Annons

"Tendentiös kritik av FNs uppskattning av hiv-epidemiernas omfattning i världen"

REPLIK FRÅN LARS OLOF KALLINGS

25 maj 2007, kl 17:18
0

Annons

Redan från begynnelsen av de olika hiv-epidemierna i världen har omfattningen och inte minst framtidsscenarierna debatterats. I västvärlden dominerade rapporter om aids hos homosexuella män, särskilt i Kalifornien, medan den ofantligt mycket större heterosexuella epidemin i Afrika inte fick stor uppmärksamhet och snarast bemöttes med misstro från amerikanska experter; hiv spreds huvudsakligen via analsex hos män, hos injektionsmissbrukare och deras sexualpartners till dem som fått kontaminerade blodprodukter samt till nyfödda barn från smittade mödrar ? och hos Haitier.
Detta blev närmast en dogm som krävde tid och envishet att bryta.

Ett annat problem var att Jim Chin och andra amerikanska experter som var tongivande på WHOs aidsprogram från 1986 motarbetade hiv-testning som ansågs integritetskränkande eftersom en hiv-diagnos ofta avslöjade en homosexuell preferens.
I stället nöjde man sig med aids-diagnosen trots att den avspeglade en smitta som i genomsnitt inträffat tio år tidigare. Den strategin fortsatte länge i USA och till exempel Frankrike, medan den svenska strategin har byggt på hiv-testning från 1985. Inte bara testningen utan särskilt den svenska smittspårningen fick dåligt rykte i dessa kretsar. Jag vet detta eftersom jag var chef för WHOs Collaborating Center om aids vid Statens Bakteriologiska Laboratorium (idag Smittskyddsinstitutet) och från 1988 ordförande för WHOs Globala aids-kommission, från 1990 anställd i Genève som rådgivare till WHO i vetenskapliga och strategiska frågor.
I västvärlden fördubblades antalet aids-diagnoser årsvis under den första halvan av 1980-talet vilket ledde till fantastiska framskrivningar med skräckscenarier. I Sverige återgav till exempel Svenska Dagbladet i skrämmande grafik prognoser om 1,3 miljoner aids-fall i vårt land år 2000!
Jim Chin tillhörde den närmaste gruppen kring aids-programmets legendariske chef, Jonathan Mann, som gärna haussade siffrorna. Nu vill Chin i stället räkna ned dem och riktar sin kritik mot UNAIDS trots att dagens siffror beräknats i samarbete med WHO. UNAIDS är ett samarbetssekretariat för tio FN-organ, bland annat WHO, UNICEF, UNDP och Världsbanken.

Till en början beräknades antalet hiv-smittade i världen baserat på ett nätverk av standardiserad testning av blodprov som av annan anledning tagits från alla gravida kvinnor som sökt mödravårdsmottagning och från publicerad statistik från testning av till exempel blodgivare. Just Jim Chin var en av arkitekterna bakom detta system. Systemet var i och för sig tillförlitligt vad gäller förekomst av hiv hos gravida men har visat sig ge för höga siffror jämfört med förhållandet hos befolkningen i stort. Definitionsmässigt är ju gravida kvinnor sexuellt aktiva och unga. Befolkningsbaserad testning ger säkrare siffror vilket nu använts för att modifiera tidigare uppskattningar, därav de nedräkningar som skett de senaste åren. Därför står det beräknade totalantalet nu levande hiv-smittade personer kvar vid cirka 40 miljoner med en försiktig marginal på ett par miljoner uppåt och nedåt. Antalet som redan dött beräknas till 25 miljoner. Vi talar alltså om hiv-epidemier som hittills skördat cirka 65 miljoner offer!
Epidemierna har redan toppat i många länder där de pågått i mer än 25 år såsom i Östafrika. Över 4 miljoner nya fall tillkommer varje år i världen men inte i ökande takt i alla länder. Däremot fortsätter smittfrekvensen att accelerera i södra Afrika och når 30-40 procent av vuxen befolkning och medellivslängden minskar i vissa länder från över 60 till ned mot 35 år. I jämförelse är förekomsten på en mycket lägre nivå i andra världsdelar, kring en procent i Indien och Ryssland där det inte rör sig om generaliserade epidemier utan främst spridning bland personer med riskbeteende, i Ryssland framförallt hos unga injektionsmissbrukare, i vissa städer redan 7-8 procent av alla unga män mellan 15 och 30 år. Samtidigt har andelen kvinnor bland nyrapporterade hiv-fall ökat till 43 procent i Ryssland. I Afrika utgör andelen kvinnor sextio procent och andelen infekterade och övergivna barn ökar kraftigt i världen.
De ryska siffrorna kommer från det federala aids-centret i Moskva. Regeringar vill i allmänhet hålla fallen på en låg nivå och de siffror som FN-organen rapporterar har tagits fram i samarbete med regeringarna, till exempel i Indien och Kina. De är inte uppfunna av UNAIDS.

I Ukraina fortsätter epidemin att accelerera. Cirka 1,5 procent av vuxen befolkning är hiv-infekterad. Sammanlagt talar vi om 1,8 miljoner smittade i forna Sovjetunionen, varav bara
en mindre del får tillgång till bromsmediciner. Detta räcker för att utlösa en vårdkatastrof.
Jag känner inga i ansvarig ställning som i dag hävdar att vi står på randen till en allmän pandemi. De problem vi redan har är närmast oöverstigliga och det är svårt att få politiskt gehör för förebyggande och behandling, inte ens för att förhindra smitta från mor till barn. Allt detta kräver en daglig kamp. I stort sett har tystnad lägrat sig kring aids.
Vi behöver inte fler etnocentriska opinionsyttringar från väst, vare sig alarmistiska eller diminuerande, utan realism, praktisk handling och solidaritet.

Lars Olof Kallings
FN:s Generalsekreterare Ban Ki-Moons särskilda sändebud för hiv/aids i Östeuropa samt författare till boken ?Den Yttersta Plågan ? Boken om AIDS?