av den milda formen av diabetes.

Ända sedan 1930-talet hade man spekulerat i om inte diabetes inte var en utan flera sjukdomar. Den milda formen som ofta vuxna och äldre hade uppförde sig inte som den mer kända och obehandlad dödliga formen som drabbade barn och ungdomar.

Två av pionjärerna var engelsmännen Himsworth och Kerr. ?Den ena diabetesformen orsakas av brist på insulin. Den andra inte av insulinbrist utan av en okänslighet för insulinet.? skrev de redan 1939 i Clinical Science.

Himsworth och Kerr hade visat att de insulinokänsliga trots beskedligare hyperglykemier krävde större doser av insulin för att hålla blodsockret i schack än de unga diabetikerna som dog i sockerkoma om de inte fick insulin.

Janbon kände inte till Himsworths och Kerrs arbeten men han hade sett försöksdjur dö i hypoglykemier när Aguste Loubatières, en underlydande till honom, utfört experiment med djupa insulinkänningar. Och nog tyckte Janbon att symtomen hos flera av hans tyfoidpatienter påminde om den dödskamp han sett hos Loubatières hundar och katter; neurologiska bortfallssymtom, kramper, medvetslöshet och död.

Janbon beslutade sig för att låta testa blodsockret och mycket riktigt, flera av hans undernärda tyfoidfall hade farligt låga värden.

Han insåg att han kanske snubblat över något viktigt, att det kanske var sulfonamiden som drev ned blodsockret och han gav Loubatière i uppdrag att närmare undersöka saken.

Primitiva förhållanden

Den 13 juni 1942 gav Loubatière en frisk, fastande hund en dos sulfonamid. ?En djup och långvarig sänkning av blodsockerhalten ändå ned till 0,05 procent följde?, noterade han.

Ett par veckor senare fick diabetessjuka hundar som fått sin pankreas borttagen sulfonamid men blodsockret påverkades inte.

Loubatière diskuterade sina iakttagelser med Janbon. De enades om att en möjlig förklaring var att sulfonamiden stimulerade utsöndringen av insulin och de beslöt att gå vidare

Arbetet gick långsamt, Loubatière avbröts ofta av tyska bombanfall och arbetade av ekonomiska skäl under primitiva förhållanden men ett år senare kunde han visa att det med hjälp av sulfonamid gick att hålla en blodsockerkurvan i den närmaste normal på en hund som bara hade en tiondels bukspottkörtel kvar. Utan sulfonamid skulle hunden ha skyhöga sockervärden.

Nästa steg var försök på människor. Den första patienten var en 30-årig kvinna med en mild diabetes som inte krävde insulinbehandling men som sedan en tid hade fått allt högre sockervärden. Efter fyra dagars behandling med sulfonamid hade hennes blodsocker sjunkit från 0,25 procent till 0,07 procent.

Två unga nydebuterade kvinnliga diabetiker, 14 och 18 år gamla, som ännu inte hade börjat insulinbehandlas fick också pröva sulfonamid men den hade ingen effekt på deras blodsocker.

?Min hypotes bekräftades när jag testade på de två typerna av patienter. I det första fallet fanns det insulinproducerande celler vilka sulfonamiden stimulerade att producera mer insulin. I de andra fallen kan sulfonamidens ineffektivitet bara förklaras med att bukspottkörteln förlorat sin förmåga att tillverka insulin.? skrev Loubatières.

1946 publicerade han sina fynd och slutsatser. ?Det är logiskt att tänka sig att kunna använda sulfonamider för vissa former av diabetes.?

Till sin besvikelse var det ingen som intresserade sig för hans arbete. ?Jag var praktiskt taget den ende som var övertygad om att detta var intressant för behandlingen av diabetes. Det var till och med svårt att få antagandet att vissa diabetesformer beror på en tröghet i Langerhans öar accepterat?, konstaterade Loubatières som för en tid tvingades överge sin forskning på grund av pengabrist.

Internationell uppmärksamhet

Först 1955 kunde han återuppta arbetet och genomföra större undersökningar med fler diabetespatienter och året efter presenterade han sina resultat på Association des Diabétologues de Langue Francaises septembermöte.

Den här gången lyssnade professionen bättre. Några som med särskilt stort intresse tog del av Loubatières framgångar var en grupp tyska forskare som sedan drygt ett år hade arbetat med samma typ av experiment. Enda skillnaden var att tyskarna prövade ett annat ämne, karbutamid, också det en sorts sulfapreparat. Tyskarna publicerade sina resultat i oktober 1956 och deras rapport väckte stor internationell uppmärksamhet. Egentligen var den enda avgörande skillnaden mellan Loubatières och tyskarnas arbete att deras försök sträckte sig över en längre tid.

Nu gick startskottet för omfattande forskning och även klinisk tillämpning av sulfonamid i diabetesbehandlingen. En rad vidareutvecklingar som alla byggde på sulfapreparat gjordes. Den insulinstimulerande effekten blev hundrafalt större och biverkningarna färre.

Inte tillräckligt

Utvecklingen gick snabbt och otaliga diabetiker med den milda formen ställdes in på diabetestabletter och slapp det farliga och svåradministrerade insulinet.

Först i slutet av 1960-talet kom det tekniker för att mäta insulinnivåer i en levande kropp och först då kunde man strikt vetenskapligt skilja de båda vanligaste diabetesformerna åt. Den svåra farliga formen där egen insulinproduktion helt saknades och som framför allt drabbade yngre fick namnet typ 1 diabetes. Den andra, som ända fram till mitten av 1970-talet klassades som mild, fick namnet typ 2 diabetes.

Tekniken att mäta insulinnivåer gav Himsworth och Kerr, Janbon och Loubatière till stora delar rätt. Många typ 2 diabetiker har insulinbrist men fler ändå producerar mängder med insulin som på grund av resistens i fett- och muskelceller ändå inte är tillräckligt.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng