Jag uppskattar att Läkemedelsvärlden har tagit upp situationen för klinisk farmaci i Sverige. Som nämns görs många viktiga insatser av eldsjälar på några orter och den verksamhet som kan erbjudas är mycket viktig för patienter och samhälle.
Några speciella kommentarer är på sin plats till ledaren om att mer klinisk farmaci behöver komma in i grundutbildningen. Vi har idag en femårig apotekarutbildning. Vi har en bra, vetenskapligt förankrad grundutbildning som leder både till apoteksverksamhet och arbete inom läkemedelsindustrin. Vi är unika i Europa och kanske i världen genom att så många som 20 procent av studenterna går vidare till doktorandstudier och totalt 40-50 procent arbetar inom områden utanför apoteken. Det är viktigt med en bred basutbildning men det är också viktigt med möjlighet till specialisering ? inom alla områden. Den finns idag genom att ett helt år kan väljas fritt av studenten. Det gör också att vi får ?rätt person på rätt plats?. Den planerade mastersutbildningen i klinisk farmaci ger ytterligare specialkunskaper för just den inriktningen.
Det vi som farmaceuter bör bidra med till vården är gedigna kunskaper om läkemedelsval och läkemedelsanvändning till individen, där vi tränats i att värdera läkemedelskombinationer utifrån information i journaler och av patienten själv. Den vetenskapliga grunden är viktig för att till exempel kunna värdera en läkemedelsinteraktion och hur den ska hanteras. Inte alla patienter får biverkningar av en och samma kombination och en känsla för variabilitet och dess orsaker är också betydelsefull. Därför är det viktigt med dialogen med läkare och sköterskor, men även direkt mellan klinisk farmacevt och patient. Jag har svårt att tro att den skulle göra att förhållandet mellan läkare och patient försvåras. Den stärks snarare av att ha en medspelare som kan fokusera specifikt på läkemedelsdelen och motivera patienterna att använda läkemedlen rätt.
Läkarförbundets åsikt om att ?läkemedelsgenomgångar kan göras lika bra av läkare om de får mer tid? representerar nog mer en nödvändig facklig åsikt än verklighetens snäva tids- och resursramar. Det går inte heller att bortse från att apotekarna har fem års heltidsutbildning om läkemedel bakom sig ? från kemiska aspekter till användning i samhället. Läkarna å andra sidan har betydligt mer praktisk erfarenhet av hur läkemedlen fungerar hos sina patienter. Vi kan använda samhällets resurser till att profilera den egna expertisen eller till att tillsammans arbeta för patienternas och samhällets bästa. Jag föredrar det senare.
Ett stort problem i läkarnas nuvarande grundutbildningar är den nästan totala avsaknaden av farmakokinetik samt nedbyggnaden av utbildning i farmakologi, något som de kliniska farmakologerna också har uttryckt en stark oro inför. Det man gör är att slå undan benen för baskunskap om ett av de viktigaste redskapen i läkarens hand ? läkemedlen. Om den delen av utbildningen inte förbättras kommer apotekaren snarare att bli helt väsentlig i vården inom några år.
Även från farmacevtiskt håll uttrycks tveksamheter om att vi kanske blir för lika läkarna. There is no such thing! Varför skulle vi bli det? Däremot måste vi lära oss mer om till exempel lab-värden och klinisk terminologi för att kunna kommunicera våra kunskaper och förstå vårdens behov. Receptförskrivning av farmacevter? Ja, varför inte? På samma sätt som sköterskor har begränsad receptförskrivning skulle väl även farmacevter kunna ha det. Men då är vi ännu längre i framtiden.
…och under tiden tickar sjukvårdskostnaderna vidare.
Margareta Hammarlund-Udenaes
Professor
Uppsala universitet